Söndagsbetraktelse nr 60
Den gångna veckan har varit full av händelser som väcker frågor. De intressantaste frågorna är sådana som samtidigt utgör moraliska eller politiska dilemman. Här samlar jag ihop några sådana spörsmål och försöker ge mina kortfattade svar.
1. a) Bör/får en rikspolischef avgå om SD-ledaren blir statsminister? b) Bör/får rikspolischefen uttala i förväg att han tänker avgå om så blir fallet?
Svar: a) Nej, inget säger att rikspolischefen bör avgå, men det är inte heller klandervärt om han gör det. Dock är det inte heller berömvärt. Han får alltså avgå om han vill. b) Nej, inget säger att han bör uttala att han tänker avgå, men det är inte heller klandervärt att säga det. Han får alltså säga det om han vill, och det hindras inte av att han är en opolitisk mycket hög tjänsteman. Att han har partipolitisk bakgrund saknar också betydelse.
2. Låt oss för dilemmats skull anta att de som försökte genomföra statskuppen i Turkiet hade goda syften i den meningen att de ville införa en klart mer liberal politik i landet med betydligt större respekt för yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. a) Borde man då stödja ett sådant kuppförsök? b) Bör man någonsin ge sitt stöd åt ett militärt kuppförsök mot en demokratiskt vald regering?
Svar: a) Nej, man borde inte stödja ett sådant kuppförsök. Turkiets regering är demokratiskt vald, och även om man har anledning att vara kritisk mot en del av landets politik motiverar det inte på något sätt att regeringen omkullkastas med våld. b) Undantag från principen att man inte bör stödja ett kuppförsök mot en demokratiskt vald regering kan gälla under vissa exceptionella omständigheter, t.ex. om regeringen missbrukar sin makt på ett mycket allvarligt sätt.
3. Anta att det verkligen var IS som låg bakom massmordet på strandpromenaden i Nice. Anta vidare att ledarna för de viktigaste länderna i världen möts för att diskutera hur terrorattentaten ska kunna stoppas. Och anta slutligen – för dilemmats skull – a) att det inför mötet kommer ett fredsinitiativ från IS där organisationen säger att man ”vill inleda förhandlingar om ett fredligt slut på konflikterna”, och b) att inget sådant initiativ kommer från IS men att däremot tre av de politiska ledarna väcker frågan om IS bör kontaktas med en fredstrevare. Bör de politiska ledarna a) gå med på att inleda förhandlingar med anledning av IS initiativ, b) ta ett sådant fredsinitiativ som de tre ledarna är inne på?
Svar: a) Ja, på villkor bl.a. att IS upphör med all sin våldsutövning. b) Mycket svår fråga. De flesta svarar säkert nej, och i grunden är kanske detta det enda möjliga svaret. Men som Jonathan Powell skriver i sin bok ”Talking to terrorists – How to end armed conflicts” (2014) är det många gånger nödvändigt att visa sig villig att samtala, och förhandla, även med terrorister. Frågan är om detta gäller även dem som agerar så bottenlöst vidrigt som IS gör. Jag lutar åt att svaret är ja.
Man måste väl säga att svaren på frågorna 2 a, 2 b och 3 a egentligen är ganska givna. Fråga 3 b är däremot som sagt mycket svår. Det viktigaste när det gäller sådana mycket svårlösta frågor är att debatten omkring dem bör vara lågmäld, eftertänksam och analytisk snarare än högljudd, tvärsäker och kategorisk.
Det är bara beträffande fråga 1 b som man har anledning att invända mot vissa av de ställningstaganden som har gjorts i den svenska debatten. (Fråga 1 a har såvitt jag sett inte diskuterats.) Eftersom detta (1 b) är en fråga som inrymmer en del komplikationer har man anledning att tänka efter ordentligt innan man svarar. Att säga som en självklarhet att en opolitisk tjänsteman inte bör ta ställning på det sätt som Dan Eliasson gjorde är enligt min mening fel. Även om saken kan diskuteras bör det avgörande, enligt min uppfattning, vara den enskilde tjänstemannens åsikts- och yttrandefrihet. Ibland kan det vara olämpligt att använda sig av denna frihet, men jag tycker det är ganska klart att Dan Eliasson höll sig inom gränserna.
Vissa bedriver nu en jakt på rikspolischefen. Och som vanligt är avgångsivrarna alltför avgångsivriga.