Söndagsbetraktelse nr 61

I veckan blev min cykel stulen. Det berodde på att jag är en risktagare.

Hur då? Jo, jag hade chansat, som jag ofta gör. Den här gången hade jag ställt cykeln olåst utanför ICA-affären. Det har jag gjort många gånger förr, men nu blev det alltså en gång för mycket.

Sedan dess har jag funderat en hel del. Inte på om det var mitt eget fel eller inte. (Det var ju både mitt och tjuvens.) Inte på hur arg jag ska vara på tjuven. (Jättearg, men det tjänar ju inget till.) Och inte på om det kan vara en tröst att tjuven förmodligen behövde cykeln, eller det värde som den representerar, bättre än jag. (Det är ingen tröst, däremot troligen en förklaring.)

Nej, det jag har funderat på är just det där med risktagandet. Vilka risker ska man egentligen ta, och vilka ska man skydda sig emot? Borde man ha någon princip för det?

Jag cyklar utan hjälm. Jag låser inte dörren till huset när jag ger mig ut på en springtur. Jag köper aldrig avbeställningsskydd när vi reser. Jag har ingen olycksfallsförsäkring. Jag kör om i trafiken ibland även när marginalen är lite snäv. Och jag låser inte cykeln vid ICA-affären. Låste …

Jag gillar David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land" och hans tes att det är bättre att lära sig att värdera och hantera potentiellt farliga situationer än att försöka förbjuda allt som kan vara farligt.

Men vi har helförsäkring för bilen trots att den är gammal. Vi köper alltid självriskeliminering när vi hyr bil i utlandet. Jag ser (förstås) till att aldrig närma mig promillegränsen när jag dricker vin innan jag kör bil. Jag kör aldrig om i trafiken om jag inte är bombsäker på att det kommer att gå bra. Och jag låser (förstås) alltid cykeln när jag parkerar den vid järnvägsstationen inför en arbetsdag.

Vilka risker vi tar är i princip en funktion av

– hur stor risken är för att det oönskade ska inträffa,

– hur allvarlig risken är, och

– hur dyrt, besvärligt eller tråkigt det är att skydda sig.

Men framför allt beror det nog på våra personligheter. En del är påtagligt säkerhetsmedvetna, andra extremt riskbenägna, de flesta nånting däremellan. Och en del har principer som de följer, goda eller dumma. Jag skulle t.ex. aldrig sätta på mig en cykelhjälm, fastän risken handlar om det viktigaste man har.

Jag vill nog egentligen vara riskrationell, dvs. ta precis de risker som man bör ta efter en omsorgsfull riskkalkyl där allt beaktas, men inga andra. Och kanske ska jag ta mig an den där kalkylen någon dag.

Tills vidare låser jag cykeln även utanför ICA-affären. (Jag hade en reservcykel.) Men det är oklart hur länge tills vidare varar.