Söndagsbetraktelse nr 83

Hur kommer man ur en ond cirkel? Och hur undviker man att komma ur en god? Jag tänkte på det häromdagen när jag lyssnade på ett radioprogram om skolan. Den svenska skolan jämfördes med den finska, och ett par lärare som verkat i båda länderna berättade om sina erfarenheter.

De finska skolorna får toppbetyg, medan de svenska har problem. Varför är det så?

Lärarna berättade om hög utbildningsnivå hos de finska lärarna med hård konkurrens om utbildningsplatserna, stolthet i yrket och en högst medveten individuell lärarfilosofi hos alla. Lärarna vet vad de vill och varför. Och eleverna är helt och hållet i centrum. Inget som görs i skolan handlar i grunden om något annat än elevernas bästa. Och eleverna svarar med ordning, hårt arbete, koncentration och fina resultat. Disciplin är en icke-fråga liksom skolk. Lärarlönerna är ungefär som i Sverige och diskuteras nästan inte alls. ”Vad spelar några tusenlappar för roll när det handlar om att göra ett riktigt bra arbete för barnen och landets framtid.” Någon Skolinspektion finns inte. I Finland inspekterar lärarna och rektorerna sig själva. De vet vad de vill, och de vill göra det bra.

I Sverige är det annorlunda. Här har vi problem med motivation hos både lärare och elever, resultaten är medelmåttiga och disciplin och skolk ett problem. På många håll saknas arbetsglädjen helt. Självklart finns det många undantag, men allt i centrum, det genomsnittliga, är det som betyder mest.

Hur blir det så här? Finland och Sverige är ju länder som är mycket lika, det finns egentligen inte någon anledning till att finska skolor ska fungera mycket bättre än svenska. Och för trettio år sedan fanns inte någon sådan skillnad.

Det är inte särskilt originellt att säga att det svenska skolproblemet handlar om den onda cirkelns fördärv, de finska framgångarna om den goda cirkelns lycka. Det är lätt att se att sådana cirklar skapas på olika områden. Sverige är bra på musikproduktion för att det finns förebilder, pengar, inspiration och förväntningar. Det ena ger det andra, vi blir bättre och bättre just för att alla förutsättningar finns där och förstärker varandra kontinuerligt. Vi är dåliga i tennis för att det (numera) saknas förebilder, inspiration, förväntningar och pengar. Ju sämre vi är, desto sämre blir vi.

Men plötsligt bryts den onda cirkeln, av skicklighet eller tur, hårt arbete eller tillfälligheter. Cirkeln av strider, motsättningar, hat, revanschlystnad och mera strider i t.ex. Nordirland och Colombia. Cirkeln av dåliga tabellplaceringar, uteblivna publikintäkter, små resurser, brist på riktigt goda ledare och spelare och fortsatt dåliga tabellplaceringar för t.ex. IFK Norrköping och Sirius. Cirkeln av bråk, egoism, skitsnack, elakhet och mera bråk i vårdnadstvister och grannkonflikter.

Något sker. Två ledande personer i en konflikt får förtroende för varandra. Spelarna och en tränare får plötsligt ett väldigt flyt i arbetet tillsammans. En medlare lyckas få båda parter i en tvist att sikta mot en lösning.

Låt oss hoppas att de hyggliga Pisa-resultaten häromdagen är ett första tecken på att den svenska skolan är på väg att bryta sin onda cirkel. Och låt oss hoppas att ytterligare några onda cirklar bryts under det nya året. Allra helst den som har uppstått kring radikal islamism och terrorism och den som har funnits sedan länge kring Israel och Palestina.

Tre saker är viktigast av allt för att bryta onda cirklar:

Goda ledare, stark vilja och hårt arbete.