Söndagsbetraktelse nr 65

Häromdagen åt vi lunch på en restaurang i centrala Västerås. Kvinnan bakom lunchdisken frågade vad vi ville äta, och vi tittade på tavlan över hennes huvud.

Jag: Chèvre-sallad, den kostar alltså 109 kronor …

Hon: Chevree-sallad ja, 109 kronor.

Jag uttalade alltså salladen med ä-ljud och betoningen på detta ljud. Hon betonade i stället det sista e:t och uttalade det é. På tavlan stod det chevre-sallad, utan någon accent.

Jag: Ja, om jag ska vara lite näsvis så heter det faktiskt chèvre-sallad.

Hon: Det kan man nog ha olika uppfattningar om.

Jag: Men det är franska, och då måste det uttalas chèvre.

Hon: Vi har en anställd här från Frankrike, så vi kan ju fråga henne.

Jag: Ja, det blir bra. Jag tar en chèvre-sallad.

Hon: En chevree-sallad ja.

Jag: Nej, då får det vara, då tar jag en caesar-sallad i stället.

Susanne (som tog en getostsallad) tyckte det hela var lite genant, och jag försökte förklara varför jag hade varit så påstridig.

– Hon rättade mig när jag sa chèvre, annars skulle jag inte ha brytt mig om det.

Frågan är hur mycket besserwisser man får, och bör, vara. Förr slog jag ner som en hök på alla språkfel, skriftliga som muntliga. Nuförtiden avstår jag nästan alltid. För en riktig besserwisser vill man ju faktiskt inte vara.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag får nästan fysiskt ont när någon börjar en ny mening i skrift utan mellanslag efter punkten, eller när någon säger ”före han kom hem” fastän ”före” är en preposition och inte ska användas som konjunktion. (Att ”innan” används som preposition accepterar jag däremot nuförtiden, om än med viss självövervinnelse. Det har blivit så vanligt. En annan sak är att det i domar och beslut fortfarande alltid heter ”före sommaren”. Aldrig ”innan sommaren”, AJ det där gjorde ont att skriva.)

Och i det här fallet var anledningen till att jag inte kunde låta bli alltså att jag blev felaktigt rättad. Men jag inser att det MÖJLIGEN ändå är bättre att även i ett sådant läge bara bita ihop.

Ja, säger någon, för varför skulle det vara din sak att se till att hon uttalar ett ord korrekt? Du har ju inget med henne att göra.

Nej, det förstår jag också. Att se till att människor som jag inte känner använder språket rätt kan naturligtvis aldrig vara ”min sak”. Men det svåra är något helt annat: ska man bara svälja att man blir felaktigt rättad, eller ska man säga emot?

Jag tycker faktiskt att den frågan är ganska svår, samtidigt som jag tror att nästan alla ger mig rätt. För jag lutar alltså åt att man bör säga emot. Vänligt och respektfullt förstås, men faktiskt säga emot.

Både chèvre-salladen och caesar-salladen var förresten ovanligt vackra och goda. Men jag avstår ändå från att berätta vilken restaurang det rörde sig om.