Söndagsbetraktelse nr 66
Jag försöker egentligen undvika de politiska dagsfrågorna i mina söndagsbetraktelser. Det är så många som debatterar och tar ställning ändå, och oftast kommer de viktiga argumenten fram.
Men den här söndagen kan jag inte låta bli att göra ett litet inhopp. Inte för att bidra till debatten egentligen, utan för att frågorna den senaste veckan har varit ovanligt svåra och många ställningstaganden ovanligt PK. När frågorna är svåra ser man hur lätt det är att hemfalla åt förenklingar, och hur mycket det bär emot att säga att ”jag vet ta mig sjutton inte vad jag ska tycka”.
Så gott som alla vet vad de tycker om Donald Trump, utvecklingen i Turkiet, IS och polisens närvaro. Och så gott som alla tycker detsamma (illa, usch, värst och förstärk).
Värre är det med ett svenskt tiggeriförbud, Aida Hadzialics avgång, Facebookgruppen Mitt kors, Nya tiders närvaro på bokmässan, statsrådspensionerna och det franska numera olagligförklarade burkiniförbudet. Där är det mycket svårare att ta ställning. Den enda säkra trenden bland dem som yttrar sig är den som man oftast kan skönja: de flesta är kritiska.
Tiggeriförbudet är egentligen inte någon svår fråga. Det är lätt att visa att ett förbud blir orimligt och att argumenten för en sådan ”lösning” är ihåliga.
Men när är det rätt att avgå för att man har gjort något fel? Beror det på hur allvarligt felet är, på vad som är bäst politiskt, på vad som är bäst för den som har felat eller på vad människor tycker?
Och när är det rätt att starta en rörelse till stöd för en stor och viktig grupp offer för terror (kristna), om det finns en risk att det försvårar samarbetet mellan religionerna och ökar motviljan mot muslimer i allmänhet?
När ska man i yttrandefrihetens namn ge en grupp en plattform för att sprida inte bara förfärliga åsikter utan sannolikt också hat?
Kan man klandra en f.d. statsminister som ser till att behålla sin statsrådspension genom att lägga en del av övriga inkomster i ett bolag i stället för att ta upp dem som lön, om detta inte bara är fullt lagligt utan dessutom görs fullt synligt? Spelar det någon roll hur man själv skulle ha gjort i ett motsvarande läge?
Och hur ska man se på ett förbud mot viss klädsel för kvinnor, om man antar att förbudet inte syftar till någonting annat än att få bort en sed som man bedömer vara ett avgörande hinder för kvinnors frihet och utveckling?
Jag har medvetet formulerat ett par av frågorna tendentiöst för att komplicera ställningstagandet. Men dessa fem politiska problem är så kniviga att jag för egen del ta mig sjutton inte vet vad jag ska tycka.