Söndagsbetraktelse nr 68

I dag är det den 11 september, femton år efter Nine Eleven, tidernas terrordåd. Om detta skriver alla i dag, så jag borde ta upp något annat. Men å andra sidan, hur ska jag kunna göra det?

Jag arbetade i Justitiedepartementet som rättschef. Om bara några veckor skulle jag lämna Regeringskansliet efter 13 år och bli justitiekansler. Jag såg mitt blivande arbetsrum på andra sidan Riddarfjärden från mitt fönster i Rosenbad.

Den här dagen var det bråttom med något och jag gick fort i korridoren. Dan Eliasson ropade på mig med hög röst från sitt rum. Han var statssekreterare.

– Kolla! Det är nåt oerhört som händer!

– Vad då? Var då?

– I New York. Ett flygplan har rammat ett av tvillingtornen!

Jag blev stående i Dans rum. Där fanns en tv. Fler kom och ställde sig. Vi såg nästa plan flyga in i det andra tornet. Det kändes som om världen rämnade.

Så småningom gick var och en till sig. Men arbeta gick inte. Det som hade hänt var det kusligaste jag upplevt.

I dag sker terrordåd så gott som varje vecka. Det är möjligen ännu kusligare, liksom att vi har vant oss. Så vad har vi egentligen lärt?

Det borde nog vara att bli mycket mer aktiva i försöken att skapa en global tillit, byggd på ett mycket mer envist hävdande av mänskliga rättigheter.

Tänk om vi alla kunde börja dra våra små strån till den stacken.