Söndagsbetraktelse nr 69

Allt oftare åberopas Jantelagen till försvar för själviskhet eller självcentrering. Häromdagen var det någon som sa "Jantelagen är förfärlig här i Sverige, människor måste lära sig att framhålla sig själva".

Det där är en vantolkning av Sandemose. Hans briljanta formulering av de regler som vissa människor sätter upp för att hålla ner andra lyder så här:

• Du ska inte tro att du är något.
• Du ska inte tro att du är lika god som vi.
• Du ska inte tro att du är klokare än vi.
• Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi.
• Du ska inte tro att du vet mer än vi.
• Du ska inte tro att du är förmer än vi.
• Du ska inte tro att du duger till något.
• Du ska inte skratta åt oss.
• Du ska inte tro att någon bryr sig om dig.
• Du ska inte tro att du kan lära oss något.

Uppenbarligen förfärligt. Vi bör vara precis tvärtom mot varandra, stöttande och kärleksfulla. Men det finns ett korn av sanning i Jantelagen, det korn som säger till oss att inte överdriva vår egen betydelse och att inte se ner på andra.

Så om man ska försöka formulera ”Antilagen” bör den innehålla framför allt motjante-, men också trotsjanteregler. Ungefär så här:

• Du ska veta att du är något, men förstå att alla andra också är det.
• Du ska veta att du är lika god som andra, men också respektera dina medmänniskor.
• Du ska försöka att hela tiden bli klokare, men förstå att du sällan är klokast.
• Du ska försöka vara riktigt bra, men förstå att andra ibland är bättre.
• Du ska förstå att du ibland vet bäst, men också att du ofta inte gör det.
• Du ska veta att du kan om du försöker, men inte tro att du är förmer än andra.
• Du ska veta att du duger till något, men också förstå att det gäller även andra.
• Du ska inte skratta nedlåtande åt andra, men reagera om andra skrattar så åt dig.
• Du ska veta att andra bryr sig om dig, men också visa att du bryr dig om andra.
• Du ska veta att du kan lära oss något, men inte överdriva din önskan att göra det.