Söndagsbetraktelse nr 7
Att journalister och jurister ser olika på Fråga 1 i Quickärendet (frågan om hur det var) är ganska lätt att konstatera. Alla journalister och jurister kan naturligtvis inte dras över en kam, men utrymmet för generaliseringar är ganska stort.
Av jurister som har uttryckt en uppfattning, antingen offentligt eller direkt till mig, är det numera – såvitt jag vet och kommer ihåg – 25 som har sagt att de inte tror att Quickmålen är en rättsskandal. Bara tre har dock vad jag vet sagt det offentligt. Det är jag själv, Christer van der Kwast och Claes Borgström. Nio jurister som jag känner till har på motsvarande sätt sagt, mer eller mindre tydligt, att de tror att det rör sig om en rättsskandal, åtta offentligt och en därutöver direkt till mig. De som har sagt det offentligt är Sven-Erik Alhem, Bo Ericsson, Morgan Johansson, Håkan Nyman, Thomas Olsson, Anne Ramberg, Nils-Eric Schultz och Pelle Svensson. [Senare tillägg: Möjligen bör de fyra juristexperterna i Bergwallkommissionen också räknas in här. Det beror på hur man tolkar det som kommissionen säger på s. 606: "När det gäller värderingen av den framlagda bevisningen anser vi att tingsrätterna genomgående inte ställde tillräckligt höga krav på vilken bevisning som bör krävas." – Tills vidare räknar jag inte in de fyra experterna på rättsskandalsidan. Det beror bl.a. på att siffran 25 på den andra sidan innehåller endast tydliga ställningstaganden. Det finns åtskilliga som har uttalat sig ifrågasättande utan att säga tydligt vad de tror. Sådana personer finns förstås även på rättsskandalsidan.]
Jag har inte räknat antalet journalister som mer eller mindre tydligt har sagt att de tror att Quickfallen är en rättsskandal. Men det är uppenbart att det stora flertalet av de journalister som har uttryckt en uppfattning är på den sidan. Om man använder journalistbegreppet vidsträckt är det bl.a. Oisín Cantwell, Eva Franchell, Göran Greider, Jan Guillou, Mattias Göransson, Jörgen Huitfeldt, Dan Josefsson, Martin Jönsson, Dan Larsson, Per Lindeberg, Åsa Linderborg, Stefan Lisinski, Benjamin Katzeff Silberstein, Ulrika Knutson, Jenny Küttim, Mats Parner, Leif GW Persson, Hannes Råstam, Monica Saarinen, Erik Tagesson, Ulf Traneborn, Peter Wolodarski och Maciej Zaremba.
Av journalister som har sagt motsatsen offentligt kan jag på rak arm bara komma på fem: Gubb Jan Stigson, Kristina Hultman, Yrsa Stenius, Chris Forsne och Ewa Tures. Fyra har därutöver sagt detsamma direkt till mig.
Ibland hör man människor säga (eller ser dem skriva) att det skulle handla om en strid om begreppet ”rättsskandal”. Men det är en missuppfattning. Det är ganska lätt att bestämma sig för vad man i det här sammanhanget bör mena med detta begrepp, och jag är rätt så säker på att det är ungefär det som de ovannämnda personerna menar. Om Thomas Quick dömdes oskyldig eller på alldeles otillräcklig bevisning var det en rättsskandal att han åtalades och dömdes, annars inte. Det är i alla fall så som jag använder begreppet nu.
Och om man ställer frågan på det sättet – Tror du att Thomas Quick dömdes oskyldig eller på alldeles för svag bevisning? – är alltså 25 jurister mot 9 uttalat på ”min” sida, medan det är mängder av journalister mot 9 uttalat på den andra, rättsskandalsidan. Såvitt jag vet och kommer ihåg.
Så varför är det då en sådan skillnad? Jag tror att det beror på i huvudsak tre saker.
Den första handlar om professionell inriktning och färdighet. Det är en del av många journalisters uppdrag att spegla ett förlopp utifrån en viss inriktning, och att snabbt värdera hur speglandet ska se ut. Detta är främmande för juristen, vars yrke det ofta är att omsorgsfullt värdera argument för olika sidor och göra en samlad bedömning. Därtill ingår det i många juristers yrke att pröva bevisning, medan journalister inte har någon professionell vana vid detta. Att t.ex. bevisvärdet för skuld är mycket högt är därför något som jurister har större benägenhet att beakta än journalister. Vidare måste både jurister och journalister i viss mån förlita sig på det som de uppfattar vara auktoritativa uttalanden, men journalisten är oftast mer beroende av sådana än juristen.
Den andra handlar om svårigheten och oviljan att ompröva. Föreställningen om en rättsskandal är i hög grad journalistdriven. Det började med Dan Larsson, Jan Guillou, Leif GW Persson och Hannes Råstam, och väldigt många följde efter när rättsskandalen etablerades i medierna. Den som har ställt sig hårt fast står gärna kvar, inte minst den som får en position att försvara. Detta gäller inte bara journalister, utan också t.ex. jurister (även mig). Men det var väldigt många journalister som ställde sig hårt fast tidigt och som bl.a. därför har svårt att ompröva sin ståndpunkt. Det var betydligt färre jurister som tidigt tog ställning.
Den tredje handlar om önskningar och förhoppningar. En allvarlig rättsskandal har ett stort medieintresse och är därför något som många journalister vill ha. Jurister har helt naturligt inte någon motsvarande drivkraft. En del jurister kan nog visserligen tycka att det känns lockande med en rättsskandal om den drabbar andra, och särskilt om den drabbar kolleger som man inte gillar. Men antalet jurister som tar ställning i en sakfråga med detta som drivkraft lär vara litet.