Söndagsbetraktelse nr 75
Ibland kan jag få tankar som är förbjudna. Om tankar nu kan vara det. Vi har ju yttrandefrihet, så då måste vi också ha tankefrihet. Och tankefriheten måste gå längre än yttrandefriheten. För tankarna har man alldeles för sig själv, ingen behöver ens höra det förfärliga. Tanken måste i själva verket vara alldeles fri.
Och ändå är en del av tankarna förbjudna. Hur kan det vara? Jo, även om man inte kan straffas för tankarna, är de förbjudna i den meningen att det tänkta inte får göras. Eller i den meningen att man fördöms och bespottas om man berättar vad man tänkt.
Nu tar jag ändå risken.
I Rapport i fredags var det ett inslag om en liten flicka med en hjärnskada. Hon var gravt handikappad. Nyheten var att regeringens och Försäkringskassans skärpta politik för personlig assistans gör att familjen förlorar en stor del av det stöd som man hittills har fått. Flickan var bedårande och föräldrarna fantastiska. Och ändå kom min förbjudna tanke: Hade det varit bättre om flickan inte alls hade fötts?
Jag hör alla upprörda invändningar: Har inte handikappade samma rätt att leva som andra? (Jo, det har de förstås.) Är hon mindre värd än andra barn? (Nej, det är hon inte.) Hur kan du önska livet ur en liten flicka? (Det gör jag förstås inte. En sådan fråga är dum.) Är det inte fascistiskt att mena att bara perfekta människor ska få finnas? (Jo, det är det, om man menar det. Men en sådan fråga visar mest att den som frågar inte vill konfronteras med det som är riktigt svårt.)
Det är ju så i dag att man normalt vet i förväg om ett barn är svårt handikappat. Och föräldrarna kan då välja att låta barnet inte födas. En stor tragedi, men ett svårt beslut som accepteras av samhället och de allra flesta.
Men ibland vet man inte i förväg. Hjärnskadan kanske t.ex. uppkommer under förlossningen. Och många som vet i förväg väljer ändå att låta barnet födas.
Barnet lever, men är gravt handikappat. Då måste barnet förstås tas emot i livet på allra bästa sätt, och föräldrarna måste ges allt rimligt stöd.
Det är först i det läget som tanken blir förbjuden. För då handlar den om ett liv som finns. Och ingen som tänker sunt vill släcka livet på ett barn som lever. Men då ska man inte heller tänka att icke-liv kanske hade varit bäst. Varför? Jo, för att tanken blir till en allvarlig kränkning av ett barn som finns, som vill leva sitt liv och som älskas av sina föräldrar. Och varken föräldrarna eller barnet ska behöva stå ut med att en fråga som den jag tänkte ställs.
Så därför är mitt svar på min förbjudna fråga ett mycket bestämt nej. Det hade inte varit bäst om den lilla flickan inte hade fötts. När barnet lever av egen kraft ska livet vara okränkbart. Somliga kallar det heligt.
Man ska inte ens tänka tanken. Tänker man den ändå, bör man ta en stund med sig själv. Så att man förstår varför tanken är fel. Och i den meningen faktiskt förbjuden.
Så fördöm mig och bespotta mig. Men förlåt mig, för jag förstod i alla fall vid närmare eftertanke att svaret är givet. Nej!