Söndagsbetraktelse nr 76
Den första amerikanska presidentvalskampanjen som jag minns är den år 1960. Kennedy mot Nixon. Som tioåring hade jag en känsla av avgrund inför den uppenbara risken att Nixon skulle vinna. Han verkade helt enkelt inte vara att lita på. Men Kennedy vann ett av tidernas jämnaste val och blev USA:s 35e president. Jag kommer ihåg den oerhörda glädjen, känslan av att världen var räddad.
Avgrundsdjupet fanns där igen år 1968. Nixon mot Humphrey. Jag var 18 år och bodde i USA som utbytesstudent. Skolans illa omtyckte counselor Mr Davis kom triumferande med beskedet när vi stod i frukostkön morgonen efter valet: ”He´s in!” Nixon var den 37e presidenten. Aldrig att lita på.
Nästan samma avgrundskänsla inför valet 1980, när det tidigt stod klart att Ronald Reagan skulle besegra den sittande presidenten Jimmy Carter. Reagans politiska budskap var ärkekonservativt och mossigt. Men han blev en riktigt bra president, den 40e. Man kunde lita på honom, och han spelade en viktig roll för Sovjetblockets och Berlinmurens fall.
Avgrundskänsla igen när den 43e presidenten skulle väljas år 2000 efter Bill Clinton. George W. Bush verkade farlig med sina miljöfientliga och utrikespolitiskt naiva budskap. Han vann utomordentligt knappt mot Al Gore, som var klok men saknade utstrålning. Och jag ville bara krypa in i en garderob. Det blev också riktigt illa med Bushs vägran att skriva under Kyotoprotokollet och hans ”krig mot terrorismen”, vars följder vi alla upplever i dag.
Det är svårt att mäta avgrundskänslor. Över huvud taget var ju känslorna starkare när man var yngre. Men jag undrar ändå om inte avgrunden ser allra djupast ut nu 2016, när den 45e presidenten ska väljas. Och den här gången förstärks allt av att världen är oförnuftigare än på mycket länge (jag höll på att skriva ”än någonsin under mitt liv”, men då glömde jag Sovjettiden). Putin och Erdogan regerar mäktiga nationalistiska stater med starkt folkstöd men utan yttrandefrihet. Det ser otäckt ut även i Ungern och Polen, Storbritannien ska lämna EU och i nästan hela Europa är det medvind för populister och nationalister. Vinner Trump valet går världen mot ännu mer konfrontation. Precis det som vi måste bort ifrån.
Å andra sidan: Hillary Clinton är visserligen illa omtyckt i USA. Men om hon vinner kommer vi att få en klok amerikansk president. Prövad och lyckosam som utrikesminister. Skadad av mejlaffären, som dock är långt ifrån så allvarlig som många vill göra den. Om hon vinner blir hon den första kvinnan som president, efter den förste afroamerikanen. Det vore stort.
Så det är en viktig dag på tisdag, och natten mot onsdag blir sömnlös. Sa jag vem jag håller på?