Söndagsbetraktelse nr 78
Jag är döpt och konfirmerad, gift borgerligt och blir så småningom begravd kyrkligt.
Med religionen har jag alltid brottats. Jag var 9 år när jag förstod att det inte gärna kan finnas någon Gud i himmelen, 12 när jag sa till pappa och mamma att jag nog var ateist (de blev besvikna men tyckte det var bra att jag tänkte själv), 14 när jag konfirmerades som icke troende.
Så småningom har jag insett att ”troende” inte nödvändigtvis betyder att man tror på ett högre väsen med personlighet och makt att styra över våra liv (= den traditionella Guden). Jag har lärt mig att det finns många som kallar sig troende och som med det menar (ungefär) en tro på kärleken, nåden och förlåtelsen. Gud är i en sådan tro den som Jesus personifierade här på jorden, inte ett väsen med egen personlighet och makt att styra över oss. Men ”troende” betyder ändå att man tror på Jesu´ uppståndelse som något som faktiskt har inträffat, och på ett liv efter detta.
Jag tror på kärleken, nåden och förlåtelsen. Och jag tror på det stora värdet av en andlig dimension. Jag tror inte på Gud som ett väsen med personlighet och makt att styra över våra liv, och jag tror inte på Jesu´ uppståndelse (mer än symboliskt) eller på ett liv efter detta. Skillnaden mellan mig och de som kallar sig troende är att de men inte jag tror på vissa saker som sannolikt aldrig kommer att kunna förklaras vetenskapligt. (Jag har skrivit om detta i mina söndagsbetraktelser 12 och 43.)
I denna tid dör någon terrorist nästan varje dag i tron på ett underbart liv efter detta. Många oskyldiga dör med honom. Det är den mest fasansfulla effekten av religionernas budskap om ett evigt liv. Ingen religion lär ut att man får döda i sin Guds namn. Det är en irrlära, och ingen religion har något ansvar för själva dödandet. Men religionerna har ett ansvar för det i detta sammanhang oerhört skadliga budskapet om ett evigt liv. Utan detta budskap skulle en stor del av grogrunden för terrorismen, och de grymheter som den bär med sig, försvinna.
I denna tid behöver vi också mer än någonsin andligheten, godheten, försoningen och det djupa allvaret. För detta behövs kyrkan och religionerna. Ingen annanstans predikas konsekvent de budskap som är de allra mest angelägna. Ingen annanstans förs det nödvändiga samtalet så ihärdigt.
Så religionerna innehåller ett frö till det allra värsta. Men de rymmer också det bästa och viktigaste av allt.
Hur finner religionerna den rätta färdriktningen i en sådan korsväg? På lång sikt – kanske 20 år – bör kyrkan lätta på sin koppling till det vetenskapligt nästan omöjliga och uttala att Jesu´ uppståndelse mycket väl kan vara – liksom mycket annat som Jesus gjorde enligt bibeln – en del av ett symbolspråk. Och: att det inte finns något stöd för att vi får ett liv efter detta. Kanske skulle ett sådant ställningstagande, på ännu längre sikt, kunna dra med sig ett uppvaknande hos många troende även utanför Svenska kyrkan.
I morgon måndag återsamlas 2016 års kyrkomöte för en andra session. Man ska diskutera många allvarliga frågor. Medlemsflykten från Svenska kyrkan till exempel. Den är ett viktigare problem, tror jag, än många anar. Förhållningssättet till dödshjälp är en annan central fråga. (Vad är det för fel med att låta den som har en obotlig sjukdom och lider mycket svårt, men är alldeles klar i tanken, själv få bestämma när livet ska ta slut? Längre än så behöver en rätt till dödshjälp inte gå.) Religiösa irrläror är ytterligare ett viktigt diskussionsämne.
Religionerna kommer att få mycket stor betydelse under de närmaste decennierna. Och svenska kyrkan bär faktiskt på fröet till ett hopp i dagens politiska mörker. Hoppet är att kyrkomötet kommer att präglas av en odogmatisk vishet, och att kyrkan framöver handlar konsekvent i en sådan anda.