Söndagsbetraktelse nr 79

I veckan skildrade Magda Gad i Studio Ett en upplevelse några dagar tidigare i Mosul. Hon är krigskorrespondent för Expressen och berättade om en IS-granat som hade slagit ner mitt inne i bostadskvarteren just innan hon kom till platsen. Hon såg en liten pojke springa runt och förtvivlat leta efter sin lillebror. Brodern var död, liksom systern och föräldrarna.

Magda Gad hade varit på galan för Stora Journalistpriset kvällen före Studie Ett-sändningen. Hon sa att hon ångrade att hon åkt hem. I Mosul dör massor av barn i ett oerhört lidande. Ingen sjukvård finns, några journalister försöker ge första hjälpen när de råkar vara på plats. I Sverige lägger vi miljoner på glitter och gala. Varför är inte någon i Mosul och försöker hjälpa, förutom en liten slovakisk människorättsgrupp? Varför bryr vi oss inte ens? Magda Gad var rejält ledsen och arg. Hon skämdes.

Det mest närliggande svaret är: Ja, det är fruktansvärt. Men vad kan man göra? Det är livsfarligt att vara där, och inget utom vapenmakt kan stoppa IS. Vi kan inte ställa in allt i våra länder för att det pågår krig i en annan del av världen. Livet måste gå vidare, trots allt.

Det kanske något mindre närliggande svaret är: Ja, det är fruktansvärt. Vi kan inte åse detta utan att agera. Världen måste kunna samla sig mot IS och få stopp på vansinnet. Man måste hejda terrorismen i dess linda. Och om man inte lyckas med det, måste man i varje fall göra allt man kan för att skydda enskilda människor mot följderna.

Inget större fel på något av svaren, jag hade kunnat ge båda själv. Men det som händer barnen i Mosul och Aleppo, det händer. Tänker Magda Gad fel när hon skäms?

Frågan bränner. Tänker hon fel? Har hon i själva verket inte något att skämmas för? Gör faktiskt omvärlden, och var och en av oss, vad som rimligen kan begäras för barnen i Mosul och Aleppo? Trots att de båda svaren duger ganska bra, har man en otäck känsla av att hon någonstans ändå har rätt. Men vad skulle vi göra?

De flesta av oss är ovana vid att dra resonemanget så långt. Vi konstaterar att vi omöjligen kan känna skam över det fruktansvärda som vi inte kan göra något åt. Och så är det ju. Men ändå?

Vore det inte lite bättre om vi brydde oss mer? Om vi läste mer om vad som händer, lärde oss mer om bakgrunden, försökte förstå och kanske påverka, upprördes? Eller om vi gav lite mer av vårt överflöd till Rädda Barnen, Röda Korset eller Läkare utan gränser, en Unicef-julklapp i stället för en fin ljusstake eller en trevlig bok?

Magda Gad sa att hon hade överlagt med sig själv och kommit fram till att hon inte har större rätt att leva och ha det bra än något av barnen i Mosul eller Aleppo. Därför måste hon göra vad hon kan för dem. Som rapportera, även om det är livsfarligt.

Ja, jag skäms nog lite grand.

PS Jag tackar min hustru Susanne, både för dagens betraktelseämne och för fröet till det svar som man oftast låter bli att söka. Jag hade annars sagt att jag tänkte skriva om det egendomliga i att det var hundratals gäster på vernissage på Fotografiska museet i torsdags men inte fanns någon toalett i anslutning till utställningslokalen. Susannes reaktion var: Lyssna här på Magda Gad.