Söndagsbetraktelse nr 8

En del inslag i Quickdebatten påminner om de myter som skapades runt Ed Kemper i USA i början av 1970-talet eller Jack Unterweger i Österrike i mitten av 1990-talet. Ed Kemper dödade sina farföräldrar när han var 15 år gammal. När han sju år senare fick lämna mentalsjukhuset var han först ålagd att fortsätta samtalen med sin psykiater. Men han lyckades övertyga de ansvariga på sjukhuset att han var frisk. Han levde ett normalt liv och sågs som ofarlig innan han begick åtta mord i tät följd.

När Jack Unterweger släpptes efter 16 år i fängelse för mord blev han en välkänd och ganska uppburen journalist. Han anlitades bl.a. som expert efter att flera prostituerade kvinnor hade mördats. Att han själv skulle kunna vara gärningsman sågs som otänkbart innan ett par mordutredare upptäckte att mycket i mördarens tillvägagångssätt stämde med hur Unterweger själv hade handlat vid det mord som han begick nästan 20 år tidigare.

Det som påminner om detta i Quickdebatten är främst försöken att glömma eller tona ner Sture Bergwalls bakgrund och dokumenterade farlighet.

Men villfarelsen kring Quickärendet är betydligt mer komplicerad än så. I min bok räknar jag upp tjugo faktorer som har inverkat:

1. En bakgrund med ganska rimliga misstankar om allvarliga fel i brottsutredningen.

2. Kraftfulla opinionsbildare som odlade misstankarna (främst Guillou och Persson).

3. Ett väl förberett avslöjande; Råstams suggestiva dokumentär där Bergwall ”erkände att han hela tiden hade ljugit om sin skuld”.

4. Övertygande, starkt vinklade och delvis bedrägliga böcker av Hannes Råstam och Dan Josefsson.

5. En omfattande publicitet där tidningar, radio och tv tog till sig Guillous, Perssons, Råstams och Josefssons berättelser.

6. Stöd från personer med stor trovärdighet, som t.ex. Anne Ramberg, Hans-Gunnar Axberger, Peter Wolodarski och Maciej Zaremba.

7. Betydande ensidighet i mediebevakningen.

8. Hårda verbala attacker mot personer som hävdade att den påstådda rättsskandalen var en villfarelse, inte minst mot mig själv. Angreppen kan ha skrämt bort personer som annars kunde ha varit beredda att gå emot strömmen.

9. Osanningar eller oklarheter som blev till sanningar. Det var historien med ”Norgepojkarna”, det ”vattentäta alibit” för mordet på Therese Johannessen, påståendet att Quick hade erkänt mordet på Helén Nilsson, ”nyheten” om konfirmationen 1964, konstaterandet att det saknades tekniska bevis, besöken på Kungliga Biblioteket och Stockholms stadsbibliotek, och mycket annat.

10. Resningsprocessen, som fick många att tro att domstolarna hade slagit fast att bevisningen mot Bergwall inte räckte för fällande dom.

11. Det accepterade påståendet att s.k. bortträngda minnen spelade in när Thomas Quick fälldes.

12. Tystnaden från personer som hela tiden visste att det inte hade slagits fast att Quick var oskyldig, men som avstod från att säga något fastän en föreställning om detta spred sig.

13. Okunskap hos bl.a. många journalister om det rättsliga förfarandet och om bevisningens betydelse. Okunskapens myter fördes vidare till många i allmänheten.

14. Benägenheten att bortse från det sannolika, exempelvis att mycket talar för att den som döms enhälligt för åtta mord i sex mål inte är oskyldig till alla, särskilt som det när han erkände många år efter morden inte fanns någon annan starkt misstänkt utom möjligen i ett fall.

15. Ett beroende mellan myndigheter och medier, där mediepersonligheter tycks ha fått makt och status i förhållande till myndigheterna och inverkat på beslut.

16. Konformism; om många tänker och tycker på ett visst sätt har andra en tendens att följa efter, ibland ganska okritiskt.

17. Bristande tid och intresse hos många och ett intellektuellt motstånd mot att ordentligt pröva om det kunde förhålla sig på ett annat sätt.

18. Prestige, obehaget i att ha fel, ovilja att ompröva. Många hade låst fast sig i den etablerade uppfattningen och drev den hårt. Det fick bl.a. till följd att medierna inte ställde någon av de många frågor som fanns att ställa till exempelvis resningsåklagarna och några av opinionsbildarna.

19. Kritiken mot dem som sa något annat (bl.a. mig) klibbade fast. Många människor utgick från att jag måste ha fel i sak med tanke på hur stark och omfattande kritiken var. Så småningom tröttnade människor på att höra invändningarna, och på debatten. Man ville komma vidare.

20. ”Populariteten” hos föreställningen om rättsskandalen. Många gillade inte alls tanken att det skulle röra sig om en myt.

Nu har det tillkommit ytterligare en faktor:

21. Den av regeringen tillsatta Bergwallkommissionen riktar i sin rapport omfattande kritik mot polis, åklagare och domstolar. Kommissionen använder visserligen inte begrepp som ”rättsskandal” eller ”rättsröta”, men det går inte att få något annat intryck än att kommissionen ställer sig bakom skandalteorin; det var fel att åtala och döma Thomas Quick.

Jag har skrivit en del om denna faktor i ett par tidigare betraktelser. Och det finns anledning att återkomma, bl.a. angående kommissionens syn på de fällande domarna och på resningsprocessen. Snart tillkommer också den norska utredningen. Den får bli en del av punkt 21.

PS   Efter att i går ha lyssnat på Tom Alandhs sommarprogram, som sändes den 29 juni, kan jag klandra mig själv för vissa inslag i Quickdebatten. Jag tror att jag ska återkomma till det. Tom Alandhs sommarprogram är det bästa jag har hört. Vad som är bäst av många bra är naturligtvis en smaksak. Men Alandhs tonsäkerhet, i både ord och musikval, var underbar. Och hur lär man sig att som han säga precis lagom mycket för att lyssnaren ska förstå, inte ett ord därutöver?