Söndagsbetraktelse nr 81

Små egendomligheter i vardagen finns det gott om.

I fredags drömde jag t.ex. under ett tiominuters sömnpass att Susanne öppnade ett visst skåp i köket och tog ut en kaffekopp som visade sig vara odiskad. Koppen tillhörde en servis som vi för länge sedan ställde upp på vinden. Den är i och för sig fin, men passé i dagens muggkultur. Jag hade nästan glömt att vi hade dessa koppar. Och i just det skåpet har vi aldrig haft några kaffekoppar över huvud taget, särskilt inte odiskade.

I veckan granskade jag också byxbaken på mina kostymer. Den är helt intakt på de två kostymer som jag köpte i Thailand för drygt 18 år sedan, men nästan genomsliten på två av de tre kostymer som jag köpte i London år 2012. Jag har haft kostymerna ungefär lika frekvent.

För några dagar sedan var det också en man (som jag tycker mycket om) som hade svårt att hålla gråten borta när han skulle säga något rörande. Precis så är det ofta för mig. Jag har svårt att förstå mig på detta drag hos mig själv, för det är sällan som det egentligen är något att gråta för, ens av rörelse. Och de flesta som man hör säga starka och rörande saker kan ju kontrollera sina känslor utan problem.

Jag vet att drömmarna har en tendens att leta fram de märkligaste saker och att de inte sällan koncentrerar sig på ens rädslor (som t.ex. att porslin som man har dukat med ska visa sig vara odiskat). Jag vet också att det är en väldig skillnad i hållbarhet mellan t.ex. kashmirull och vissa konstfibertyger (och inser för övrigt att det inte bara är byxbaken som räknas). Och jag vet att gripenhetskontroll är delvis en träningsfråga, liksom att sinnesrörelsen ökar med åldern. Men ändå!

Egendomligast känns det dock att jag efter alla dessa år har börjat drömma under mina korta sömnpass.