Söndagsbetraktelse nr 85

Sedan 1992 har jag sett elva filmer (”spelfilmer”) som är värda 10 i betyg på en skala från 1 till 10. Det året, 1992, började jag betygsätta de filmer jag såg. Och jag har sedan dess, under 25 år, sett 356 filmer som jag har betygsatt. Några har jag inte sett till slut, t.ex. för att de varit för dåliga eller för att jag har somnat. Då har jag inte betygsatt dem. Och filmer gjorda före 1992 räknas inte på den här listan.

Detta är de 11 filmerna, utan inbördes rangordning här:

Black Swan (sett år 2011; regissör Darren Aronofsky)

Dancer in the dark (2000; Lars von Trier)

Den röda filmen (1995; Krzysztof Kieslowski)

Magnolia (2015; Phil Thomas Anderson)

Mammut (2009; Lukas Moodyson)

Pianot (1994; Jane Campion)

Priest (1995; Antonia Bird)

Shakespeare in love (1999; John Madden)

Suffragette (2016; Sarah Gavron)

Sweet sixteen (2005; Ken Loach)

Tala med henne (2003; Pedro Almodovar)

De faktorer som framför allt är av betydelse vid betygsättningen är dessa (ibland överlappande):

1. Skildring, utförande. – Hur lätt flyter berättelsen, hur vacker är filmen, hur sant (i betydelsen äkta) känns det som sker?

2. Värde, intresse och sanning. – Hur värdefull, intressant och sann (i betydelsen riktig) är filmen (inom sin kategori)?

3. Engagemang och kraft. – Hur fängslande, spännande och medryckande är filmen?

4. Betydelse. – Hur viktig är filmen från ett större perspektiv?

5. Insikts- och kunskapsförmedling. – Hur mycket lär man sig av filmen?

6. Filmkategori. – Vad ger sig filmen ut för? (En del kategorier kan vara intressantare och i den meningen bättre än andra, men vid betygsättningen bör man inte kräva mer av en film än den ger sig ut för.)

Jag vill inte utesluta att bedömningskriterierna kan diskuteras i enskildheter. Till och med min betygsättning kan kanske någon gång diskuteras. Men som alla listmakare vet är listvärlden full av kategoriserings-, bedömnings- och gränsdragningsproblem. Och den som gör listor måste bestämma sig. Och bestämma.