Söndagsbetraktelse nr 86
Det klagas ofta på medierna, inte minst bland oss jurister. Det talas om missvisande rapportering, sakfel och missförstånd. Många gånger är det obefogat. Journalisterna gör i regel så gott de kan, och de kan förstås inte vara experter på allt.
Men något har hänt.
Om vi delar in felen efter allvarsgrad kan vi kalla missförstånd och oavsiktliga sakfel för ”fel på nivå 1” och tydligt missvisande framställningar för ”fel på nivå 2”. De första är inte något att bråka om över huvud taget. Nivå 2-felen är irriterande men så vanliga att vi har fått vänja oss. Och reportagen får vara lite vinklade. Möjligen gäller det även den rena nyhetsrapporteringen. Men då måste vi undanta public service, för i SVT och Sveriges Radio ska det inte förekomma några klart missvisande framställningar.
Det som har hänt är att det har blivit allt vanligare med ”fel på nivå 3”. Och då menar jag att nyheter skapas genom medvetna fel eller vilseledanden, ofta med allvarlig eller tydligt osaklig kritik mot rättsväsendet.
Låt mig ta ett par exempel från de senaste veckorna.
När Högsta domstolen beslutade om resning för Kaj Linna kritiserade Dagens Nyheter på ledarplats den tidigare fällande domen (DN 161231). Domstolarna ”ignorerade att tidslinjen inte hängde ihop”, skrev tidningen, och de skapade sin bild helt utifrån huvudvittnet, trots att hans utsaga både var luddig och ”lätt att motbevisa”. Den som läser sådant kan inte annat än förskräckas. För i så fall hade Linna uppenbarligen inte kunnat fällas.
Men den som läser domarna sakligt kan konstatera att tidningens påstående inte stämmer. Jag tar inte ställning till om det var rätt att döma Kaj Linna eller inte, och jag anser att resningsbeslutet var mycket bra (jag deltog inte själv). Men DN:s anklagelser mot domstolarna är felaktiga, och på ett så specifikt sätt att det rimligen är medvetet.
I torsdags hade Rapport en nyhet om att Solna tingsrätt ansåg att ”poliser får tåla stenkastning”, och att de därför inte hade rätt till skadestånd. Upprörda reaktioner förstås. I sociala medier var tongångarna hårda och nedlåtande, mot domaren och mot ett rättsväsende "som alltmer har tappat greppet".
Vad som inte berättades i Rapport var att det som poliserna nekades skadestånd för var ”kränkning”. Självklart får de skadestånd för personskada (t.ex. om de träffas av en sten så att det gör ont) och sakskada (t.ex. om det blir en buckla på bilen). Och lika självklart får stenkastarna ett straff, eftersom de döms för våld eller hot mot tjänsteman. Om poliserna också bör få ersättning för kränkning kan man förvisso diskutera. Men när rätten till kränkningsersättning för poliser förstärktes år 2001, var det politisk enighet kring gränsdragningen. Min poäng nu är att SVT vilseledde på ett rimligen medvetet sätt när man sa, utan reservation eller nyansering, att "poliser får tåla stenkastning".
Jag kan förstå att medierna i ett hårdare konkurrensläge kan behöva ”vässa” sin rapportering. Och jag kan förstå att sensationspressen inte tar ansvar för människors förtroende för rättsväsendet. Men de tidningar som i princip vill vara sakliga borde ta ett sådant ansvar.
Och när public service-medierna ”skapar intressantare nyheter” genom medvetet vilseledande, ja då sviker de sitt samhällskontrakt.
Nyheter från rättsväsendet är dessutom ofta intressanta även om rapporteringen är korrekt.