Söndagsbetraktelse nr 90
Lennart Nilsson, Stig Grybe, Björn Granath, Svend Asmussen, Hans Rosling, Nicolai Gedda, nu börjar det bli som i början av 2016. Många saknas mycket.
Saknad, ibland sorg. Låt mig säga några ord om den sorg som kommer oväntat, om ytterligare en välkänd och skicklig person som lämnade oss de senaste veckorna, och om lojalitet.
Den 1 februari avled Lars-Erik Berenett. Då kom den till mig - en oväntad sorg. Om jag ska vara ärlig är det sällan som jag känner verklig sorg när en människa dör. Men nu gjorde jag det, och blev lite förvånad över min reaktion.
Jag kände inte Lars-Erik Berenett. Men vi sågs ett par gånger, och hörde av varandra ytterligare ett par. Kanske skulle vi ses över en kopp kaffe sa vi sista gången. Det är ju sånt man säger, men det hade nog kunnat bli av.
Lars-Eriks största filmroll var den som Roland Hassel, huvudpersonen i Olov Svedelids polisromaner och i filmerna. Jag hade själv en miniroll i den tolfte och sista av dessa filmer, ”Hassel – Privatspanarna”. Regissör och fotograf var den geniale Måns Månsson (H:r Landshövding, Yarden, Stranded in Canton).
Efter premiären på "Hassel – Privatspanarna" på Grand i Stockholm var det en diskussion på scen med Måns Månsson, Lars-Erik Berenett och ytterligare ett par personer. Den här filmen är nästan så långt ifrån de traditionella polisfilmerna som man kan komma. Den är en reflekterande konstfilm med inbyggd skepsis mot polisfilmer i allmänhet, och därför faktiskt också mot de tidigare Hasselfilmerna. I diskussionen sas det också några halvt nedlåtande ord om dessa.
Men då gick Lars-Erik Berenett till försvar för de gamla filmerna, för Olov Svedelid och för Roland Hassel. Och han gjorde det på ett sätt som var ömsint, intelligent och respektingivande.
Lars-Erik Berenetts lilla anförande på Grands scen blev en ovanligt god illustration till den kanske viktigaste av alla frågor man kan ställa sig: Var har jag min lojalitet?
Att svara rätt på den frågan fordrar ofta – snarare än lojalitet – integritet. Det hade Lars-Erik Berenett.
Men det blev inget av med det där kaffet. Kanske var det därför jag blev oväntat sorgsen.