Museer, Palmemordet, Quickärendet, Söndagsbetraktelser

Söndagsbetraktelse nr 9

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 26 juli 2015

I Oslo har det i dagarna öppnats ett ”22 juli-center” där historien om terrorangreppet i regeringskvarteret och på Utøya den 22 juli 2011 berättas. Händelseförloppet framställs genom bilder, texter, film och föremål. Utställningen visar också reaktionerna efter dådet: sorgen, stämningarna och samhörigheten. De 77 personer som dödades har fått ett särskilt rum. Rättegången mot Breivik redovisas också. Centret ligger i det s.k. Høyblokka i regeringskvarteret.

 

Det är nog en alldeles omöjlig tanke att vi i Stockholm skulle få ett Palmemuseum med en skildring av Olof Palmes liv och gärning och en berättelse om mordet på honom, mordutredningen, rättegången, de olika utvärderingarna och Sveriges hantering i övrigt av det trauma som mordet innebar och i viss mån fortfarande innebär.

 

I USA är det en självklarhet att det finns museer på de platser där Abraham Lincoln, John F. Kennedy och Martin Luther King mördades. Museerna beskriver de tre personernas politiska gärning och arvet efter dem. Morden och händelserna omkring skildras omsorgsfullt och skickligt. Spekulationerna och teorierna kring Kennedymordet redovisas noggrant och i detalj. Museerna är publikmagneter, intresset är mycket stort.

 

Så varför inte något Palmemuseum? Jag tror att det beror på framför allt två saker:

1. Vi har inte någon sådan museitradition i Sverige. Museer om enskilda personer är ovanliga här. Och det framstår som särskilt främmande för oss att bygga ett museum kring ett mord, om än den kanske mest dramatiska händelsen i vår nutidshistoria.

2. Mordet är ouppklarat och Palmeutredningen håller till stor del hemligt om man fortfarande bedriver något arbete, och i så fall vilket. Utredningen skulle inte tåla en sådan öppen redovisning som man tillhandahåller i USA kring Kennedymordet.

 

Ett museum skulle säkerligen väcka stort intresse och dra mycket folk. Men det kommer aldrig att bli av.

 

 

QS  Denna betraktelse handlar som synes om annat än Quickärendet. Jag kan dock inte underlåta att nämna en åsikt som kan vara en insikt, kanske en avsikt: Resnings- och utvärderingsprocessen kring Quickmålen är ett ovanligt intressant exempel på rättspolitisk historierevisionism.