Döden, Livet, Rosi Widell, Tavlan

Söndagsbetraktelse nr 91

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 19 februari 2017

Jag fyllde 67 i förrgår och har sju arbetsdagar kvar till pension. Jobbet i Högsta domstolen är fantastiskt roligt, men det ska bli skönt att äga sin tid.

 

För mig är det härligt att se framåt. Men så här skrev min vän Rosi Widell på Facebook i fredags från sin sjukhussäng, strax innan hon gratulerade mig: ”God morgon kära FB vänner. Jag vill tacka för att ni finns som stöd. Så många som kommer och skriver, inte visste jag att ni brydde er så här. Jag har det bra här även om det är en kamp. Jag tappades på 5,2 liter vätska i magen så då kunde jag andas igen normalt. Doktorerna tror att jag har mellan 1-2 veckor kvar innan det är Slut och den tiden skall jag fylla med lite glädje. Kram alla vänner

 

Rosi har mötts med oerhört mycket värme och kärlek under sin sista tid. I verkliga livet, men också på FB. Det är fantastiskt och rörande att läsa alla innerliga hälsningar. Och Rosi är en förebild för oss alla. Hon möter döden på det mest beundransvärda sätt, med stor omtänksamhet och värdighet. När jag frågade om jag fick skriva om henne i min söndagsbetraktelse svarade hon: ”Skriv du kära vän. Döden kommer ingen förbi och jag möter den snart utan rädsla men med nyfikenhet. Kram kära vän”

 

Det viktigaste med döden är livet. Och livet är en tavla som man målar på varje dag. In i det sista kan man lägga till lite färg, lite allvar, lite ansvar, lite kontur. Det gör Rosi nu. Hennes tavla blir en av de riktigt fina.

 

Kram kära vän. Vi ses i Nangijala.

 

PS Den som vill läsa lite mer om Rosi kan göra det här: http://www.sn.se/personligt/rosi-ar-kvinnan-som-talar-med-radjuren/