Söndagsbetraktelse nr 94
Vi har nu varit i Kuba i tio dagar och känner oss lite bekanta med landet. De tio ”första intrycken” från förra söndagen håller än, alla utom ett. Det finns faktiskt gott om cyklar och även gott om stadsbussar här.
Det som är mest intressant med Kuba är ändå den politiska situationen. Som turist ser man inte så mycket av den. Men man ser att det bara finns en enda tidning (”Granma”) och inte mer än en inhemsk tv-kanal. Och man ser att många är fattiga, att ingen verkar rik, att det finns massor av hästar med vagnar och att det för en besökare från Sverige även i övrigt är, på många håll, som att flytta sig 60 år tillbaka i tiden. Samtidigt går många ungdomar klädda precis som våra ungdomar hemma i dag.
Under vår resa har jag läst Erik Jennisches ”Måste få polisen ur huvudet” (2013). Det är en spännande och välskriven bok om framför allt demokratirörelsen på Kuba och dess villkor. Men den innehåller också ett mycket intressant avsnitt om demokratirörelser i allmänhet och hur man bär sig åt för att om möjligt få slut på diktaturer. Det görs paralleller med bl.a. östeuropa och den arabiska våren.
Revolutionen på Kuba genomfördes slutgiltigt den 1 januari 1959. Fidel Castro och de andra kallade sig inte kommunister från början, men det gick inte lång tid innan landet var beroende av Sovjetunionen och blev en kommunistisk diktatur med allt vad det innebar av ofrihet, statligt ägande och förtryck av dissidenter. När Sovjetunionen föll år 1991 förlorade Kuba en stor del av sina inkomster, och en redan svår ekonomisk situation blev katastrofal. Ett par viktiga åtgärder som man då så småningom genomförde var att öppna landet för turister och att tillåta privat näringsverksamhet i liten skala.
Det kubanska folket är inte oppositionellt. De allra flesta stödjer revolutionen och ledningen. Hur mycket av detta som beror på ideologisk skolning från barnsben och hur mycket som är övervägt, det är svårt att veta. Men en demokratirörelse fick viss luft under vingarna på 1990-talet, och det bildades flera små organisationer för mänskliga rättigheter. År 2003 gjorde regeringen ett hårt tillslag mot rörelsen, och 75 av de främsta demokratiförkämparna dömdes till mångåriga fängelsestraff. De påstods ha gått främmande makts (USA:s) ärenden.
Efter att Raúl Castro efterträtt sin bror, i realiteten för drygt tio år sedan, har den kubanska ledningen genomfört en del reformer i ekonomin. Ett viktigt öppnande har som bekant skett i relationerna med USA. Men det finns inte något hopp om att den kubanska regeringen frivilligt kommer att öppna för fria val, inte heller att USA eller omvärlden i övrigt kan driva fram en sådan utveckling.
Hoppet står i stället till den inhemska demokratirörelsen. Efter ledningens maktdemonstration år 2003 har rörelsens aktiviteter ökat i antal på ett tydligt sätt, men de senaste åren har också repressionen mot aktivisterna ökat. Förhoppningsvis kommer tillräckligt många kubaner att ge rörelsen sitt stöd under åren som kommer. Omvärlden har en mycket viktig roll i att noggrant följa med i vad som händer, och reagera.
Även den som i huvudsak känner sympati med det som hände år 1959 (som jag själv) måste naturligtvis hoppas på demokratisering och frihet. Kuba är ett fantastiskt fint land, men här finns enormt mycket att göra.