Söndagsbetraktelse nr 96
Den som inte vill läsa om Quickärendet och medierna kan sluta läsa här. Men den som vill lyssna på två reflektioner i ämnet får fortsätta.
1. I måndags intervjuades jag för ”Söndagsintervjun i P1” av Martin Wicklin (sänds i dag söndag kl. 08.05). Det blev två timmars samtal, varav 1 ½ timmes käbbel om Quickärendet, allt nedklippt till 45 minuter. Av det som har klippts bort finns det som just nu är det viktigaste för mig att säga när det gäller Quick. Nämligen att medierna har blivit part i ärendet, och att detta är något som medier alltid måste undvika. Martin W invände att jag och mina kamrater i Öjegruppen ju också är part i ärendet. Men det är naturligtvis inte relevant för vilka krav som ska ställas på medierna. Att Martin W också trodde att domare ("18 hovrättsdomare" sa han) har underkänt bevisningen mot Sture Bergwall var överraskande. Jag trodde nog att alla någorlunda insatta personer vid det här laget hade förstått att ingen enda domare har kommit fram till att bevisningen inte räcker.
Men det viktiga är att medier som refererar ett tvistigt ärende ska vara opartiska i själva tvistefrågan. Ifrågasättande förstås, men opartiska. Här har medierna blivit inte bara partiska, utan själva en part. (Att de dessutom har fel, det är i sammanhanget bara en detalj.)
2. Den 13 mars skrev Oisin Cantwell i Aftonbladet en kolumn om min pensionering, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/OKm3k/goran-lambertz-gar-i-pension--och-lamnar-ett-ojamnt-arv-efter-sig. Jag läste den inte förrän efter att vi kommit hem från Kuba i förra veckan. Men då skrev jag en svarsartikel, framför allt därför att Cantwells text var elak och full av sakfel men också därför att Aftonbladet som enda stora tidning fortsätter att envisas med påståendet att Quickärendet var en rättsskandal. Aftonbladet meddelade efter någon dag att man refuserade min artikel, så jag har lagt ut den på min hemsida, se http://goranlambertz.se/articles/svar-pa-oisin-cantwells-angrepp-den-13-mars-2017/. Och i stället för publicering av svarsartikeln har jag begärt att tidningen rättar nio faktafel. Sådana fel ska enligt pressens publiceringsregler rättas ”när det är påkallat”. Sannolikt tycker inte tidningen att det är ”påkallat” med rättelser, för Aftonbladet brukar inte vilja skylta med slarvig research. Vi får se.
Det viktiga här är inte Quickärendet, och inte heller rätten till replik eller rättelse. Det viktiga är elakheten. Själv är jag van och kan rycka på axlarna åt påhoppen. Men här var Oisin Cantwell dessutom nedlåtande mot Susanne, och därtill utan att hon hade haft något alls med den sak att göra som han tillskrev henne. Man kan förlåta honom för själva slarvet, nästan alla slarvar ibland. Men varför vill Aftonbladet, Sveriges största tidning, vara så elak som man är?
När medierna är elaka påverkar det inte minst barns och ungas förhållningssätt. Det är ju OK att vara elak. Och då medverkar medierna till förgiftning av samhällsklimatet.
Vilket är egentligen tidningens syfte med att vara elak? Jakt på lösnummerköpare i en för tidningarna svår tid? Är det i så fall värt priset?