Söndagsbetraktelse nr 98

Alla stora nyheter i veckan till trots ska jag ägna denna betraktelse åt en familjetilldragelse. Min lillasyster Ewa-Lotta fyllde 60 i går den 8 april och firades av oss, de närmaste, med en praktfull middag och diverse tillhörande evenemang.

När jag förberedde mitt lilla hyllningstal slogs jag av två saker. För det första hur mycket man faktiskt kan minnas när man sätter sig och tänker efter och får hjälp på traven av fotografier och annat. Jag minns som i går hur skrynklig (och ärligt talat ganska ful) Lotta var när jag såg henne första gången genom en lucka på Kisa BB. Och jag minns starkt hur kränkt jag kände mig av att pappa tyckte att mitt förslag på namn (Harriet) inte ens var värt att ta på allvar.

Och för det andra slogs jag av hur otroligt söta just ens egna småsyskon och barn har varit. Fotografierna är så bedårande att man bara smälter, och ler fånigt. Och Lotta blev faktiskt otroligt söt efter den där första fulchocken på BB. Klart sötast av alla barn i Kisa.

Man kan undra vad det beror på att just de egna är sötast. Att det skulle vara så rent objektivt är ju lite svårt att tro. Men sötast är de – den upplevelsen är stark och säkert i någon mening sann.

Kan det handla om något så enkelt som kärlek?