Söndagsbetraktelse nr 199
I veckan var det min älskade Susannes födelsedag, och även ett halvår sedan hon somnade in för gott. En vecka med extra många tankar. Om hur det blir när livskamraten är borta. Om hur det kunde ha varit om hon fått leva. Då hade hon bl.a. fått se sitt lilla barnbarn Sally, en månad och en vecka gammal i dag. Ju underbarare Sally är, desto ledsnare kan man bli för att Susanne aldrig fick hålla henne i sin famn.
Att saknaden inte skulle bli mindre på ett halvår, det hade jag redan förstått. För det har flera personer med samma erfarenhet sagt. Det dröjer flera år, kanske tio, kanske mer. Och det är så mycket man saknar. Någon att dela glädjen med, att berätta för, att reflektera tillsammans med. Och jag kommer på mig själv med att sakna intensivt en del saker som Susanne ofta sa. Som ”kära barn!” när vi pratade om något av våra barn och hon kanske bekymrade sig lite. Eller ”kaffe?” när det var dags för Rapport på kvällen. Hon kom ihåg det mesta kring vårt gemensamma liv mycket bättre än jag. Och hon kunde svara på nästan alla frågor om naturvetenskap som jag ställde.
När vi fick Susannes förfärliga sjukdomsbesked i juli 2017 kunde jag inte låta bli att haka på en sannolikt ovetenskaplig förhoppning, att cancern skulle kunna botas med hjälp av cannabis. En person i Serbien gav beskedet att han kunde bota Susanne med en olja som han hade. Det hade nog varit olagligt att ta in cannabisoljan i Sverige, men jag ville pröva. Och ett par läkare som vi frågade sa att ”de kunde förstå om vi ville försöka”. Men Susanne sa nej till sist, och egentligen gjorde hon det ända från början. Utan något vetenskapligt stöd ville hon inte pröva den möjligheten, även om det handlade om hennes liv. Jag beundrar henne så mycket för det.
Häromdagen talade jag med en god vän, en kvinna, som förlorade sin man för något år sedan. Hon talade om sin saknad, men också om den tröst hon känner för att hon fick leva i många år med en så varm och fin människa som han var. Det var gott att höra, och så fint att få den insikten. För just en sådan tröst kan sannerligen även jag känna.
De senaste veckorna har en särskild bild på Susanne ofta kommit för mina ögon. Hon sitter i en stol framför badrumsspegeln på hospice i sin fina morgonrock och får hjälp av två sköterskor med sin morgontoalett. Hennes ansikte är både glatt och ledset när hon tittar på mig. Bara något dygn senare var hon död.