Brottsutredningar, Karin Kajjan Andersson, Lögner, Trovärdighet, UNT, Våldtäktsanklagad

Svar på Karin Kajjan Anderssons inlägg i UNT i dag 23.9

av Göran Lambertz
Publicerad torsdag 23 september 2021

Varför stödja den som anmäler falskt?

Karin Kajjan Andersson skriver i en artikel i dag i UNT att ”sanningen” minsann inte räcker långt för kvinnor som våldtas och polisanmäler brottet. ”I den verklighet vi lever i blir våra förövare inte dömda.” Se https://etidning.unt.se/2129/unt-del-b/450777/2021-09-23/23168041/ditt-utrymme-att-forsvara-dig-ar-enormt-lambertz?mainissue=450773

Det är utan tvekan ett problem att alltför få våldtäktsmän blir lagförda. Brottet blir många gånger inte ens ordentligt utrett. Det är grundläggande för rättssystemets trovärdighet att en kvinna som har utsatts för en våldtäkt kan få sin förövare dömd om det finns rimliga möjligheter att utreda vad som hänt.

En del av lösningen ligger i omsorgsfulla brottsutredningar där man inte avfärdar den kvinna som anmäler bara för att hon saknar stödbevisning. Åklagaren bör kunna göra en så pass kvalificerad trovärdighetsbedömning, utifrån kvinnans och mannens berättelser, att åtal kan väckas även i vissa fall som är svåra.

Men det finns ett problem av annat slag också. Av en rapport från Brottsförebyggande rådet 2019 framgår att ca 12 % av anmälningar om våldtäkt mot en utpekad man är lögnaktiga. I Uppsala dömdes för övrigt nyligen en kvinna för en sådan falsk angivelse.

Även detta problem behöver tacklas. Och lösningen kan inte rimligen vara den som många nu har fört fram: ”Eftersom det är ett så stort problem att många våldtäkter inte kan lagföras bör alla kvinnor som anmäler en våldtäkt ges stöd.” Men så argumenterar faktiskt många på fullt allvar.

Karin Kajjan Andersson skriver nu att utrymmet för mig att försvara mig är ”enormt”. För jag kan ju inte åtalas för förtal fastän jag säger upprepade gånger att kvinnan som angav mig ljuger.

Att det inte är förtal att säga att den som hittar på ljuger är en självklarhet, och ganska ointressant. Vad debatten bör handla om är inte det, utan frågan om det är RÄTT av mannen att säga som det är. Det tycker jag att det är, men där har vi olika uppfattningar.

För enligt Karin Kajjan Andersson är det inte ”smakligt eller ens lämpligt” att ”smutskasta” den som har anmält. Jag pratar om ”en verklighet som inte existerar”, skriver hon, en verklighet ”där omgivningen på något magiskt vis ska kunna se på de inblandade om de talar sanning eller ej”.

Men det anser jag inte att man ska kräva av omgivningen, tvärtom (se slutet på mitt inlägg 18.9). Däremot att den förstår att det finns inte bara ett problem utan två. Och att man bör få tala högt om båda.

Jag tror mig nu förstå något som jag tidigare inte hade begripit. Att det är betydligt värre att berätta att en kvinna ljuger om en våldtäkt än det är för henne att ljuga. Förstår man inte att de kvinnor som ljuger gör skada inte bara för de falskt anklagade, utan också för de kvinnor som faktiskt drabbas av både övergrepp och nedlagda förundersökningar?

Den kvinna som ljög på mig har fått ett enormt stöd av delar av kvinnorörelsen i ett stort upprop, #backaemma. För alla kvinnor som anmäler en våldtäkt förtjänar ju stöd. Allvarligt talat, hur tokigt får det bli?

Göran Lambertz