Torsdagsbetraktelse om naivt stöd för dold brottslighet

Vid en pressträff den 23 mars kallade jag den kvinna som anmält mig för våldtäkt för ”lögnerska och bedragerska”. Därför att jag visste att det var så det var. Och därför att jag ville freda mig från alla misstankar om att det kunde röra sig om ett gränsfall.

Men detta ansåg många att jag inte fick säga, och jag fick massiv kritik av bl.a. Dagens Nyheters och Upsala Nya Tidnings ledarskribenter. För att inte tala om det hat och den avsky som sköljde mot mig från radikala feminister och många andra.

Jag har hittills varit ganska beskedlig i min kritik mot kritikerna. Men låt mig nu ta bladet från munnen.

Den som ignorerar sådan grov brottslighet som inte syns, eller som vägrar att försöka för-stå den, gör sig skyldig till något allvarligt. Det kan handla om maffiaverksamhet, förtäckta hot, utpressning med s.k. honungsfällor, anmälningar om våldtäkt eller egentligen vilken ”osynlig” brottslighet som helst. Låtsas man att den inte finns, ger man den indirekt sitt stöd. Låtsas man inte om ”Familjen” i Angered kan den fortsätta verka utan motstånd. Låtsas man inte om ”honungsfällorna” vid vissa konferenser kan utpressningsverksamheten fortgå.

I mitt fall sa den samlade publiken till den kvinna som hade anmält mig falskt: ”Det spelar ingen roll om du hittar på eller inte, vi stöttar dig lika mycket ändå. Den som påstår att du hittar på förtjänar att hatas, medan du förtjänar vårt stöd.”

Tänk efter ett ögonblick. Ger medierna och starka samhällsgrupper sådant stöd även åt inbrott, mord, våldtäkter och andra brott? ”Det spelar ingen roll om du har gjort det eller inte, vi stöttar dig lika mycket ändå. Den som påstår att du har gjort dig skyldig till brott förtjänar att hatas, medan du förtjänar vårt stöd.”

Naturligtvis inte. Tvärtom döms många misstänkta i förtid i medierna och hos allmänheten, ibland utan att de är skyldiga. Men vad är det då som gör att många medier (som DN och UNT) ger stöd åt just denna sorts brottslighet – falska angivelser – när någon berättar om den?

Det beror främst på tre saker tror jag: 1. Det går inte att veta om det som påstås är sant. 2. Våldtäktsanmälningar leder mycket sällan till fällande domar. 3. Radikalfeminismen är i dag så stark i samhällsdebatten att a) dess ledare inte tar ansvar för avarter, b) konsensusdriften griper tag i journalistiken och allmänheten.

1. Nej, det går inte att veta vad som är sant. Men varför då utgå från att det som påstås av den som var med är ogrundat?

2. Bara ungefär 8 % av våldtäktsanmälningarna leder till fällande domar, det är sant att den andelen är för liten. Men ungefär 30 % av de anmälningar som inte leder till åtal läggs ner därför att händelsen bedöms inte ha inträffat, t.ex. därför att den tycks vara ett påhitt av anmälaren.

3. Konsensussamhällets vilja att samlas kring det som för tillfället har medvind är välkänd. Jag har sett detta fula tryne flera gånger tidigare, och tre gånger har jag råkat ut för det själv.

Metoo var i grunden bra, men avarterna måste bekämpas. Radikalfeminismen är i grunden bra, men dess ledare måste ta sitt ansvar.