Torsdagsbetraktelse
Klockan är ca 14 på torsdagen (25 mars), två dygn efter att jag fick veta att åklagaren lagt ned förundersökningen mot mig och att jag var fri att gå hem. Det var tisdagen den 23 mars kl. 14. Så skönt! Men ändå var jag mest arg och besviken. Och det bestämde jag mig för att säga om någon ville lyssna.
Jag fick duscha trots att jag var frigiven, det bestämde vakthavande befäl på häktet. Jag var ganska svettig efter 15 minuter på löpbandet på morgonen och hade inte duschat. För det blev plötsligt en träff med advokaten och sedan två timmars förhör utan att duschen hunnits med. Sedan handlade jag för min häktespenning från kioskvagnen (man får 100 kr i veckan och kiosken kommer just på tisdagar) innan jag klädde om och fick mina datorer, telefoner m.m. i fem papperskassar. Och gick hemåt. Jag tog sjuans buss.
Vid 15-tiden var jag hemma. Aftonbladet väntade där i en bil. Jag sa att jag visste att det skulle bli många som ville prata med mig och att jag ville ta allt samtidigt. För det fanns så mycket jag behövde hinna med på eftermiddagen, med mejl- och messlådorna överfyllda och ett ostädat hus att ta hand om.
Ganska många ringde eller messade, kanske 7-8 journalister. Jag sa att jag gärna ställde upp på en intervju men att jag ville prata med alla samtidigt. Någon frågade om en pressträff kunde bli i min trädgård. Nja, det kändes inte så bra, det var vi överens om. TV4 försökte hitta en bra plats, det måste ju vara utomhus för coronan. En gräsmatta i Rosendalsområdet kanske? Ja, men då kan vi lika gärna ta det hos mig sa jag. Klockan 17. Jag snyggade till lite och funderade på vad jag skulle säga medan jag plockade. Ställde fram trädgårdsmöbeln på altanen, folk började komma. Någon ville vara med från Stockholm, så jag ordnade ett Zoom-möte samtidigt. Sammanlagt kanske 15 personer på gräsmattan, 8 på Zoom. Kan du inte börja med att berätta sa någon. Mikrofoner på bordet, kameror en bit bort. Strax efter kl. 17 började vi.
Jag berättade hur jag såg på saken. Kanske tio minuter. Och jag kallade Ellinor (som är hennes namn i min bok) för lögnerska och bedragerska, så hårt ville jag göra det. Vid ett tillfälle, jag minns inte riktigt när, slant min tunga och jag råkade kalla henne vid hennes riktiga förnamn. Det var dumt, fel av mig. Hon kunde nog identifieras av vissa på grund av det, men om jag har förstått det rätt visste nog de personerna redan vem hon var. Av andra kunde hon inte identifieras. Många på Facebook m.m. har det förnamnet. – Huruvida någon sände direkt eller inte tänkte jag inte på, jag hade annat i huvudet och medierna bestämde förstås över sitt.
Jag tycker att saker ska kallas vid deras rätta namn. En lögn är en lögn och ska kallas en lögn. Ett bedrägeriförsök är ett bedrägeriförsök och ska kallas just så. Jag ville säga som det var utan att lämna ut Ellinor i onödan. Jag tycker att man kan stå upp för verkliga våldtäktsoffers rätt och skydd (som jag vill göra) och samtidigt berätta på ett ganska hårt sätt om det som tydligen händer ibland: att någon kvinna gör något riktigt fult och hittar på en lögnaktig berättelse. För att få pengar? Jag vet inte om det kan finnas något annat motiv. Men den kvinnan förstör en hel del för sina hederliga systrar tror jag.
Våldtäktslagstiftningen är bra i grunden. Och jag har alltid stöttat – om än försiktigt – lagens nuvarande upplägg där bristande samtycke är våldtäkt eller oaktsam våldtäkt. Men man ska vara medveten om att en sådan i princip god reglering fordrar ett ansvarsfullt och mycket gott handhavande av myndigheterna. Det får bara inte gå så slarvigt till som det gjorde i mitt fall. Rutinerna måste förbättras rejält, jag skriver om det i min bok.
För vi vill ju att den kvinna som har utsatts för våldtäkt ska kunna få sin förövare dömd om det finns rimliga möjligheter att utreda vad som har hänt. Det är oerhört viktigt för rättssystemets trovärdighet. Men lika viktigt är förstås att ingen oskyldig man döms. Och helst att ingen oskyldig man häktas heller.
Jag ville vara ett stöd för Ellinor och tänkte att jag skulle kunna hjälpa henne in på en bra livsbana. Hon fick fina betyg på tentor och verkade i grunden vara en riktigt bra tjej. Men hon är skyddslös och skör, och hon behöver hjälp av flera. Jag erkänner att jag avskyr henne nu, efter det hon gjorde mot mig, men jag vill henne inget illa. Det var fruktansvärt dumt av mig att falla för frestelsen på julaftonskvällen, och jag skäms verkligen för det. Men när jag tänker på det som Ellinor gjorde har ilskan tagit över från skammen nästan helt.
Men jag hoppas förstås att hon kan komma igen, och bl.a. förstå att brott inte är någon bra bana. Kanske behöver hon lära sig det genom att få svara för det som hon tycks ha gjort flera gånger. Samtidigt måste hon skyddas. Men andra får göra det nu.