Wolodarski om Kevinärendet

Peter Wolodarski behandlar Kevinärendet och granskningen av det i sin söndagskrönika i DN i dag. Han gör sig inte skyldig till slutledningsfel och bortträngning av det slag som kollegerna Amanda Sokolnicki och Carl Johan von Seth tidigare gjort. Men han begår andra fel, ett par av dem allvarliga.

Wolodarski skriver, för det första, att ”det förhåller sig tvärtemot vad Lambertz och Christianson hävdar” (oklart vad han menar att vi hävdar) och att ”det är först nu som fallet fått en rättmätig genomlysning”.

Ingen har hävdat att fallet blivit genomlyst tidigare, och en granskning var fullt ut motiverad. Det har jag skrivit flera gånger. Och alla vet att fallet på grund av de båda brödernas ålder inte blev prövat i domstol, och i den meningen inte rättsligt genomlyst. Men det som invändningarna avser är att SVT:s och DN:s granskningar var hårdvinklade. Vad finns det egentligen för anledning, om man är seriös, att göra så? Varför försöker man inte i stället komma fram till, och beskriva, hur det faktiskt var? Varför döljer man vissa omständigheter om man är ute efter sanningen?

Inte med ett ord nämner Wolodarski mitt angrepp på SVT (se min blogg 19.5) för det mediebedrägeri som bestod i att man valde ut vissa delar av ett polisförhör som passade SVT:s syfte och valde bort andra delar som gav en helt annan bild. Tycker han att det är godtagbar journalistik? I så fall skulle jag gärna diskutera den saken med honom i en debatt inför publik.

Wolodarski skriver också, för det andra, att Christianson och jag ”bara är förmögna att se åt ett håll, även när verkligheten inte längre stämmer med kartan”. Och han exemplifierar med Quickärendet, där DN numera åter aktivt hävdar linjen att ”seriemördaren Thomas Quick konstruerades med dubiösa idéer om hur man kan framkalla minnen”.

Låt mig återkomma till Quick en annan gång och nu bara säga att Wolodarskis beskrivning är hundraprocentigt felaktig. Hur han, som ansvarig på Dagens Nyheter, kan hävda den är obegripligt.

Men vad är det då för karta som enligt Wolodarski verkligheten inte stämmer med i Kevinärendet? Vi kan väl alla numera vara överens om:

1. att polisen hade en ovanligt svår uppgift,

2. att en del av förhören var misslyckade och klandervärda och att det finns risker för falska erkännanden vid sådana förhör,

3. att åtminstone den ene pojken berättade att han var med och orsakade Kevins död och hur det gick till,

4. att SVT:s och DN:s granskningar var vinklade mot punkt 2. SVT:s mer än DN:s.

Så vad är det för karta? Finns den, eller är det bara ord?

För det tredje skriver Wolodarski, och detta är en mycket allvarlig beskyllning som jag hoppas att han vill fundera igenom och sedan ta tillbaka om han har kurage till det: ”För de tvärsäkra är bevisbördan omvänd. I Quick- och Kevinfallen är det, upprörande nog, de utpekade som ska bevisa att de inte är skyldiga.”

Vilket stöd har Wolodarski för att jag (om jag nu håller mig till mig själv eftersom jag skriver detta ensam) har den uppfattningen? Har han en enda millimeters stöd för att jag skulle anse detta beträffande Thomas Quick / Sture Bergwall? Beträffande bröderna i Kevinärendet? Det är fullkomligt självklart att det är åklagaren som ska bevisa skuld. Och om det är barn som är misstänkta ska det kunna bedömas som klarlagt vad som i huvudsak hänt.

Men det stora fel som Wolodarski och många andra journalister gör är detta: De låtsas eller verkar övertygade om att brister i bevisningen är detsamma som oskuld. Är det t.ex. fel på polisförhören är den anklagade oskyldig, i varje fall är bevisningen då långtifrån tillräcklig. Sanningen är ju att bevisningen kan vara fullt tillräcklig ändå, den kan i själva verket vara helt överväldigande. Och då kan man naturligtvis inte, som DN och SVT, hävda att ett justitiemord är begånget. Självfallet ska man peka på brister, så långt är allt nyttigt och bra. Men man måste lära sig den enkla regeln att bara dra de slutsatser som underlaget tillåter.

DN har ropat justitiemord två gånger på sin ledarsida angående Kevinärendet. Sanningen är att man saknar stöd för ett sådant påstående.

Jag antar att det är argumentation av det slag som jag nu fört som Peter Wolodarski översätter till att jag menar att det är de utpekade som ska bevisa att de inte är skyldiga. Kanske han i så fall borde fundera över sin slutledningsförmåga även på denna punkt. Eller handlar det bara om publikfrieri?

För det fjärde skriver Wolodarski att ”… det är bristerna som ska fram i offentlighetens ljus. Detta har varit kärnan i DN:s granskning.”.

Vi är överens om att det är bristerna som ska fram. Vi är också överens om att DN:s granskning i stor utsträckning har rört bristerna. Kritiken mot granskningen handlar om det som har kommit sedan, framför allt hos SVT men också hos DN. De alltför långtgående slutsatserna. Viljan att korsfästa. Den 19 maj skrev Carl Johan von Seth i en ledare: ”Och oberoende av varandra har DN och SVT funnit en uppenbar lögn i den historia som förundersökningsledaren Rolf Sandberg har upprepat sedan 1998.” Korsfäst!

En viktig fråga framöver blir om von Seths chef, Peter Wolodarski, försvarar detta påstående att Rolf Sandberg ljugit.

Wolodarski skriver, för det femte, att Rolf Sandberg i en intervju i Expressen hänvisade till dagboksanteckningar från brödernas far. ”Att dessa skrevs långt senare under press på sjukhus bortser han ifrån.”

Detta har blivit den gängse förklaringen till att man i sin granskning underlät att nämna de detaljerade anteckningar som pappan gjorde, inklusive en skiss som skulle visa den teckning som 7-åringen hade gjort samma kväll som Kevin dödades och som pappan rivit sönder.

Men kan inte Peter Wolodarski förstå att förklaringen väldigt mycket påminner om den obotfärdiges förhinder? I domar säger rätten ibland, när bevisningen är övertygande och den misstänkte har fört fram en riktigt långsökt förnekandegrund, att ”invändningen förtjänar inte beaktande”. Ska DN verkligen hålla på med sådant? Och observera att jag nu talar om mediernas underlåtenhet att nämna anteckningarna. Jag talar inte om betydelsen för bedömningen av brödernas skuld.

Och för det sjätte skriver Wolodarski som slutord: ”Men vi måste orka ställa de svåra motfrågorna, hela tiden. Det är det enda som aldrig kan vara fel.”

Om detta kunde jag inte vara mer enig. Vi måste orka ställa de svåra motfrågorna. Men vi måste inte bara orka, utan också göra det. Hela tiden.