Yttrande i Granskningsnämndens ärende om Kevindokumentären
Inledning
Vi som står bakom anmälan av Kevindokumentären till Granskningsnämnden för radio och tv publicerar här vårt yttrande den 11 december 2017 över SVT:s svar på vår anmälan. Angående skälen för publiceringen hänvisas till inledningstexten till den post på hemsidan som innehåller Anmälan jämte bilagor.
Till Granskningsnämnden för radio och tv
Yttrande över SVT:s yttrande i ärende 17-01477 (Kevindokumentären)
Vi får härmed avge yttrande för Rolf Sandbergs och Sven Å. Christiansons räkning över SVT:s yttrande daterat 2017-10-23, oss till handa den 4 december. Vi hänför oss till våra anmälningspunkter, nr 1–13, och avstår nästan genomgående från att kommentera den text i SVT:s yttrande som handlar om annat. I en bilaga berör vi dock några påståenden i SVT:s yttrande som visserligen saknar betydelse för de frågor vi har anmält men som ändå bör kommenteras.
Vi vidhåller att den s.k. Kevindokumentären på flera punkter strider mot det krav på opartiskhet och saklighet som gäller för SVT enligt 13 § i sändningstillståndet.
1. Avgörande delar av polisförhören med pojkarna och anteckningar av pappan undanhålls
Vi har anmält SVT för att ge en starkt vinklad bild av polisutredningen och för att undanhålla viktig dokumentation om vad pojkarna berättade. SVT vilseleder tittarna i fråga om vilka uppgifter som pojkarna lämnade. Dokumentären förmedlar intrycket att pojkarna genomgående gav vaga och motstridiga uppgifter, att deras berättelser långt ifrån innebar att de erkände att de var med och orsakade Kevins död, att bevisningen mot dem var mer eller mindre konstruerad och att de hade ett starkt alibi. Dokumentärens bild är att pojkarna utsattes för ett justitiemord. Av de avskrifter som vi har tillställt nämnden framgår att SVT:s framställning strider mot kravet på opartiskhet och saklighet. Det står tydligt i strid med detta krav att, mot bakgrund av vad som påstås, inte presentera bl.a. dessa delar av utredningen.
SVT svarar genom att ta upp annat än det som anmälan avser. Gentemot vårt påstående att avgörande delar av materialet undanhålls argumenterar SVT sålunda att förhören var för många, för långa, för hårda och för ledande. Och man hänvisar till två experter, Julia Korkman och Sara Landström, som är kritiska. Frågorna kring hur förhören hölls är visserligen väl värda att diskutera, men det är inte det som vår anmälan handlar om.
Anmälan handlar i stället om det intryck som dokumentären ger av att pojkarna utsattes för ett justitiemord, att de långt ifrån erkände att de var med när Kevin dog och att de hade ett starkt alibi. Och den handlar om att SVT, som i övrigt presenterar en massa material i dokumentären, undanhåller en del material som tydligt visar vad pojkarna faktiskt sade, nämligen att de var med när Kevin dog och att de agerade på ett sådant sätt att åtminstone en av dem medverkade till pojkens död. Så sa de alltså faktiskt, och det undanhåller SVT. Det har central betydelse för hur tittarna hade anledning att uppfatta det inträffade.
När det gäller de svar som pojkarna lämnade enligt de avskrifter som vi fogat till anmälan säger SVT att vi inte har preciserat vilket eller vilka av svaren som innebär att pojkarna sagt att de var på platsen och att minst en av dem medverkade till Kevins död. Vi menar att de avskrivna svaren sammantaget innebär just detta. Nu gör SVT sak av att det är en mycket liten del av förhören som vi har presenterat. Men det påverkar knappast slutsatsen av det som pojkarna faktiskt sa. Det finns starka skäl för att polisen har hållit många och långa förhör med de två misstänkta pojkarna. De lämnade inledningsvis uppgifter som visserligen starkt tydde på att de varit delaktiga i mordet men som inte otvetydigt kunde kallas för ett erkännande. I den situationen skulle det ha varit synnerligen klandervärt att inte hålla ytterligare förhör i syfte att få ett hållbart underlag för bedömning av skuldfrågan.
På s. 7 ö avslutar SVT sin argumentation kring de utelämnade polisförhören så här: ”SVT har således inte undanhållit något som skulle kunna styrka att Robin och Christian mördade Kevin.” Meningen är karakteristisk för hur SVT försvarar sig. Med en glidning försöker man ge intrycket att anmälarna har påstått något annat än det vi faktiskt har påstått. Självfallet har vi inte diskuterat frågan om materialet ”skulle kunna styrka att Robin och Christian mördade Kevin”. Vad det handlar om är i stället SVT:s framställning och undanhållande av material.
Även när det gäller de anteckningar som gjordes efter att polisutredningen avslutades lägger SVT ut dimridåer. Sålunda säger SVT inledningsvis att anteckningarna inte är skrivna av Weine Dahlén utan av Annika Karlsson. Menar man att även de delar av anteckningarna där ”jag” uppenbarligen är Weine Dahlén (eller ibland Eva Dahlén) är skrivna av Annika Karlsson?
I det utdrag som vi har bifogat som bilaga 2 till anmälan har vi noterat vem av de tre vuxna som svarade för anteckningen i fråga, dvs. vem som är ”jag” i respektive anteckning.
Det viktiga för bedömningen att SVT har brutit mot sitt sändningstillstånd i fråga om anteckningarna är att SVT faktiskt undanhåller dem i dokumentären, trots att de tydligt visar hur bröderna berättade, även efter polisutredningen, om vad de hade gjort med Kevin. Nu säger SVT att föräldrarna pressade pojkarna med en intervjuteknik som var ”om möjligt … ännu mer suggestiv och ledande än polisens” (s. 7 n). Är anledningen till att SVT i dokumentären valde att inte berätta om pojkarnas svar på föräldrarnas frågor alltså att SVT ansåg föräldrarnas frågor olämpliga? Utgick SVT från att pojkarnas berättelser därför var felaktiga, så att de inte behövde presenteras? Det skulle vara intressant att veta om det är detta som SVT menar.
Varför ska tittarna i så fall förlita sig på att SVT kunde bedöma den saken korrekt? Så att anteckningarna inte över huvud taget behövde nämnas i en dokumentär där huvudpåståendet är att pojkarna aldrig erkände? Med hänsyn till den betydelse anteckningarna hade för bedömningen av pojkarnas medverkan borde de självfallet ha redovisats och inte undanhållits.
2. Vilseledande angående Weine Dahléns minnen om vad som hade berättats den första kvällen
Vad mindes pojkarnas pappa om vad pojkarna hade sagt den första kvällen, den 16 augusti 1998? Vi har anmält dokumentären för att ha gett en vilseledande bild av detta. Bilden är att Weine Dahlén inte mindes vad pojkarna sa. I dokumentären säger han så; han litar dock på sin hustru Eva om vad som förekom. Men i anteckningar på sjukhuset hade han skrivit att Christian nämnt saken den första kvällen. Och redan i förhör den 2 september och den 14 september sa han att han var ”nästan säker” resp. ”tyckte sig känna igen” att Christian sagt redan första kvällen att pojkarna sett Kevin ligga och flyta i vattnet. På fråga från polisen om varför han inte berättat detta tidigare svarade han att han måste ha förträngt det. Frågan är då hur SVT nu argumenterar för att försöka komma fram till att det inte var fråga om något vilseledande att inte redovisa de minnen som Weine Dahlén faktiskt sa att han hade.
Jo, SVT påstår (s. 9 ö): ”Att Weine till en början inte mindes att barnen sagt något om Kevin framgår av förundersökningen.” Angående uttalandena den 2 och den 14 september säger man att vårt påstående ”saknar stöd i förundersökningen” (s. 10 m). Och SVT fortsätter (s. 10 n): ”Det vore av ovanstående skäl inte sakligt att, som anmälarna gör, påstå att det i utredningen finns stöd för att Weine Dahlén i september var säker [notera detta ord] på att han hört sina barn tala om Kevin redan på söndagskvällen.”
Man kan inledningsvis notera att SVT här, som så ofta, använder sig av en glidning när man återger vad vi sagt i vår anmälan. Man lägger ord i vår mun, eller förändrar de uttryck vi använt, så att SVT:s resonemang ska framstå som mer rimligt än om man hade återgett vår anmälan korrekt. Här påstår man alltså att vi har sagt att Weine Dahlén ”var säker” på att han hört pojkarna prata om Kevin på söndagskvällen. Men vi har aldrig påstått detta utan använt de ord som Weine Dahlén själv använde i förhören, dvs. att han var ”nästan säker” resp. ”tyckte sig känna igen” att Christian berättat på visst sätt. Vi hoppas att Granskningsnämnden är så noggrann vid sin prövning att SVT inte får gehör för missvisande eller direkt felaktiga återgivanden av vad vi anfört i vår anmälan.
Vad var det då Weine Dahlén sa den 2 resp. den 14 september? Jo, så här enligt noteringarna i förhörsprotokollet:
2 september: ”När han fick reda på av Christian den 16 augusti 1998, hade denne sagt ’Kevin ligger och flyter i vattnet’. Han är nästan säker på att han hört detta. [---] Veine tillfrågades varför han inte berättade redan den 18 augusti 1998 för polisman Lars Zetterström när han var på besök, vad han kände till. Han hade ju redan den 16 augusti fått reda på detta. Veine menar att han måste ha förträngt vad Christian berättat.”
14 september: ”Under den tid Eva var intagen på psyket, ringde hon eller också ringde Weine dit. Eva berättade då att hon förträngt en sak. Vilken dag hon ringde vet inte Weine. Hon berättade att Christian sagt att ’Kevin ligger i sjön och flyter’. Hon hade då sagt att ’det är hans mammas problem’. Då Weine hörde detta tyckte han sig känna igen vad Eva sa. Förmodligen hade han hört detta, även om han inte tagit till sig orden. Christian hade sagt detta samma kväll som Kevin dog. – [tillfogat av Weine Dahlén senare samma dag vid personligt besök hos polisen:] Weine har under ett par timmar gått runt och tänkt på det här och vet nu idag att han hörde vad Christian sa i hallen på söndagen den 16, när Weine står med huvudet inne i garderoben.”
Här kan man alltså konstatera att Weine Dahlén sa inte bara att han var ”nästan säker” och att han ”tyckte sig känna igen” att Christian talat om saken redan den första kvällen utan också – vilket vi inte hade noterat när vi gjorde anmälan – att han ”vet” att han hörde vad Christian sa i hallen på söndagen den 16.
SVT:s argumentering ger intrycket att man försöker komma ur en knipa som bara inte går att komma ur. Det hade varit tilltalande om man medgett att detta avsnitt uppenbart är missvisande.
När det gäller uttalandet i dokumentären angående de anteckningar som Weine Dahlén gjorde på psyket i oktober 1998 vill SVT förmedla bilden till tittarna att Weine Dahléns senkomna möjliga minne inte är att lita på och att polisen gjorde fel som ”använde den sortens uppgifter som ett argument för att bröderna var vid vattnet när Kevin dog”. Här finns SVT:s försvar på s. 10 n – 12 ö. Argumentationen är pinsam. Vi överlämnar till Granskningsnämnden att bedöma dess bärkraft med endast tre påpekanden:
För det första säger SVT att vi har felciterat speakertexten ”på ett sådant sätt att den fått ny betydelse” (s. 10 n). Men jämför gärna de båda texterna, på s. 11 öx (vi skrev av ungefär vad som sades medan vi lyssnade på programmet och undersökte inte sedan det exakta ordvalet) resp. 11 xm. Vi har angett att vi återgav texterna ”i huvudsak” e.d. Och ingen torde väl kunna säga något annat än att vår text återger den faktiska speakertexten just ”i huvudsak”. Någon ”ny betydelse” var det inte fråga om. Invändningen är typisk för SVT:s inlaga.
För det andra säger SVT (s. 11 m) att den teckning ”som Weine sade sig minnas att Christian ritat” föreställde Kevin flytande i det djupa vattnet norr om flytbryggan. Teckningen skildrade därmed enligt SVT en drunkning, vilket enligt polisen inte hade inträffat. Noteringen är något svår att förstå. Är SVT:s tanke att Weine visserligen faktiskt mindes en teckning (trots det narkotikaklassade sömnmedlet), men en teckning som inte stämde med vad som hade hänt i verkligheten? Anser SVT i så fall att den tanken ger stöd åt SVT:s bild att Weines minne inte är att lita på och att han inte över huvud taget mindes någon teckning?
För det tredje säger SVT (s. 11 n) att vi framfört uppfattningen ”att SVT därför inte borde ha berättat för tittarna om den medicinering Weine stod på då han på psyket i oktober sade sig minnas den där teckningen”. Påståendet utgör återigen ett felaktigt återgivande av vad vi anfört i anmälan till Granskningsnämnden. Vår invändning handlar inte om att SVT berättar om medicineringen, utan om SVT:s försök att spela bort undanhållandet av anteckningen. Vi bestrider inte att man kan påverkas av narkotikaklassade sömnmedel. Men att påstå att en anteckning som Weine Dahléns, frivilligt tillkommen och avseende ett konkret viktigt minne, skulle sakna betydelse på grund av sömnmedlen, det är ingenting annat än just brännvinsadvokatyr. Det gäller naturligtvis alldeles särskilt som Weine Dahléns anteckning innebar en upprepning av vad han hade sagt till polisen vid ett par tidigare tillfällen.
3. SVT:s påstående rörande Rolf Sandbergs uppgift att bröderna hade erkänt
Vi har anmält SVT:s påstående att det som Rolf Sandberg sa om pojkarnas berättelse, och att han kallade det för ett erkännande, är felaktigt. Vi har vitsordat att pojkarna aldrig använde ordet ”erkänner” och att det kan diskuteras när det är riktigt att använda detta ord. Men i dokumentären ger SVT tittarna intrycket att Rolf Sandberg vilseledde allmänheten genom att tala om ett erkännande, ”de erkände aldrig” säger man.
I själva verket var det fullt försvarligt att sammanfatta pojkarnas berättelse som ett erkännande, som Rolf Sandberg gjorde. SVT:s försvar på den här punkten är, som så ofta i yttrandet, irrelevant. Det går väsentligen ut på att visa att Rolf Sandberg flera gånger sagt att pojkarna erkände att de dödat Kevin. Och så påstår man frankt (s. 13 n): ”SVT har också i dokumentären visat att barnen då förundersökningen lades ned 1998-11-01 aldrig hade erkänt mordet på Kevin.” Hur detta ska ha visats förklaras inte, SVT tycks tro att påståendet ska räcka. Man får väl förmoda att vad SVT menar är att ingen av pojkarna någonsin sa ”jag erkänner”. Och i så fall är det rätt. Men räcker det för att också påstå att det var felaktigt av Rolf Sandberg att kalla pojkarnas berättelse för ett erkännande? Nej, naturligtvis inte. Om en misstänkt person, barn eller vuxen, lämnar uppgifter som visar att han eller hon utfört de handlingar som konstituerar det aktuella brottet är det naturligtvis korrekt att ange att den misstänkte erkänt.
Det är här också värt att notera hur chefsåklagaren Anders Manholm skrev i sitt nedläggningsbeslut: ”Efter hand fokuserades utredningen mot två små bröder (ungefär fem och sju år gamla). I slutet av oktober fanns tillräckligt mycket för att konstatera att de tillsammans vållat Kevin Hjalmarssons död. Dock kunde vi inte förrän de sista förhören var hållna utesluta att någon vuxen person var inblandad. I realiteten bedrevs alltså en utredning mot barn enligt ovan, men också spaningsåtgärder riktade mot vuxna.”
SVT skriver att vi inte har preciserat på vilket sätt de texter vi hänvisat till skulle tala för att bröderna erkände mordet på Kevin (s. 13 y). Vi ber då att få hänvisa till följande utdrag ur två avslutande förhör med pojkarna.
Förhör med Christian den 26 oktober 1998
Förhörsledaren: Ja och då frågade jag så här, om ni höll någonting mot halsen då när han slutade och andas.
Christian: Mmm, det var inte jag, det var Robin.
F: Jaha, och vad gjorde Robin då.
C: Han höll foten mot halsen.
F: Höll han foten mot halsen? Ja. Vad hände då?
C: Då orkade inte Kevin andas.
[---]
F: Vad var det för någon karta du ritade på då? Vad var det för bild du ville visa då för pappa?
C: Jag ville visa hur alltihopa ville jag visa.
[---]
F: Var det pallarna eller var det bryggan du ritade för pappa?
C: Det var pallarna och så var detonom bara sa han, på ryet bryggan du ritade för pappa?
du ville visa då för pappa?
an vi lägga honom bara sa han, på ryå var det, så var det, så var det när, när vi, när de hade busbråkat och så var det när han, när han orkade inte andas och när vi vilade och allt som vi.
F: Ritar du allt det där för pappa?
C: Ja.
[---]
F: Vilken grej var det som du ritade då?
C: Det var den, som han inte orkade andas, den där bara berättade jag.
F: Det var pallarna du ritade för pappa.
C: Och så var det när han inte orkade andas.
[---]
F: Nej. Hur märkte du det att han slutade andas då?
C: Jo för han, han sa med en konstig röst att han inte orkade, jag orkar inte andas sa han.
F: Sa han med konstig röst att han inte orkade andas?
C: Mmm.
Förhör med Robin den 27 oktober 1998
Förhörsledaren: Där började det något lite bråk av något slag. Vilka är det som bråar där det talas om annat. Förhörsledarna försöker flera gånger övertala pojkarna att svaråk av något slag. Vilka är det som bråkar där?
Robin: Kevin, jag och Christian
F: Kan du tala om för mig vad det var som ni blev osams om, var det något som ni var ovänner om här
R: Nej
F: Som gjorde att ni blev lite arga, lite smått arga på varandra
R: Nej
F: Nehej, men det blev så i alla fall att ni blev arga på varandra
R: Ja
[---]
F: Var det inte så, vad var det ni satte mot halsen på honom då
R: Det var Christian som satt på halsen
F: Var det Christian som satt på halsen. Vart var det som det hände då
R: Vid bryggan
[---]
F: Kan du beskriva för mig hur han gjorde med pinnen då mot halsen på Kevin
R: Gjorde så bara
F: Då håller du, åskådliggör att man håller i vardera änden på pinnen
R: Ja, det gjorde han och klämde
F: Och att han tryckte den mot
R: Halsen
F: Halsen på Kevin
R: Kevin
F: Vad gjorde Kevin då om Christian tryckte en pinne mot halsen på honom så
K: Inget
F: Inget
R: Nej
F: Orkade han inte göra något då
R: [ohörbart för den som skriver ut bandet]
F: Men Kevin han måste ju försöka att säga något eller han tyckte väl att det här inte var så särskilt bra
R: Nej
F: Nej
R: Sa han inte
F: Jag menar att han kanske gjorde någonting eller sa någonting här. Han försökte väl kanske att komma loss
R: Nej
F: Varför gjorde han inte det då
R: Han var redan död
[---]
F: Hur, stod Kevin upp, satt han ner eller låg han ner
R: Låg, låg, han låg, han låg
F: Han låg
R: Ja
F: Och Christian då, stod han eller satt han eller
R: Stod
F: Stod upp
R: Ja
F: Men hur kunde han nå ner till Kevins hals
R: Han satt på knä
F: Satt han på knä
R: Ja
F: Varför tryckte han så mot Kevins hals då tror du
R: Vet inte jag
F: Var han arg på Kevin
K: Nej
[---]
F: Vem var det som nöp i Kevins hals
R: Christian
F: Var det Christian
R: Ja
F: Hur gjorde han dpå min halklämma gjorde mot han hals
ll foten mot hans hals. Då pekar du återigen dä'v dom d'et var ngåot mer ni gjorde mot hanå. Ska du klämma på min hals och visa
R: Så
F: Så han nöp, tog tag rätt över och klämde på halsen
R: Mmm
F: Men du berättade för Rolf att du också nöp i Kevins hals och kände på hur det kändes
R: Ja
F: Gjorde du det
R: Ja
F: Hur kändes det då?
R: Kommer inte ihåg
F: När du klämde på här, vad har man här inne för något
R: Skelett
F: Är det ett skelett där inne i halsen. Hur känns skelett då, är det mjukt eller är det hårt eller
R: Hårt
F: Hårt, jaha. Kände du det på Kevin
R: Ja
F: Vad sa Kevin när du klämde på hans hals
R: Inget
F: Inget, varför gjorde han inte det tror du
R: Han var redan död då
F: Han var redan död då när du kände på hans hals
R: Ja
[---]
F: Klämde du på Kevins hals med din fot
R: Nej, det gjorde jag inte
F: Men någon gjorde det
R: Ja, det var Christian det
F: Jaha, hur gjorde han då och varför gjorde han så tror du
R: Därför han ville bråka då
Till detta kan fogas en kort passus ur pappans anteckningar den 24 november. Anteckningen avser visserligen ett samtal mellan Weine och Christian efter att polisutredningen lagts ned, men den ger en tydlig anvisning om hur pojkarnas uttalanden under utredningen hade tolkats även av föräldrarna. Så här lyder texten, varvid ”jag” är pappan och A är en under samtalet namngiven pojke som här anonymiseras av oss:
”Jag säger inte något åt Christian. Jag sitter och väntar.
Efter ett par minuter säger Christian när han har lugnat sig: Jag och Robin var utanför där vi bodde förut i Dottevik, så kommer Kevin och A och frågar mig om jag vill följa med till sjön och leka. Jag säger det till Robin och följer med Kevin och A. Vi gick ner till sjön, där lekte vi. Efter en liten stund kom Robin ner till oss och säger att vi ska fiska och då var Kevin redan död.
W: Vilken var det som dödade Kevin?
C: Det var jag och A, men det var inte meningen.
W: Vilka var det som bar bort Kevin?
C: Det var jag och A och Robin tittade på.
W: Vilkens idé var det, som säger att ni måste gömma Kevin?
C: A sa det.”
Var och en kan själv se vilka frågor pojkarna fick och hur de svarade. Och var och en kan själv bedöma om det är befogat att använda ordet ”erkännande”. Om man ska använda språkets nyanser helt korrekt ska man kanske kalla det ”uppgifter som får ses som ett erkännande” e.d. Men att säga att det är felaktigt att kalla det för ett erkännande, det måste anses vara just felaktigt. Det strider i varje fall mot kravet på opartiskhet och saklighet. Än allvarligare är det förstås att kalla påståendet om erkännande för en lögn.
I anslutning till det som citeras ovan ur förhöret med Christian den 26 oktober 1998 kan nämnas en anteckning som gjorts i den utredning som Socialförvaltningen i Arvika kommun gjorde beträffande Christian och Robin: ”Samma eftermiddag som vi haft ovanstående utvärdering med föräldrarna träffade barnpsykologen Bengt-Göran Johansson barnen. Christian berättade då för honom att fadern förbjudit honom att berätta att han dödat Kevin. När han efter händelsen 980816 kom hem till Weine och Eva ritade han en teckning som visade var Kevin låg och vad som hade hänt.” (Arvika Kommun, Socialförvaltningen, Den barnpsykiatriska utredningen s. 3)
4. SVT beskriver missvisande vad Eva Dahlén hade sagt och lägger ord i hennes mun
Vi har anmält dokumentären för att den innehåller en starkt missvisande beskrivning av vad Eva Dahlén mindes och inte mindes, och för att SVT lägger för dokumentärens budskap passande ord i hennes mun.
Angående vad pojkarna berättade redan den 16 augusti 1998 säger speakerrösten i dokumentären så här: ”Först säger Eva att hon inte minns att Christian berättade något på mordnatten. Hon blev uppriven och gick till sist med på att han kanske hade sagt något. I dag tror Eva att hon blev förvirrad när hon blev utfrågad.”
Men i polisens anteckningar från ett förhör med Eva Dahlén den 24 augusti sägs bl.a.: ”Eva minns nu inte hur Kristian uttryckte sig men hon vet att hon fick klart för sig att något hade hänt vid sjön och att det gällde Kevin Hjalmarsson. Kristian pratade om honom. Hon vet att hon hörde: ’Kevin ha stöpe i sjön’.” I anteckningar från ett förhör med Eva Dahlén dagen efter, den 25 augusti, är det antecknat: ”Senare då de var klara för avfärd och stod i hallen kom alla barnen in. Hon minns nu Christians yttrande. Han sa ’Kevin ligger i vattnet och flyter’. [---] Hon tror nu att både Christian och Robin sa ungefär samma sak.” Och flera gånger i senare förhör sade Eva Dahlén i princip detsamma. Den 2 september antecknade polisen t.ex. : ”Hon uppgav att utan tvekan var det så att det framgick att Kevin låg i vattnet. Därom är det inget tvivel.”
I frågan om Eva Dahlén mindes att Christians byxor var blöta när han kom hem på kvällen den 16 augusti säger speakerrösten ungefär: ”Ingen har vittnat om det, och först minns inte heller Eva. Men sedan säger hon att hon ser det framför sig som i en dimma, och till sist blir hon övertygad.” Frågeställaren föreslår en förklaring: ”Du var sönderstressad?” Och Eva Dahlén svarar: ”Ja, jag var ju det.”
Men i protokollet från det aktuella förhöret, den 20 oktober, har polisen antecknat: ”Efter en stunds samtal kring ämnet, påminner sig Eva så ytterligare detaljer från nämnda tillfälle. Hon beskriver det som att hon ser scenariot ’som i en dimma’ framför sig, att hon sitter på huk framför Kristian i hallen och att Robin står snett bakom honom. Eva minns att hon kände sig irriterad på Kristian och att hon var irriterad över att hans långbyxor var blöta. Hon beskriver hur hon kände på hans byxor som var blöta upp till knäna. Hon kände framtill på byxorna och kan därför inte säga om även baksidan av byxbenen var blöta. Hon kan inte med säkerhet säga vilka byxor han bar, endast att det var långbyxor. På fråga om hans skor också var blöta säger Eva att hon inte kan minnas detta. Tillfrågad om vad hon gjorde härnäst, om hon pratade med Veine o.s.v. påminner hon sig att hon ledde in Kristian i badrummet och att han fick ta av sig kläderna där. Hon beskriver att hon hängde upp byxorna på tork och att hon samtidigt också hängde upp hans strumpor, som var så blöta att hon först fick vrida vattnet ur dem. I detta skede av förhöret utbrister Eva, ’Kristians skor var ju klassblöta, jag minns det nu. Han hade de vita tennisskorna med kardborreknäppning. Han fick därför byta till andra skor med snörning, något han var jättearg över eftersom skosnörena alltid går upp för honom’. Efterhand som Eva försöker påminna sig situationen, minns hon ytterligare detaljer. Hon minns att Kristian på överkroppen var iklädd en svart sweat-shirt med ett motiv av Spindelmannen tryckt på bröstet. Nederdelen av tröjans båda ärmar var blöta, varför Eva också hängde upp denna på tork.”
Det är tydligt att dokumentären i båda fallen vill ge tittarna intrycket att Eva Dahlén i själva verket inte mindes men kom fram till det av polisen önskade minnet under stark stress, alltså att mycket talar för att det i själva verket inte var något minne. Men det är också tydligt att Eva Dahlén redovisade vad hon mindes i sådana ordalag och med sådan precision att det inte bara var fråga om något som hon klämde ur sig under stark stress och påverkan. Hon valde sina ord och hon redovisade vissa detaljer spontant och efter egen tankemöda. Det intryck dokumentären vill ge, att hon mer eller mindre skulle ha ”tvingats att minnas” är förvanskat och felaktigt på ett allvarligt sätt. Tittarna blir lurade. Det måste också rimligen ha varit SVT:s avsikt, hur ska man annars kunna förklara uttalandena i dokumentären: ”Ingen har vittnat om det, och först minns inte heller Eva. Men sedan säger hon att hon ser det framför sig som i en dimma, och till sist blir hon övertygad.” Frågeställaren föreslår en förklaring: ”Du var sönderstressad?” Och Eva Dahlén svarar: ”Ja, jag var ju det.”
Frågan bör ändå ställas om det helt enkelt kan ha handlat om inkompetens hos programmakarna och att de faktiskt trodde att deras beskrivning av hur Eva Dahlén berättade om sitt minne var saklig. Enligt vår uppfattning är uttalandena så försåtligt manipulativa och skillnaden mellan verklighet och beskrivning så stor att det inte räcker med inkompetens.
Hur försvarar sig då SVT i denna del mot vårt påstående att dokumentärens framställning strider mot kravet på opartiskhet och saklighet? En stor del av utrymmet ägnar man åt att försöka leda i bevis att Eva Dahlén var starkt stressad, något som vi för vår del aldrig har betvivlat och inte vill ifrågasätta. Vad vi ifrågasätter är, även om det kanske blir övertydligt att påpeka det, att dokumentären vill ge intrycket att Eva Dahléns medgivande av vissa minnen var felaktigt, och att anledningen till hennes felaktiga medgivande var att hon var mycket stressad.
I övrigt hävdar SVT rakt upp och ner att det som uttalas i dokumentären ger en korrekt bild av hur Eva Dahlén beskrev under förundersökningen vad hon mindes. I själva verket är det uppenbart att dokumentären försöker undanhålla vad Eva Dahlén verkligen sa.
När det gäller de blöta byxorna vill vi också peka på SVT:s oförmåga att hålla sig till det som nämndens granskning ska avse. Man säger (s. 17 x): ”Anmälarna förefaller anse att Eva Dahlén i själva verket var helt säker på att Christian hade blöta kläder när han kom hem.” Vad vi som anmälare anser om hur säker hon var saknar all betydelse för nämndens granskning. Det som är relevant är om dokumentären ger en korrekt eller en falsk bild av det som hon verkligen sa under förundersökningen.
Även på s. 12 n – 13 x glider SVT bort från ämnet. Det sker när man diskuterar betydelsen för polisutredningens resultat av vad Weine och Eva Dahlén sa. Den saken har uppenbarligen inte någon betydelse för frågan om dokumentärens framställning var saklig eller inte. Men vad som också är uppenbart är att SVT försökte använda sig av det som Weine och Eva Dahlén påstås ha sagt för att därigenom skapa ett intryck av att pojkarna aldrig erkände någon delaktighet i Kevin Hjalmarssons död.
5. Antalet förhör
Vi har anmält SVT:s påstående att det var ett allvarligt fel att det hölls så många förhör med pojkarna, liksom uttalandet i dokumentären att något enda förhör med var och en av dem hade varit det normala. För en situation som den aktuella, där polisen ska utreda ett barns död och där andra barn är misstänkta, är det helt orimligt att hålla bara ett förhör om de misstänkta barnen nekar men verkar ha mer att berätta. Utredningsintresset är så starkt att utredningen måste föras framåt på bästa sätt mot en lösning. Man slutar inte att förhöra ett barn därför att man har kommit upp i ett visst antal förhör. Men man gör så mycket man kan för att barnet inte ska ta skada.
SVT hänvisar till att det på den tiden fanns en bestämmelse i förundersökningskungörelsen (17 §) som löd: ”Förhör bör äga rum endast en gång, såvida det inte främst med hänsyn till den som förhörs är lämpligare att hålla fler förhör.” Tydligen menar man, utan att det utvecklas, att detta motiverar uttalandet i dokumentären att något enda förhör hade varit det normala. Men uttalandet är faktiskt osakligt på ett allvarligt sätt, liksom kritiken mot att det hölls många förhör. Frågan om hur många förhör som bör hållas beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Och ett starkt intresse, vid sidan om själva utredningsintresset och intresset av att offrets anhöriga får visshet om vad som hänt, är att barn som har begått en brottslig gärning ska slippa bära på en lögn. Den rekommendation som ges i dag i 17 § förundersökningskungörelsen är något mer genomarbetad än den tidigare. Rekommendationen kan nog tjäna som ett slags svar på hur olika intressen ska vägas mot varandra:
”Förhör med någon som är under 18 år och som är misstänkt för brott, målsägande eller vittne, skall planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. Detta får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver. Förhör får inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa.”
Det strider uppenbarligen mot kravet på opartiskhet och saklighet att ge publiken ett intryck att det normala i Kevinutredningen hade varit att hålla något enda förhör med de båda misstänkta bröderna.
Vi avstår från att hävda att det också strider mot kravet på opartiskhet och saklighet att kritisera polisutredningen för att det hölls alldeles för många förhör. Det framstår som onödigt att tynga nämndens granskning med den frågan.
6. Eva Dahléns oro för den äldre pojkens beteende
Eva Dahlén berättade för polisen att hon hade oroat sig över att Christian hade tagit strypgrepp utan att verka förstå att det kunde vara farligt, att hon hade lånat en bok på biblioteket och läst om barns farliga beteende och att hon hade pratat med Christian. Vi har anmält SVT för att inte ha redovisat detta i dokumentären, och vi menar att man skulle ha gjort det om det hade funnits en ambition att vara opartisk. Vi väljer ändå att ta tillbaka vår anmälan på denna punkt, och detta trots att problematiken diskuteras ingående i den barnpsykiatriska utredning som gjordes angående Christian. Det kan alltid diskuteras vad och hur mycket som ska tas med i en granskande dokumentär. Till saken hör att mer än hälften av SVT:s yttrande i denna del är överstruket på grund av sekretess, så att vi vet ganska lite om hur SVT försvarar sig.
7. Alibit
Vi har anmält dokumentären för att den hävdar att bröderna hade ett starkt alibi, som SVT påstår sig ha hittat sedan polisen tappat bort det. Och vi har anmält dokumentären för att polisen kritiseras för att inte ha beaktat ”alibit”, och för att tittarna ges intrycket att ”alibit” visar att bröderna inte kan ha orsakat Kevins död.
SVT försvarar sig nu, om än lite halvhjärtat, med att alibit var starkt med hänsyn till de berättelser som familjen i fråga lämnade. Och man hävdar att speakerns slutsats, ”Bröderna verkar ha ett starkt alibi”, inte strider mot kravet på opartiskhet och saklighet. Mest kraft ägnar SVT åt att försöka visa (eller möjligen bara föreslå) att poliserna hade glömt bort alibivittnena.
Vi avstår från att hävda att uttalandet ”Bröderna verkar ha ett starkt alibi” strider mot kravet på opartiskhet och saklighet. ”Alibit” var visserligen långt ifrån starkt, men det bör finnas ett visst utrymme för överdrifter. Och med ordet ”verkar” får kanske uttalandet godtas.
Men vi menar att dokumentären i sin övriga framställning av det s.k. alibit går mycket längre. Tittarna ges intrycket att tioåringens berättelse var ett så starkt bevis att bröderna knappast kunde ha varit nere vid sjön. Detta är utan tvivel grovt vilseledande. Att tioåringens berättelse inte över huvud taget bör betecknas som ett ”alibi” – ens ett svagt sådant – framgår särskilt genom brödernas egna berättelser, som med all tydlighet visar att de var nere vid vattnet med Kevin. Se härom bl.a. de utdrag ur förundersökningen som fogades som bilaga 1 till anmälan och förhörsutdragen ovan (avsnitt 3). Även på många andra håll i förundersökningen finns noteringar som motsäger uppgiften att bröderna skulle ha varit med tioåringen under hela den aktuella tiden (se t.ex. förhöret med Christian 980822 s. 28 och 61, förhöret med Eva Dahlén 980824 s. 6 och 7, förhöret med Weine Dahlén 980824 s. 13 och 14, förhöret med Eva Dahlén 980825 s. 8, förhöret med Weine Dahlén 980826, förhöret med Eva Dahlén 980827 s. 19, förhöret med Eva Dahlén 980902 s. 21 och 22, förhöret med Weine Dahlén 980914 s. 35, förhöret med Weine Dahlén 980915 s. 29 och 33, förhöret med Eva Dahlén 980915 s. 30, 31, 33 och 35, förhöret med Robin 980929 s. 174 f., förhöret med Christian 980929 s. 144, förhöret med Christian 981002 s. 203, förhöret med Christian 981009 s. 257 och förhöret med Eva Dahlén 981020 s. 43).
Utan tvekan är den bild som dokumentären förmedlar, att tioåringens berättelse gav bröderna alibi, ett brott mot kravet på opartiskhet och saklighet. Mot bakgrund av det som bröderna själva och andra berättade var det helt korrekt av polisen att lägga tioåringens berättelse åt sidan.
8. Påståendet att det sista förhöret med den yngre brodern inte finns inspelat
Mot bakgrund av det som SVT anför i sitt yttrande avstår vi från att göra gällande att påståendet att det sista förhöret med Robin inte finns inspelat strider mot sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet.
9. Påståenden om Sven Å. Christiansons medverkan och ansvar
Vi har anmält SVT för att på olika sätt försöka göra Sven Å. Christianson ansvarig för även sådana påstådda fel och brister i utredningen som han saknar ansvar för. Det gäller särskilt i fråga om sättet att förhöra pojkarna. Som sägs i p. 3 i anmälan är dokumentären ett angrepp på framför allt Rolf Sandberg och Sven Å. Christianson. SVT försöker på olika sätt framställa dessa båda personer i ofördelaktig dager. I den mån det sker på ett sätt som innebär ett felaktigt utpekande är det fråga om ett brott mot kravet på opartiskhet. Det gäller i princip oavsett om utpekandet avser något klandervärt eller inte.
a) Hårda förhör SVT förmedlar intrycket att Christianson står bakom en massa förhör med pojkarna som framstår som hårda. Det sker genom att Christianson uttalar sig om förhören i programmet och bl.a. säger att det ofta behövs många förhör med barn som har varit inblandade i en obehaglig händelse. Man utelämnar att det fanns barnpsykologer inkopplade i utredningen för att värna om pojkarnas välbefinnande och att det var dessa som fanns med vid de förhörstillfällen som visas i dokumentären. Det finns inte något stöd för påståendet att Christianson initierade eller stod bakom hårda förhör. Han deltog inte i förhören och de sista förhören kände han inte ens till innan de visades i programmen. Han anser själv efter att ha tagit del av förhören att några inslag i dem var direkt olämpliga.
SVT säger nu att man aldrig påstått att Christianson stod bakom de hårda förhören. Men det råder knappast någon tvekan om att det är detta intryck som tittarna får. Christianson är den ende psykologen som nämns, och han säger att det ofta behövs många förhör.
b) Många förhör Vi avstår från det påstående som finns i p. 9 b i anmälan.
c) Bröderna blev huvudmisstänkta SVT framställer det så att det var först när Sven Å. Christianson kopplades in som de båda bröderna blev huvudmisstänkta. Man nämner inte att Christianson kom in i utredningen först den 9 september. Då hade det redan hållits sammanlagt minst 13 förhör med pojkarna. Det kan diskuteras om det strider mot kravet på opartiskhet och saklighet att framställa Christianson som ansvarig för vem som var huvudmisstänkt, men det framstår som en så pass obetydlig fråga att vi inte vill tynga nämndens prövning med den. Vi avstår därför från att påstå att dokumentären kommer i konflikt med sändningstillståndet på denna punkt.
d) Bortträngda minnen Enligt SVT hoppades polisen att Robin vid en vallning som Christianson hjälpte till med skulle ”få kontakt med bortträngda minnen”. I ett fall säger speakerrösten angående förhörsledaren: ”Nu verkar det som om hon vill locka fram bortträngda minnen!” Emellertid handlade det inte över huvud taget om s.k. bortträngda minnen i Kevinutredningen. Sådana minnen brukar man ibland tala om när det gäller händelser som är relativt gamla. Beträffande händelser som just inträffat är det inte över huvud taget aktuellt att tala om ”bortträngning” i den mening som begreppet bortträngda minnen avser. Däremot talar Christianson ibland om att även nyliga färska minnen ”medvetet avvärjs”, ”förträngs” eller ”trängs undan” därför att de är obehagliga och personen inte vill ha dem i sin medvetna uppmärksamhet och berätta om dem. Detta är något helt annat. Det är en grov missuppfattning av teorin om bortträngda minnen om man vill applicera den på en händelse som inträffade alldeles nyligen. Bortträngning handlar om en omedveten glömska där minnen inte är åtkomliga för individen. Det finns ingenting som visar att Christianson på något sätt har fört in eller ställt sig bakom en tillämpning av teorin om bortträngning i förundersökningen. SVT:s framställning strider därför mot kravet på saklighet.
e) Ingrid Harrysson styrdes och fick handledning Vi avstår från att göra gällande att dokumentären på denna punkt strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.
f) Nej till att delta Vi har anmält dokumentären för att det sägs att Sven Å. Christianson har tackat nej till att delta. Vi avstår från att göra gällande att dokumentären på denna punkt strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.
10. Referens till Quickärendet
Vi har anmält detta uttalande i dokumentären såsom stridande mot kravet på saklighet och opartiskhet: ”I dag vet vi att Thomas Quick inte var någon seriemördare och att hela utredningen var en rättsskandal. Men då hade Sven Å. Christianson stjärnstatus.”
Vi har kvar den uppfattning om detta som vi angav i anmälan men har ändå beslutat att återta anmälan i denna del. Saken har inte någon betydelse för bedömningen av dokumentärens egentliga ämne, och Granskningsnämndens prövning bör fokusera på det.
11. Enskilda påståenden som inte stämmer eller är alltför tvärsäkra
a) Vi har anmält dokumentären för att speakerrösten säger (i den första delen) – angående vad som skedde vid en bilfärd den 22 augusti – att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”. Därvid syftas på frågan om de hade sagt att de var nere vid vattnet när Kevin dog. Av utredningen framgår att påståendet är felaktigt, eller i varje fall uppenbarligen alltför tvärsäkert, eftersom förundersökningen innehåller många förhör där det sägs att pojkarna berättade redan den 16 augusti att de hade varit nere vid vattnet med Kevin.
SVT försöker försvara sig (s. 35 m) med att uttalandet ”syftar på vad de hade sagt i tidigare polisförhör”. Detta är naturligtvis ett orimligt påstående. Pojkarna åkte bil med sina föräldrar och berättade då något. Enligt dokumentären hade de inte sagt något om saken tidigare. Alla som hör detta uttalande måste uppfatta det så att vad som påstås i dokumentären är att föräldrarna nu hörde talas om saken för första gången.
Här rör det sig i själva verket uppenbarligen om ett försök att vilseleda tittarna. Programmakarna hade gått igenom förundersökningen och visste att pojkarna enligt många förhörsutsagor hade berättat för föräldrarna om saken redan sex dagar tidigare. Detta försökte SVT uppenbarligen dölja. Med den linje man ville driva med Kevindokumentären är det naturligtvis begripligt i och för sig. Men det är inte desto mindre ett exempel på den värsta sortens fusk i en dokumentärfilm.
Påståendet att uttalandet syftar på vad pojkarna hade sagt i tidigare polisförhör är så anmärkningsvärt att det knappast är acceptabelt för att komma från ett företag som SVT.
b) Vi har också anmält dokumentären för att det sägs (också i den första delen): ”trots att de inte hade några som helst minnen av att ha begått mordet”. SVT påstår alltså att pojkarna inte hade några som helst minnen av att ha begått gärningen. Och det gör man trots att det finns dokumenterat på flera ställen i förundersökningen att pojkarna berättat om att de var med när Kevin dog och hur det gick till. SVT skulle kunna hävda att pojkarnas minnen måste vara felaktiga eller manipulerade. Då hade man i alla fall inte gjort ett sakpåstående som man inte hade täckning för. Slutsatsen måste bli att man har avsett att vilseleda tittarna.
SVT försvarar sig så här: ”Formuleringen att pojkarna inte hade några som helst minnen av att ha begått mordet syftar på att Robin och Christian i intervjuer med SVT framfört att de inte har eller har haft några sådana minnen. Att det är brödernas egna uppgifter som åsyftas bör ha varit uppenbart för tittarna.”
Är det på det sättet SVT genomgående behandlar sina källor? Gäller det alla sagesmän som SVT har för sina dokumentärer? Framställer alltså SVT genomgående det som påstås av någon som faktum? Det är självklart att det sändningstillstånd som SVT har, och som bygger på att SVT är ett public service-företag, inte kan acceptera ett sådant lättsinne. Kravet på opartiskhet och saklighet fordrar att man inte tar valfri persons påstående för gott.
I själva verket var det naturligtvis inte uppenbart för tittarna att det som åsyftades var brödernas egna uppgifter i dag. Tittarna fick i stället intrycket att pojkarna under utredningen inte hade några minnen av att ha begått gärningen. Denna del av dokumentären präglas av en allvarlig manipulation av de faktiska förhållandena, något som leder till att tittarna blir helt vilseledda.
SVT:s påstående på den här punkten är sådant att det enligt vår mening inte kan anses acceptabelt för att komma från ett företag som SVT.
12. SVT berättade inte inledningsvis om syftet med dokumentären
Vi avstår från att hävda att det kommer i konflikt med kravet på opartiskhet och saklighet att SVT inledningsvis angav ett annat syfte med dokumentären än det verkliga. Det gjorde man visserligen, men det torde inte stå i strid med sändningskravet.
En annan sak är att man kan undra varför ett företag som SVT inte kan vara öppet och ärligt mot personer som ska vara med i en dokumentär som SVT ska ta ansvar för.
13. Osakliga påståenden om olika uppfattningar poliserna emellan
a) Vi har anmält dokumentären för att det påstås finnas en avgörande skillnad mellan å ena sidan Rolf Sandberg och å andra sidan Ingrid Harrysson och Anders Forsman. Skillnaden ska ha bestått i att Rolf Sandberg sa att pojkarna hade erkänt, medan Ingrid Harrysson och Anders Forsman inte kallade det ett erkännande men att de kände att ”det är klart”. Efter hand förstod de, enligt vad de säger i dokumentären, att man inte kan berätta som pojkarna gjort om man inte har varit på platsen, på något sätt involverad. SVT får detta till att de har ”en helt annan minnesbild än Rolf Sandberg”. Detta är uppenbarligen vilseledande och framställningen strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.
I sitt yttrande refererar SVT vad de tre poliserna sagt och avslutar så här: ”Rolf Sandberg, Ingrid Harrysson och Anders Forsman hade således olika minnesbilder av hur förundersökningen avslutades, och det är vad som konstaterades i del 1 av dokumentären.”
Men en så mild skillnad var det absolut inte med dokumentärens sätt att framställa saken. Vad som sades där var följande (ungefärligt citat): ”Men när vi ber Ingrid Harrysson och Anders Forsman att berätta händer något oväntat. De har en helt annan minnesbild än Rolf Sandberg.” För tittarna framstod det uppenbarligen så att Ingrid Harrysson och Anders Forsman motsade Rolf Sandbergs slutsats om ett erkännande. Det gjorde de i själva verket inte, de ville bara inte använda just det ordet.
b) Vi har vidare anmält dokumentären för det sammanhang i vilket Ingrid Harrysson säger så här (i del 1): ”Att det var nåt som inte stämde, det kände jag första gången.” Uttalandet läggs in i ett sammanhang där intrycket blir att Ingrid Harrysson uttrycker tvekan om pojkarnas medverkan. Men så menade hon sannolikt inte alls, inget tyder på det.
I yttrandet säger SVT att det är vår (anmälarnas) tolkning att Ingrid Harrysson ifrågasatte att bröderna hade dödat Kevin. I den mån uttalandet kan missförstås, sägs det, ”framgår det tydligt av del 3 att hon är lika säker på pojkarnas skuld som Rolf Sandberg, bara av andra skäl”.
Just det, hon var lika säker. Men SVT:s strategi synes ha varit att måla upp en bild i del 1 av dokumentären som bl.a. skulle göra tittarna misstänksamma mot Rolf Sandberg. Det var sannolikt i det syftet som man tog in Ingrid Harryssons uttalande på ”rätt” plats i del 1. Man skapade intrycket av en motsättning som inte fanns. En sådan manipulation av verkligheten strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.
c) Vi avstår från att hävda att följande (ungefärliga) uttalande i dokumentären strider mot kravet på opartiskhet och saklighet: ”Förundersökningsprotokollet har inte blivit offentligt. Så det som är känt kommer i princip från en enda person, förundersökningsledaren Rolf Sandberg.”
14. Sandbergs och Christiansons möjlighet att besvara kritik
SVT lägger till denna punkt till vår lista över anmälda förhållanden. Det gör man för att beskriva hur Rolf Sandberg och Sven Å. Christianson kontaktades i anslutning till dokumentären och vad de sade. Texten saknar betydelse för det som vi har anmält dokumentären för, utom när det gäller påståendet att Sven Å. Christiansons erbjöds att delta. Sedan vi nu släppt anmärkningen i punkt 9 f, saknar den betydelse även i den delen.
Avslutning
SVT har brutit mot sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet
– genom att undanhålla avgörande delar av polisförhören med pojkarna och anteckningar av pappan,
– genom att vilseleda tittarna angående Weine Dahléns minnen om vad som hade berättats den första kvällen,
– genom att hävda att Rolf Sandbergs uppgift att bröderna hade erkänt var felaktig,
– genom att beskriva på ett missvisande sätt vad Eva Dahlén hade sagt om vad pojkarna berättade den första kvällen och om den äldre pojkens blöta byxor, samt genom att lägga ord i hennes mun,
– genom att påstå att något enda förhör med pojkarna hade varit det normala,
– genom att hävda att bröderna hade ett starkt alibi, som SVT hittat sedan polisen tappat bort det, genom att kritisera polisen för att inte ha beaktat ”alibit” och genom att ge tittarna intrycket att ”alibit” visar att bröderna inte kan ha orsakat Kevins död,
– genom att förmedla intrycket att Christianson står bakom förhör med pojkarna som framstår som hårda,
– genom att förmedla intrycket att Christianson förde in eller stod bakom en tillämpning av teorin om bortträngning i förundersökningen,
– genom att påstå, angående en bilfärd den 22 augusti där bröderna började prata om vad som hänt nere vid vattnet när 4-åringen dog, att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”,
– genom att i den första delen av dokumentären uttala angående bröderna ”trots att de inte hade några som helst minnen av att ha begått mordet”,
– genom att ge tittarna intrycket att det fanns en avgörande skillnad i synen på vad bröderna sagt mellan å ena sidan Rolf Sandberg och å andra sidan Ingrid Harrysson och Anders Forsman
– och genom att förmedla det oriktiga intrycket att Ingrid Harrysson när hon sa ”Att det var nåt som inte stämde, det kände jag första gången.” menade att hon var tveksam om pojkarnas delaktighet i 4-åringens död.
Vi vill hänvisa till det som vi har anfört i vår anmälan om allvaret i SVT:s överträdelser och den skada som överträdelserna medför. SVT har på flera punkter allvarligt vilselett tittarna och därmed förbrutit sig grovt mot kravet på opartiskhet och saklighet i sändningstillståndet. Kevindokumentären är ett exempel på den allra sämsta sortens grävande journalistik.
För min och Claes Borgströms räkning
Göran Lambertz
Bilaga
I SVT:s yttrande görs vissa påståenden som saknar betydelse för de frågor som vi har anmält men som ändå bör kommenteras.
s. 3 i SVT:s yttrande: ”Eftersom bröderna vid ett tillfälle hördes tillsammans blir det totala antalet förhör som hölls med dem 35.” – Det är inte riktigt att bröderna hördes tillsammans. Det förhör som SVT torde avse är förhöret med Robin 981026. Men då hördes inte Christian, utan det var efter förhördet med honom som han pekade ut brottsplatsen och som Robin började prata om händelsen. När det skedde fick Christian och Annika lämna rummet.
s. 17: ”SVT vill i sammanhanget poängtera att ingen av poliserna som intervjuades för dokumentären någonsin hävdade att Weines och Evas skiftande uppgifter i förhören spelade någon roll för att fallet löstes. Rolf Sandberg var, som tidigare sagts, mycket tydlig med att det var barnens erkännande som blev fallets lösning.” – Under intervjuerna tillfrågades ingen av poliserna om detta. Det är banalt att påstå att Weines och Evas uppgifter i förhören inte skulle ha spelat någon roll.
s. 18: ”Det finns därtill belägg för att Rolf Sandberg i verkligheten inte fäste den tilltro till Weine och Evas uppgifter som det framstår i anmälan. Detta framgår bland annat av den rapport om Kevinutredningen som Rolf Sandberg skrev tillsammans med frilansjournalisten Nina Hjelmgren och som färdigställdes i februari 2000. I rapporten nämner Sandberg uppgiften om de blöta byxorna, men slår samtidigt fast att det inte alls är säkert att den historien var sann:” – Rapporten har Nina Hjelmgren skrivit själv, Rolf Sandberg var inte med när den skrevs. Och där finns inte några sådana belägg som SVT hävdar. Polisen fäste tilltro till Weines och Evas uppgifter. Det blöta kläderna var en viktig pusselbit i ärendet när de framkom så många gånger som i fyra förhör. Det stod klart att man borde ha blivit blöt om kläderna för att komma ut med Kevin till lastpallen.
s. 21: ”Ingen av poliserna som SVT intervjuat inför dokumentären kunde förklara varför man slutade förhöra den gästande familjen och varför uppgifterna som de lämnat i sammanlagt 14 förhör aldrig mer nämndes. Inte heller Rolf Sandberg ger i någon av de tio intervjuerna som SVT gjorde med honom någon förklaring till detta.” – Varför skulle Rolf Sandberg har gett någon förklaring när saken aldrig togs upp under någon av de 10 intervjuerna?
s. 36: ”Redaktionen sa från början till poliser, rättsläkare, kriminaltekniker och andra att man ville göra en djuplodande tevedokumentär om hur utredningen av mordet på Kevin gått till. Detta var också vad Dokument inifrån gjorde.” – Det var absolut inte så SVT:s medarbetare uttryckte det. Vad de sa var att de skulle göra ett program om samverkan mellan polis, socialförvaltning, kommun, kyrka och skola. De hade hört att denna samverkan hade fungerat så bra i detta fall.
s. 39: ”I samband med intervju 2016-11-25 tog Sandberg med sig reporter och fotograf till stranden i Dottevik och demonstrerade där inför kameran hur fem- och sjuåringen skulle ha dödat Kevin och släpat kroppen mellan sig 30 meter till fyndplatsen.” – Detta är en felaktig beskrivning av hur det gick till. Det var inte Rolf Sandberg som ”tog med sig” SVT-medarbetarna utan de som övertalade honom. När de kom dit hade naturen ändrat miljön så att Rolf Sandberg inte kunde visa platsen exakt. Han fick då i stället visa på SVT:s bilder. Och det var mycket han inte kom ihåg på grund av den hjärnskada han fått i samband med en olycka, något som inte framkom i dokumentären.
s. 40: SVT nämner inte det som man mycket väl vet, nämligen att Rolf Sandberg avböjde intervjuer med hänvisning till sin hjärnskada.