Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2024
Här finns en länk till en pdf-fil med nedanstående text i mer korrekt form: Halvårsbetraktelse 2024 240704 (Om inte länken till de 18 betraktelserna fungerar där, så klicka på motsvarande länk här nedan i stället om du vill läsa.)
- Åren
Det har nu gått 60 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, 55 år sedan han begick fyra sexuella övergrepp som han dömdes för året efter, 50 år efter hans knivattack mot Lennart Höglund, 48 år efter det första mordet som han dömdes för och 36 år efter det sista, 33 år sedan han dömdes till sluten psykiatrisk vård för bl.a. ett grovt rån, 32 år efter det första erkännandet av mord, 31 år efter att det sista mordet begicks som han erkände, 30 år efter den första fällande domen för mord, 23 år efter den sista domen, 16 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, 15 år efter det första resningsbeslutet,12 år efter att Hannes Råstams bok kom ut, 11 år efter den sista frikännande domen och Dan Josefssons bok, 9 år efter att Christer van der Kwasts bok och min egen kom ut, likaså 9 år efter Bergwallkommissionens rapport, sex år sedan Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok kom ut och sedan Justitiekanslern avslog Sture Bergwalls skadeståndsanspråk och 5 ½ år sedan Cajsa Lindholms bok kom ut. Sjutton nyårs- eller halvårsbetraktelser har jag skrivit om Quickärendet, detta är den artonde.
Jag publicerade denna betraktelse vid halvårsskiftet men har färdigställt den först några dagar därefter. Det beror på att jag just i början av juli har rest i Sydnorge, bl.a. till några platser som är aktuella i Quickärendet, och ville tillfoga några kommentarer från den resan.
- Varför Quickbetraktelser?
Den första halvårliga betraktelsen om Quickärendet skrev jag på nyåret 2015–16. Som jag tidigare har skrivit fortsätter jag med betraktelser vid års- och halvårsskiftena av framför allt fem anledningar:
– för att regelbundet påminna om villfarelsen att det skulle ha skett en rättsskandal när Thomas Quick dömdes sex gånger för åtta mord (1),
– för att notera sådant som har hänt angående Quickärendet sedan sist (2),
– för att alla ska veta vad som var känt, vilka som sa vad och vilka som teg; ingenting ska kunna gömmas undan för framtidens journalister och forskare (3),
– för att fortsätta reflektera kring det inträffade, dels debatten och villfarelsen, dels morden, utredningarna och bevisningen (4),
– och för att försöka ge upprättelse åt de personer som har beskyllts för mycket allvarliga fel fastän de gjorde allt väsentligen rätt och mycket bra (5).
Alla de 18 hittillsvarande betraktelserna (inkl. denna) finns samlade i ett dokument som återfinns här: De arton första nyårs- och halvårsbetraktelserna 2016-24 (Om länken inte fungerar i pdf-filen, använd den som finns i blogginlägget.) En innehållsförteckning till det dokumentet finns allra sist i den här betraktelsen.
- Debatten om hundsökens bevisvärde
I april hade professor Christian Dahlman i Lund och jag en debatt på hans Facebooksida om bevisvärdet av markeringar som en s.k. likhund gör. (Som alla intresserade vet var sådana hundmarkeringar ett av de allra starkaste bevisen mot Thomas Quick.)
Vi var oense om bevisvärdet i detta exempel:
Åklagaren åberopar som bevisning i målet mot A ett hundsök där följande hände enligt klanderfri skriftlig dokumentation:
1) A pekade ut en distinkt plats, ett par kvadratmeter stor, där han säger att han tidigare har sönderdelat en människokropp. (Han erkänner mordet.)
2) Någon tid senare markerade den dokumenterat pricksäkra likhunden tydligt på just den plats som A pekade ut. Den markerade inte någon annanstans inom ett många hundra kvadratmeter stort område där den fick söka.
Åklagaren åberopar inte några andra hundsök. Vi vet bara att det som har åberopats är väl dokumenterat och att hunden tidigare har visat sig mycket pricksäker.
Jag menar att värdet av detta bevis är mycket högt, eftersom sannolikheten är utomordentligt liten att A kunde peka ut just den plats där hunden skulle komma att markera. Christian Dahlman menar att värdet är mycket lågt, eftersom det enligt honom krävs mer jämförelsematerial om hunden.
Enligt min uppfattning undervisar Dahlman därmed sina studenter klart i strid med gällande rätt för bevisprövning i brottmål. Detta kan nog vara svårt för en icke-jurist att förstå, men var och en kan blunda och tänka efter. Dahlman visar också enligt min mening svag förmåga att bedöma bevisning i ett enskilt fall; han skulle inte passa som domare.
- Vilka tror i dag att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden?
I den förra betraktelsen, nyåret 2023/24, noterade jag vilka jurister resp. journalister som än i dag tror att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta mord som han dömdes för. De jurister som än i dag säger att de tror att Sture Bergwall är oskyldig är Nils-Eric Schultz, Mårten Schultz och Hans-Gunnar Axberger samt två personer som jag av hänsyn till dem själva inte namnger.
Bland journalister är det en som har sagt att han tror på Bergwalls oskuld, nämligen Petter Ljunggren, SVT. Några andra har i varje fall inte sagt till mig att de tror att Bergwall är oskyldig, fastän jag har frågat flera gånger. Och inte heller har jag kunnat förstå på något annat sätt att det finns andra journalister som tror att Bergwall är oskyldig.
Jag har tidigare noterat Christian Dahlman som den sjätte juristen som tror att Bergwall är oskyldig. Då har han emellertid protesterat och sagt att han inte vill ha någon uppfattning i skuldfrågan.
I en podd i april (se avsnitt 6 nedan) kallade dock Dahlman Bergwall oskyldig. Så nu tar jag med honom i alla fall. Därmed är det sex jurister och en journalist som numera tror att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta mord som han dömdes för.
Man ska inte vara elak, men jag tillåter mig faktiskt att betvivla att dessa sju personer faktiskt tror det de säger sig tro. Vem som helst som granskar bevisningen, och är någorlunda kunnig, måste enligt min mening förstå hur det förhåller sig.
Och om jag har rätt i mitt tvivel kan man förstås undra varför de säger som de säger.
- Debatten på Publicistklubben 2012
År 2012 var det en debatt på Publicistklubben om Quickärendet. Deltagare var på ena sidan Mattias Göransson och Jan Guillou, som hävdade rättsskandalen, och på andra sidan Gubb Jan Stigson och Claes Borgström, som hävdade villfarelsen. Jag såg nyligen debatten igen på Youtube. Stina Dabrowski ledde den på ett bra sätt.
Vad jag slogs av framför allt annat var den oerhört hårda tonen mellan debattdeltagarna. Så onödigt egentligen. Det hela handlar ju faktiskt om en sakfråga och ingenting annat: Var Thomas Quick oskyldig till de åtta morden, eller var det rätt att döma honom? En sådan fråga är ju inget man kan ha åsikter om. Så den borde man kunna debattera med rena sakargument.
Men jag får erkänna att även jag själv har varit hård i debatten och ibland dumförklarat mina motståndare. Fast till mitt försvar vill jag då säga ... nej, det ska jag inte säga förresten.
- Fusk i podden ”Spår”?
I podden ”Spår”, som leddes av Anton Berg, fördes det fram en tidigare för mig okänd uppgift om dna-bevisning i fallet med Yenon Levi, den unge mannen från Israel som mördades i juni 1988. Speakerrösten i podden sa att ”det DNA som finns kvar inte matchar med Thomas Quick”. Det ger ju intrycket att mördaren nog är någon annan än Quick.
Jag frågade producenten för podden, Martin Johnson, hur det var med dna-provet. Hade man hittat något som inte var känt under utredningen och som faktiskt talar mot Quick som mördare?
Martin Johnsons svar var ett det enda dna som återfanns på Levi var hans eget. Jag menade att det då väl är vilseledande att säga att ”det DNA som finns kvar inte matchar med Thomas Quick”. Men det tyckte inte Johnson. Han tyckte att det var samma sak att säga att provet ”inte matchar” Thomas Quick som det hade varit att säga att ”det inte fanns” någon dna från Thomas Quick. Hederligt?
- Berättelser från en resa i Sydnorge
Jag skrev huvuddelen av denna betraktelse timmarna före halvårsskiftet, kvällen den 30 juni. Då skrev jag också att jag just var ute på en resa till tre platser som har starka kopplingar till Quickärendet, dels Risør längst ner i syd där Marianne Rugaas Knutsen försvann 1981, dels Drammen strax söder om Oslo där Therese Johannessen försvann 1988, dels Örjeskogen med två närliggande kyrkor där det bl.a. gjordes fynd av sökhundar med koppling till morden på de nyssnämnda båda flickorna. Thomas Quick (som han då hette) erkände båda morden och pekade ut bl.a. de platser där han sa att han hade eldat upp kroppsdelarna.
Jag reste till de nämnda platserna för att kunna se och förstå bättre än man kan göra när man bara läser och ser på bilder.
Och efter att ha sett platserna tycker jag verkligen att jag förstår betydligt bättre än tidigare. Jag kan inte påstå att bevisningen stärktes av det jag såg, den var redan tidigare så stark att det hade varit nästan omöjligt. Men jag stärktes i min övertygelse att det som de norska poliserna fick berättat för sig av Thomas Quick om Thereses försvinnande var så detaljerat, så nytt jämfört med vad de hade vetat sedan tidigare (det var åtta år mellan mordet och Quicks erkännande) och helt i överensstämmelse med vad som var rimligt. Som Håkon Gröttland och John Ottersen sa till mig när vi träffades i Drammen: Så många tillfälligheter kan knappast finnas på en gång. Bräderna i slänten, den bräda som Quick stod på när han väntade in Therese, hennes ”astmaandning”, vägen hon gick från affären, tidpunkten, det Quick sa om hur barnstugan hade sett ut när han var där ca 8 år tidigare, vittnet som såg en bil köra iväg snabbt uppför backen, Quicks berättelse om hur Therese slängde med kassen som såg tung ut, och så vidare och så vidare. (Jag inser att inte många läsare hänger med när jag bara nämner dessa omständigheter kort på det här sättet. Vill man förstå kan man läsa mina dokument på hemsidan om beräkningen av sannolikheten för Quicks skuld.)
Även i Risør kunde jag konstatera att Quicks berättelse stämde mycket väl med förhållandena på platsen. Mycket mer än så kunde jag inte göra där, förutom räta ut ett par frågetecken om avstånd och hur det närmare bestämt såg ut på platsen. Men jag lovar att den lilla stan Risør är underbart vacker med sina många vita trähus i centrum. Den är mycket väl värd ett besök av den anledningen. Och själv såg jag EM:s kanske hittills bästa match, den mellan Portugal och Slovenien, på en sportbar i närheten av mitt lilla hotell. Fast det har förstås inte med saken att göra.
I Ørjeskogen fick jag tillfälle att sätta in Quicks berättelse i geografin med Ringentjärn, som polisen tömde 1996 på jakt efter de kvarlevor som Quick sa sig ha sänkt ner i vattnet, vändplatsen ”Torget”, där man hittade de omstridda ”benbitarna” och en såg efter Quicks anvisningar, och platserna där hundarna markerade just där som Quick sagt att han hade sönderdelat flickornas kroppar. Jag träffade också flera personer i Örje och dess närhet som sa sig helt övertygade om att Quick berättade sanningen när han erkände. ”Annars hade han ju aldrig kunnat berätta om hjulet som hängde där på väggen.” Och så vidare.
Så även om jag inte kan påstå att bevisningen stärktes av mitt besök på dessa platser, så stärktes jag själv – i den mån det ö.h.t. var möjligt – i min övertygelse om Quicks skuld.
- Alla kommer undan ansvar p.g.a. allas intresse av att sanningen döljs
Jag vågar påstå att alla någorlunda Quick-kunniga personer numera förstår att Sture Bergwall begick de mord som han dömdes för och att det alltså var en villfarelse som spreds när det på bred front framställdes som en rättsskandal att han dömdes. Bergwallkommissionens utredning var en skandal. Av någon anledning försökte man inte ge stöd åt sanningen. Varför? Hur kan en utredning, som ska känna ansvar för sanningen, göra så? Det är nog det konstigaste av allt konstigt.
Ansvar borde utkrävas av dom som har den största skulden till att villfarelsen om Thomas Quick uppkom. Något rättsligt ansvar blir inte aktuellt, och det är jag inte ute efter. Men om man har bidragit till något så allvarligt som att sex helt korrekta morddomar rivits upp, då borde man åtminstone få allvarliga frågor om hur man kunde göra som man gjorde. Varför man inte undersökte bevisningen någorlunda noggrant. Varför man inte såg till att Bergwall fick svara på svåra frågor om hur han kunde veta det han visste om sågar, gångvägar, kroppsdelar, styckningsplatser osv.
Men intresset av att sanningen kommer fram är inte tillräckligt stort. För så många skulle drabbas om det skedde. Högt ansedda journalister, författare, åklagare och andra. Alla kommer undan ansvar på grund av allas intresse av att sanningen döljs.
Så därför får lögnen fortsätta att råda. Formellt sett. Så kan det bli. Till dess att någon modig och hederlig journalist tar tag i saken.
Innehållsförteckning till sammanställningen av de arton hittillsvarande betraktelserna
(en länk till sammanställningen finns på hemsidan och här: [kommer i den slutliga versionen]
- Inledning sid. 1
Det som hände åren 2008–15 1
Några kommentarer 3
- Jurister, läkare, poliser och psykologer talade osanning 3
Envisas eller inte? 3
Kort bakgrund 4
Mediernas roll – och vissa andras 5
Sannolikhetsberäkningar 7
Den nya tystnaden 8
Att komma ur knipan 8
- Den lilla lögnen 9
Rättsskandalen 10
Sannolikhetsberäkningar, nu med Bayes´ sats 11
Sture Bergwalls bok 12
Varför trakassera Bergwall? 12
En domstolsprövning? 13
Det som är bra 13
- Åren som gått 14
Kevindokumentären, Dan Josefsson och Sven Å. Christianson 14
Sådant som inte har hänt sedan sist 14
Nedlagd skadeståndstalan 14
Sannolikheten för Bergwalls skuld 15
Förvånande oförmåga 16
Söndagsintervjun 17
Dreyfusaffären, skuld och feghet 17
Alla hundar är stora 18
- Vad har hänt sedan sist? 19
Rättsskandalen som villfarelse – hur unik och hur gammal? 20
Vissa inblandade personers insikter och misstankar 22
Något om Bergwallkommissionen till sist 24
- Åren 24
Orsakerna 24
Tillfredsställelsen 25
Rättsskandalen!? 25
Bevisningen 25
Tigandet 27
Justitiekanslern 27
Film 29
Norge 29
Betrakta? 29
PS 30
- Århundradets rättsskandal 30
Argumentera? 31
Cajsa Lindholms bok 31
Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok 31
Christer van der Kwasts bok 32
Det som göms i snö 32
Blir det någon skadeståndstalan från Bergwall? 32
Quickärendet och ett par välrenommerade journalister 33
Att kunna erkänna fel – eller inta en reservståndpunkt 34
- Beviskraft – och att förstå bevis rätt 36
Jurister som hävdar rättsskandalen 38
Stimulansen av en villfarelse 39
Några saker som händer – eller inte händer 40
Hur hade det gått om inte vi i Öjegruppen hade hållit emot? 41
Kommentarer till de avsnitt i Christian Dahlmans bok
Beviskraft som rör Quick 42
- Är individualismen en orsak till att så många trodde på
rättsskandalen? 48
Jurister som tror på rättsskandalen 48
Bayes´ sats, boken Beviskraft och bevisningen mot Thomas Quick 49
Seminariet om Cajsa Lindholms bok 50
Fortfarande har Bergwall inte väckt talan mot staten om skadestånd 50
Något ytterligare om Bergwallkommissionen 51
Vilka personer har gjort mest för att lura svenska folket och
befästa villfarelsen? 51
Kan man säga att det inte var en rättsskandal och samtidigt tro
att Quick inte är skyldig? 52
- Claes Borgström 53
Claes artikel i SvD och debatten efter den 53
Människors syn på saken efter Claes Borgströms ord 55
Varför inte ett förtalsmål? 56
När har Quickärendet vänt? 56
Diskussion med Alexander Barkman om bevisvärdet i Johanmålet 57
Mordet på Olle Högbom 57
- Tio tidigare betraktelser 59
Vad har hänt sedan sist? 59
Tioårsartikeln 59
Helena Nymans syn på saken 62
Den norska serien om mordet på Therese Johannessen 63
Filmen ”Quick” och vad den saknar 63
En sammanställning av bevis för alla åtta morden 63
Promemorian med advokaten Alexander Barkman 63
Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga
för villfarelser 64
- Vändningen 66
Och nu då? 67
En analys av vad som hände 68
- Inledning 68
En fransk dokumentärfilm om Quick 69
Den norska serien om mordet på Marianne Rugaas Knutsen 69
En sammanställning av all bevisning med invändningar 69
Hur man värderar vissa bevis – lite om matematikens betydelse 70
Promemorian med advokaten Alexander Barkman 70
Är Quick-villfarelsen ett tecken i tiden? 71
Ansvaret för haveriet 71
En vändning? 71
Att ha och att få rätt 72
- Jan Guillous bok ”Den som dödade helvetets änglar” 73
HG Axbergers bok ”Statsministermordet” 74
Sammanställningar av all bevisning med invändningar och
beräkningar 74
Sannolikheten för att Quick inte begick något av morden 75
Lennart Höglund har fyllt 80 75
Vilka tror i dag på rättsskandalen? 76
Ett av livets glädjeämnen 76
Kalla fall 77
- Inledning77
Dokumentären om Appojauremorden 77
Boken om supersnuten 79
Handlar villfarelsen om den seriösa journalistikens förfall? 81
Vad har villfarelsen gett professionellt? 81
Varför visar sig inte Bergwall i Sverige? 81
Har det vänt? 82
Bayes, AI m.m. 82
- Inledning 83
Granskningsnämndens avgörande beträffande Appojaure-
dokumentären 84
Begick resningsåklagarna tjänstefel? 84
Sannolikhetsberäkningar och traditionella bevisvärderingar 85
Skälen till att villfarelsen inträffade och består – början till
en fördjupad analys 86
Poddar 87
- Inledning 87
Per Asle Rustads bok ”Hvem tok Therese?” 88
Vems är skulden till att en sex gånger dämd seriemördare
blev friad? 89
Bevisvärdering med AI 90
Vilka tror ännu att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden? 91
Att våga erkänna fel, debattera, forska och publicera 91
Samhällsmoralens utförsbacke 93
- Åren 93
Varför Quickbetraktelser? 93
Debatten om hundsökens bevisvärde 94
Vilka tror i dag att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden? 94
Debatten på Publicistklubben 2012 95
Fusk i podden ”Spår”? 95
Berättelser från en resa i Sydnorge 96
Alla kommer undan ansvar pga allas intresse av att sanningen döljs 97