Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2018
Åren
Det har nu gått 54 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, 49 år sedan han begick fyra sexuella övergrepp som han dömdes för året efter, 44 år efter hans knivattack mot Lennart Höglund, 42 år efter det första mordet som han dömdes för och 30 år efter det sista, 27 år sedan han dömdes till sluten psykiatrisk vård för bl.a. ett grovt rån, 26 år efter det första erkännandet av mord, 25 år efter att det sista mordet begicks som han erkände, 24 år efter den första fällande domen för mord, 17 år efter den sista domen, 10 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, 9 år efter det första resningsbeslutet, 6 år efter att Hannes Råstams bok kom ut, 5 år efter den sista frikännande domen och Dan Josefssons bok, drygt 3 år efter att Christer van der Kwasts bok och min egen kom ut, 3 år efter Bergwallkommissionens rapport, ett halvår sedan Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok kom ut och en vecka efter Justitiekanslerns avslag på Sture Bergwalls skadeståndsanspråk. Fem nyårs- eller halvårsbetraktelser har jag skrivit om Quickärendet, detta är den sjätte.
Orsakerna
Efter den stora förvåning jag kände över att så gott som alla lät sig svepas med i den villfarelse som framför allt Hannes Råstam, Jan Guillou, Leif GW Persson och Dan Josefsson var upphov till under åren 2008 – 2013 tycker jag mig numera kunna förstå hur det gick till. I största korthet och förenklat berodde det framför allt på
– bristande kunskaper när det gäller värdering av bevisning,
– skickligt anrättad dramaturgi,
– omfattande osanningar som avslöjades för sent, och
– ett rättsväsende i mediernas klor.
Så småningom, när alltfler har insett hur det ligger till, består ändå villfarelsen hos de flesta. Det beror framför allt på
– ett motstånd mot att erkänna stora och pinsamma fel,
– svårigheter att hantera den situation som uppkommer om felen erkänns, och
– en avsaknad av mekanismer och drivkrafter att ställa till rätta i fall som detta.
Tillfredsställelsen
Efter den första frustrationen över att allt gick fel när Sture Bergwall fick resning och frikändes har jag numera ganska lätt att le åt det som hänt. Och det blir allt lättare. Det känns i själva verket numera ganska fantastiskt att ha fått vara del i en så pass unik händelse. ”Quickmyten” måste vara en av tidernas viktigaste villfarelser i Sverige. Det är naturligtvis bekymmersamt att något sådant kan ske. Men det är samtidigt ett slags lycka att ha stått på rätt sida och försökt motarbeta det som skedde. Jag vågar säga att de flesta i Öjegruppen numera upplever det på det sättet. När vi ses har vi nuförtiden lätt att le åt det som skett, och vi känner en tillfredsställelse över att ha varit så beslutsamma som vi varit trots att det har kostat. Tre böcker har vi producerat och fler kanske kommer.
En mycket intressant bok, av en person utanför Öjegruppen, är dessutom på väg.
Rättsskandalen!?
I april kom Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok om Quickärendet. Det inledande avsnittet på 100 sidor heter ”Rättsväsende i medias klor” och är skrivet av Yrsa Stenius. Återstående 400 sidor är skrivna av Seppo Penttinen, som förhörde Bergwall/Quick långt mer än någon annan. Det heter ”Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick) – myt och verklighet”.
Jag har skrivit om boken tidigare (Söndagsbetraktelse nr 155) och vill här bara påminna om en sak. Jag slog vad om att ingen skulle kunna hitta några faktafel eller vilseledanden av betydelse för bedömningen av skuldfrågan i Seppo Penttinens redovisning. Den förste som hittade något sådant och hörde av sig till mig skulle jag sända två tusenlappar vid anfordran. Ingen har hört av sig. Jag vågar också säga att ingen som läser Seppo Penttinens 400 sidor någorlunda ordentligt kan komma till någon annan slutsats än att bevisningen mot Thomas Quick var överväldigande och att påståendena om allvarliga missgrepp under brottsutredningarna är i stort sett så felaktiga som de kan vara. Jag tar gärna emot synpunkter från personer som efter läsningen kommer till en annan slutsats.
Bevisningen
De gånger som det har gjorts försök att anordna diskussioner om bevisningen i Quick-målen har vi i Öjegruppen ställt upp. Men det har inte gått att uppbringa några motdebattörer. Sveriges Radio och Expressen är ett par medier som har försökt, men planerna har fått skrinläggas. Leif GW Persson och Dan Josefsson har tillfrågats, men avböjt. Det är i och för sig inte så svårt att förstå, för i en lugn och saklig debatt kan de som hävdar deras linje inte göra sig gällande. Men det är ändå värt att notera.
Jag har gått igenom de åtta morden och gjort sannolikhetsbedömningar av skuld och oskuld (se p. 20–22 i Extramaterialet till Quickologi på denna hemsida). För den som hänger med i matematiken är det inte svårt att följa resonemanget och förstå vad resultaten innebär. Men det har också sitt värde att försöka beskriva sannolikhetsresonemangen i ord. Det har jag gjort i en tidigare betraktelse beträffande mordet på Trine Jensen (http://goranlambertz.se/halvarsbetraktelse-2017/). Låt mig nu göra motsvarande beträffande mordet på Johan Asplund. För mig är detta ett sätt att snabbt visa hur lätt det i själva verket är att bedöma bevisläget.
Alltså: Hur sannolikt är det att Sture Bergwall hittade på sin berättelse om att han mördade Johan Asplund? Hur troligt är det alltså att han i själva verket är oskyldig? Hur sannolikt är detta om man beaktar 1) att han först erkände mordet och berättade om det med detaljer som övertygade polis, åklagare och domstol om hans skuld och att bevisningen för att han var på plats utanför Johans bostad den morgon då pojken försvann innehåller bl.a. 2) att han berättade om ett antal nya detaljer kring mordet när han fick beskedet att åklagaren avsåg att inte väcka åtal, 3) att han då berättade om en mörk pojke med en tröja i ett karakteristiskt mönster, en berättelse som mycket väl kunde stämma med en pojke som bodde i huset, 4) att han sa att han hörde ett ljud som liknade ljudet från en dieselmotor som gick igång, vilket visade sig mycket väl kunna stämma med ett fläktaggregat i närheten som startade vid den aktuella tidpunkten, 5) att han sa sig höra en dam som ropade ”Lisa” och att den uppgiften visade sig kunna stämma med två kvinnor som var på platsen vid ungefär den angivna tidpunkten, och 6) att han berättade om en slamsugningsbil e.d. i närheten, vilket också visade sig kunna stämma med verkligheten. (Det handlar alltså om att bedöma hur sannolikt det är att en oskyldig person hittar på dessa kontrollerbara omständigheter för att försöka bli trodd, samtidigt som han inte hittar på några omständigheter som vid kontroll visar sig inte stämma.) Hur sannolikt är det att han hittade på att han var mördaren om man dessutom beaktar 7) att han i Åvike utanför Sundsvall pekade ut en plats i skogen där han hade sönderdelat pojkens kropp och att en liksökhund senare markerade för död människa på just den platsen (2-3 kvadratmeter) och inte någon annanstans inom ett stort sökområde, 8) att han hade beskrivit platsen i Åvike i tidigare förhör och att platsen vid vallningen visade sig stämma väl med hur han hade beskrivit den, 9) att fosfathalterna var kraftigt förhöjda i marken just där Quick hade pekat och hunden markerat, 10) att han i Västansjö utanför Sundsvall pekade ut en plats i skogen där han hade kastat kroppsdelar efter pojken från en höjd och att hunden senare markerade just där och inte någon annanstans inom sökområdet, och 11) att han vid Främby udde utanför Falun pekade ut bl.a. en strandremsa där han hade hanterat kroppsdelar efter pojken och att hunden senare markerade just där vid sökning inom ett stort område. Och hur sannolikt är det att han hittade på att han hade mördat Johan Asplund om man dessutom beaktar 12) att han vid polisförhör beskrev ett ärr på Johans kropp och något fel på pojkens pung och att pojkens mamma bekräftade att Johan hade haft ett födelsemärke och ett utläkt pungbråck. (Varifrån fick han dessa uppgifter?) Hur sannolikt är det att Quick hittade på att han hade mördat Johan Asplund om man vid sidan om allt det nu sagda också beaktar den s.k. ursprungssannolikheten, bestående i bl.a. 13) att Quick erkände även flera andra mord och därvid avgav berättelser med många detaljer som hängde ihop, att han hade en bakgrund med våld och tidigare övergrepp, att han hade en psykiatrisk diagnos som stämde väl med sexualiserat övervåld, att alla mordutredningarna hade lagts ner innan Quick erkände morden, att alla morden är fortsatt ouppklarade efter resningarna, att det inte finns någon annan rejält misstänkt till något av morden, att Quick inte hade alibi i något av fallen och att nästan alla som arbetade med utredningarna uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning.
Det starkaste beviset är hundens markeringar. För hur bar sig Quick åt för att peka ut just den plats i skogen där hunden skulle komma att markera en tid senare? Och hur bar han sig åt för att göra detta tre gånger, på tre olika platser? (Han gjorde det för övrigt även beträffande andra mord som han erkände.)
Det bör sägas igen att ingen domstol har prövat bevisningen och kommit fram till att den inte håller. Den enda gång som någon domstol prövade bevisningen blev resultatet – i alla de mål där de åtta morden prövades – att det inte fanns något rimligt tvivel om Quicks skuld. Det ansågs alltså bevisat att han hade mördat Johan Asplund och de sju övriga mordoffren.
Tigandet
Av de stora medieredaktionerna var det framför allt Dagens Nyheter och Aftonbladet som engagerade sig för ”århundradets rättsskandal”. Jag har räknat till elva journalister på DN och fem på Aftonbladet som tydligt stod för uppfattningen att Sture Bergwall hade blivit oskyldigt dömd i en skandalös rättsprocess. Sveriges Radio och Sveriges Television framstod länge som lika engagerade, men där tycks engagemanget ha varit mera personbundet. Det var, såvitt jag kunde upptäcka, tre personer på SR och tre på SVT som drev på. Sedan dess har en av de tre lämnat SR och en SVT. Och det finns en del som tyder på att de båda public service-företagen numera vill fjärma sig från den ursprungliga inställningen. Övriga stora medieföretag (om jag till dessa räknar TV 4, Expressen och SvD) har hela tiden varit avvaktande och ganska försiktiga. Det har funnits enstaka personer där som velat driva samma linje som DN och Aftonbladet, men de har inte fått något tydligt genomslag i kanalens resp. tidningens förhållningssätt.
Dagens Nyheter och Aftonbladet har fortsatt att skriva om Quickärendet som en jättestor rättsskandal och om Bergwall som ”rentvådd”. Övriga fem nämnda medier har, såvitt jag kunnat se, avstått från att säga sådant. De verkar numera inte vilja ta ställning. Men de är sannolikt mycket långt från att ta bladet från munnen i den meningen att de är beredda att diskutera frågan om det kanske rör sig om en allvarlig villfarelse som de kom att bli en del av.
Att några tiger om en svår villfarelse kan nog inte ses som särskilt allvarligt, även om det är fråga om ett tigande som har institutionaliserats. Det måste ta emot rejält att vara den som öppnar asken och säger som det var. Men att fortsätta att aktivt hävda att Bergwall blev utsatt för en svår rättsskandal och att han har blivit ”rentvådd” är enligt min mening oacceptabelt. Dagens Nyheters och Aftonbladets agerande kan jämföras med t.ex. det ryska etablissemangets hållning till den centralstyrda dopingen i samband med OS i Sotji.
Justitiekanslern
I ett beslut den 25 juni avslog Justitiekanslern Sture Bergwalls skadeståndsanspråk. I den avgörande delen lyder motiveringen så här:
"De störningar som Sture Bergwall bedömdes lida av vid den rättspsykiatriska undersökningen 1991 var allvarliga. Störningarna var också – baserat på det underlag som Justitiekanslern har haft tillgång till – komplexa och svåra att behandla samtidigt som de kunde ha en tendens att bli mindre framträdande med stigande ålder. I utlåtandet från 1991 uttalade den undersökande läkaren att störningarna gjorde att Sture Bergwall var i behov av långvarig psykoterapi.
Det framgår inte klart av Sture Bergwalls anspråk vad han själv gör gällande i fråga om orsakssamband. Det han har anfört i denna del är dock att han var på väg att skrivas ut från den rättspsykiatriska kliniken redan 1992 med tanke på att han då hade full frigång och att han i augusti det året hade fått ett kontrakt på en lägenhet i Hedemora. Att så skulle ha varit fallet motsägs emellertid dels av ett utlåtande från avdelningens överläkare daterat i början av 1992 där det angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”, dels av den omständigheten att en förestående utskrivning överhuvudtaget inte berörs i Sture Bergwalls journaler vid den tiden.
Under vårdtiden har Sture Bergwall, enligt tillgänglig utredning, bedömts lida av samma allvarliga psykiska störning som år 1991 föranledde beslutet om överlämnande till sluten rättspsykiatrisk vård. Vidare har risken för återfall i allvarlig brottslighet genomgående bedömts som hög. Dessa bedömningar förändrades inte efter att Sture Bergwall hade beviljats resning i samtliga mordfall. Tvärtom ansåg Förvaltningsrätten i domen från februari 2013 att det – oaktat morddomarna – fanns en risk att Sture Bergwall till följd av störningen skulle återfalla i brottslighet av allvarligt slag och att det därför var påkallat att han fortsatt skulle ges sluten rättspsykiatrisk vård. Först i mars 2014 bedömde Förvaltningsrätten att Sture Bergwall inte längre led av den allvarliga psykiska störning som hade föranlett överlämnandet till rättspsykiatrisk vård. Samtidigt ansåg rätten att han då fortfarande led av en psykisk störning och att det fanns en risk att Sture Bergwall på grund av denna skulle återfalla i brottslighet av allvarligt slag.
Sammantaget anser Justitiekanslern att utredningen i ärendet inte ger tillräckligt underlag för slutsatsen att det finns ett sådant orsakssamband mellan det frihetsberövande som Sture Bergwall varit föremål för och besluten om rättspsykiatrisk vård i de numera resta domarna som krävs för att han ska vara berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. Sture Bergwalls anspråk kan därför inte bifallas.
Det kan tilläggas att Justitiekanslern gör motsvarande bedömning av frågan om orsakssamband avseende den del av anspråket som nu har avslagits på grund av preskription samt att mycket talar för att det, om Sture Bergwall ansågs ha rätt till ersättning, skulle finnas skäl att jämka denna enligt 6 § frihetsberövandelagen. På grund av utgången i ärendet saknas det dock anledning för Justitiekanslern att gå närmare in på dessa frågor."
Frågan för Sture Bergwall och hans advokater blir nu om de ska stämma staten i domstol. En sådan process blir kostsam om Bergwall förlorar, och advokaterna kanske inte är beredda att arbeta gratis. Det är nog svårt att uppamma den sanna idealismen.
Var och en kan fundera över hur det hade sett ut om Bergwall verkligen hade blivit utsatt för en rättsskandal eller om det åtminstone hade funnits en övertygelse hos JK om att det kunde vara så. Hade då JK avslagit skadeståndsanspråket på den grund som nu har åberopats?
Var och en kan också fundera över om det är rimligt att man inte får skadestånd av staten om man faktiskt har dömts felaktigt för mord i åtta fall.
Film
Det har tidigare talats om en spelfilm om Quickärendet med David Dencik i huvudrollen. Planerna verkade ha skrinlagts, men nu har de väckts till liv. Och utgångspunkten är, sägs det, att Sture Bergwall blev felaktigt dömd. Förutom David Dencik ska bl.a. Jonas Karlsson medverka.
För egen del blir jag lite uppiggad av att det planeras ett nytt försök att vilseleda en biopublik om Quickärendet. Det ska bli väldigt intressant att se hur man klarar av att hantera den omständigheten att all bevisning talar för att Sture Bergwall blev korrekt dömd. Men andra har ju hanterat detta, som Råstam och Josefsson, så det ska väl gå. Gör man en spelfilm kan man kanske dessutom hävda att det inte ens fordras ett rymligt samvete, utan att det räcker med den konstnärliga friheten.
Om man inte ändrar sig igen förstås. Undrar om det inte lutar åt det.
Norge
Det finns anledning att påminna om den betraktelse som de båda norska poliserna Håkan Grøttland och John B. Ottersen har skrivit och som jag med deras medgivande publicerade på min hemsida för ett år sedan: http://goranlambertz.se/hakon-grottland-och-john-b-ottersen-om-quicksaken-i-norge/. Grøttland och Ottersen var de båda omvittnat skickliga polismän som arbetade allra mest med utredningen om mordet på Therese Johannessen. Deras övertygelse i fråga om bevisningen mot Thomas Quick framgår av deras text. Jag har mött ytterligare två norska utredningsmän med omfattande insyn i utredningarna av de mord i Norge som Thomas Quick dömdes för. Deras övertygelse är densamma.
Betrakta?
Man kan kanske tycka att det inte är så stor mening med att fortsätta skriva betraktelser om Quickärendet. Det är ju ändå som det är; antingen var det en rättsskandal att Quick dömdes, eller också var domarna mot honom korrekta. Rättsskandal eller villfarelse, det kan väl kvitta när rättsväsendet och en regeringskommission har sagt sitt?
Nja, jag tycker faktiskt inte det. Alla stora villfarelser behöver visserligen inte avslöjas. Men alla allvarliga. Och de som har anklagats falskt och ihärdigt bör rentvås. Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å Christianson och Birgitta Ståhle bör befrias från det kränkande klander som de har utsatts för. Det gäller förresten också Gubb Jan Stigson, den journalist som kan Quickärendet bäst och som hela tiden har hållit en konsekvent och korrekt linje.
Så länge många lever med bilden av en rättsskandal kommer det också att fortsätta att skada de svenska domstolarna, som har förlöjligats på ett allvarligt sätt när det har hävdats att de inte kunde begripa att det var lögn allt som Thomas Quick sa.
Därför bör grytan hållas kokande, eller i varje fall puttrande. Det bör aldrig bli helt tyst om villfarelsen. När det så småningom blir aktuellt för nya ögon att granska vad som hände, ska det vara lätt att plocka upp tråden. Och det ska ges kontinuerliga påminnelser, och möjlighet att tränga in i ärendet för den som så önskar.
För mig personligen fungerar skrivandet också som en fortlöpande uppdatering, som dels är tillfredsställande att göra, dels underlättar det arbete som möjligen bör göras så småningom, när villfarelsen ska analyseras och förklaras. Det finns kanske anledning för oss som befann oss i kärnan av Quickärendet att skriva om saken på nytt. Några viktiga frågor kommer då att söka sina svar. Hur uppstår en riktigt rejäl villfarelse i ett samhälle? Hur ska sådant kunna undvikas? Vilka lärdomar finns i övrigt att hämta, bl.a. för oss som inte lyckades övertyga den stora majoriteten trots att det borde ha varit lätt? Och kanske framför allt: Hur bör rättsväsendet – framför allt Åklagarmyndigheten – hantera det inträffade?
Så jag fortsätter att skriva mina nyårs- och halvårsbetraktelser. Tills vidare.
PS
Häromdagen såg jag en tv-dokumentär om en grupp som kallar sig KSP58. Gruppen hävdar att VM i fotboll 1958 inte ägde rum, i varje fall inte i Sverige. Vibbarna kändes bekanta. – Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Konspiration_58 angående dokumentärens och gruppens äkthet.