Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2022
Här finns en länk till en pdf-fil med nedanstående text i mer korrekt form:
1. Inledning
Detta är den fjortonde halvårliga betraktelsen om Quickärendet. Jag har lagt ut ett dokument på min hemsida där alla de fjorton betraktelserna finns samlade. (En länk finns här: http://goranlambertz.se/book-extra/de-fjorton-forsta-halvarsvisa-betraktelserna-2016-2022/) Och där finns också en innehållsförteckning till det dokumentet, dvs. till alla betraktelser hittills.
I den här halvårsbetraktelsen noterar jag två böcker som har kommit ut sedan sist. Jag konstaterar att ingen har kommit med vägande invändningar mot de beräkningar jag gjort av sannolikheten för Quicks skuld, och jag frågar mig hur stor sannolikheten är att Bergwall inte begick något av morden om sannolikheten för att han begick dem är ca 99 % för vart och ett. Jag citerar Lennart Höglund, som knivhöggs av Bergwall 1975, och jag förklarar varför Quickärendet är ett av mitt livs glädjeämnen. Jag konstaterar att tre av de mord som Quick erkände inte är preskriberade. Och jag upprepar min fråga: Finns det någon mer än de två personer som har hört av sig till mig, eller dom som har sagt det of-fentligt på senare tid, som menar eller tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes?
2. Jan Guillous bok ”Den som dödade helvetets änglar”
Det är egentligen inte någon nyhet när de personer som ansvarar för Quick-villfarelsen gör nya inlägg av samma slag som tidigare. Men det är i alla fall värt att notera att de står fast vid sin tro. Att tron inte kan kallas en ”uppfattning”, eftersom man inte kan ha en upp-fattning i frågan om en person är skyldig eller inte, har jag påpekat tidigare.
Det intressanta är om personerna, som Jan Guillou, verkligen står fast vid sin tro, eller om de hävdar den av andra skäl. Även detta har jag varit inne på tidigare, och jag ska inte tjata i onödan. Men man kan ju fråga sig om det är möjligt att ”tro” något som är motbevisat. Som ju påståendet att Quick dömdes oskyldig är.
Det är i sin nya bok om agenten Hamilton, ”Den som dödade helvetets änglar” (2022), som Guillou för fram sin tro på nytt (om det nu är någon tro). Han gör det i form av ett angrepp på Gubb Jan Stigson, min kollega i Öjegruppen, som skrev åtskilliga artiklar om Quick och rättegångarna när det begav sig, och som står fast vid övertygelsen (= kunskapen om) att Quick var och är skyldig. Guillou hävdar, som flera gånger tidigare, att Stigson skrev tokerier om Quick.
Detta upprepande i form av rena påståenden får mig faktiskt att undra om inte Guillou ändå i själva verket har förstått att han har fel. Varför upprepar han annars gång på gång att Quick var oskyldig och att Gubb Jan Stigson har fel utan att någon gång argumentera för sin sak? Allt han för fram är påståenden: ”Polis och åklagare trodde på Quick för att de ville att han skulle vara skyldig.” ”Han lyckades svara rätt på en massa frågor om morden för att frågorna var ledande.” ”Domstolarna dömde honom utan någon bevisning utöver erkännandena.” ”Hans erkännanden berodde på att han ville göra sig intressant och att han ville få tillgång till benzodiazepiner.” Rena påståenden. Ägnar man bara en liten stund åt den bevisning som faktiskt fanns ser man att påståendena inte håller. Och det måste väl Guillou ha gjort vid det här laget?
Men att erkänna detta gigantiska fel, som kommer att få en mycket speciell plats i den svenska rätts- och mediehistorien, är nog alltför pinsamt. Då är det bättre att ta det med sig i graven.
3. HG Axbergers bok ”Statsministermordet”
Hans Gunnar Axberger var inte lika tidig som Jan Guillou och Leif GW Persson att hävda att Thomas Quick dömdes oskyldig. Och under den tid då vi sågs relativt mycket, åren 2005 – 2007, kan jag inte minnas att han framförde den uppfattningen. Men sedan Sture Bergwall frikänts uttryckte Axberger flera gånger som en självklarhet att Bergwall var oskyldig. Han skrev det bl.a. i en debattartikel i Dagens Nyheter där han menade att jag inte hade omdöme nog att vara domare eftersom jag framhärdade i att Quick är skyldig.
I sin bok om mordet på Olof Palme, ”Statsministermordet” (2022), drar Axberger en parallell mellan misstankarna mot Stig Engström och misstankarna mot Thomas Quick. Han skriver så här angående ”berättelserna som konstruerats” kring Engström (s. 362 i pappersboken, s. 334 i e-boken): ”Metoden är densamma som användes när Thomas Quick utreddes och dömdes för åtta mord han inte begått – vad han än sa så förklarades det med att han var skyldig.”
Axberger är inte så noga med sanningen. För det var ju faktiskt så att de sex domstolar som dömde Quick gick igenom bevisningen mot honom på ett omsorgsfullt sätt och fällde honom för att de fann det ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig. Det var inte alls så att ”vad han än sa så förklarades det med att han var skyldig”, utan det var en kvalificerad bevisprövning på det sätt som domstolar ska göra.
Jag vill nog gå så långt som till att säga att när Axberger skriver att ”Thomas Quick utreddes och dömdes för åtta mord han inte begått” så saknar han respekt för sanningen. Han skulle kunna hävda med någon heder i behåll att bevisningen inte var tillräcklig. Men hur kan han säga ”mord han inte begått”? Om han menar sig kunna säga detta, var har han då gjort av sin moral?
4. Sammanställningar av all bevisning med invändningar och beräkningar
För ett halvår sedan avslutade jag arbetet med en femtio sidor lång sammanställning av all bevisning i utredningarna mot Thomas Quick inkl. de invändningar som har riktats mot de olika bevisen och de motinvändningar som har gjorts eller kan göras. Min slutsats var att det är uppenbart att Sture Bergwall är skyldig till de mord som han dömdes för, se http://goranlambertz.se/book-extra/sammanstallning-av-bevisningen/.
Jag bjöd in alla intresserade att komma med invändningar eller kommentarer. Några sådana har dock inte kommit. Vågar jag dra slutsatsen att det inte finns några vägande invändningar mot min slutsats?
Sedan tidigare har jag lagt ut en PM med Beräkningar av bevisvärdet i samtliga mål på min hemsida. Denna visar med om möjligt än större tydlighet att det är ställt utom allt rimligt tvivel att Quick/Bergwall är skyldig till morden. Se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/.
5. Sannolikheten för att Quick inte begick något av morden
I den PM med Beräkningar av bevisvärdet i samtliga mål som nämns sist under föregående rubrik kom jag fram till följande bevisvärden för de åtta aktuella morden:
Therese Johannessen: 99,99 %
Johan Asplund: 99,99 %
Charles Zelmanovits: 99,71 %
Yenon Levi: 98,27 %
Gry Storvik: 99,21 %
Trine Jensen: 99,93 %
Janny och Marinus Stegehuis: 99,87 %
En särskild fråga, som jag tror mig inte ha berört närmare tidigare, är då vilken sannolik-heten är för att Quick / Bergwall inte begick något av morden. Om jag räknar rätt är sannolikheten knappt 0,000000004, dvs. knappt 4 på en miljard. I alla händelser är den så liten att den i praktiken inte finns. Och om han har begått ett av morden, ja redan då faller förstås teorin om en rättsskandal. Den var en villfarelse.
6. Lennart Höglund har fyllt 80
År 1975 överfölls Lennart Höglund av Sture Bergwall i sin lägenhet i Uppsala. Han över-levde trots 12 knivhugg i kroppen. Ingen bestrider i dag att detta hände, inte ens Bergwall.
Den 6 juni, 47 år efter händelsen, skrev Lennart Höglund, som nu har fyllt 80 år, så här:
”Jag skriver återigen om Thomas Quick. Jag var minuter från att avlida pga hans våldsamma knivattack mot mig i Uppsala 1975. Han tilldelade mig 12 knivhugg, varav två av huggen var normalt dödande, allt enl. docent Johansson vid Akademiska sjukhuset i Upp-sala. Jag förlorade vid det tillfället 3,5 – 4 liter blod! Jag hade turen att snabbt komma un-der vård, då jag själv lyckades ringa 90000, innan jag skulle ha förlorat mera blod och avlidit. […]
Felet som gjordes efter många polisförhör och erkännandet från Bergwall anser jag var att Åklagaren vid den tidpunkten gick på åtalsunderlåtelse. Bergwall återfördes direkt till Säters sjukhus på inrådan av överläkaren på sjukhuset. Således behövde TQ/SB inte ge-nomgå en jobbig rättegång, utan målet tystades ner och även i pressen. Bergwall har under alla år varit skicklig på att manipulera sin omgivning, delvis också med hjälp av sin verbala förmåga. Han har i de flesta filmade intervjuer alltid gråtit hejdlöst och på ytan visat en lugn attityd. Vidare har han ändrat sina versioner flera gånger om vad som verkligen hände i Uppsala den ödesdigra natten då han knivhögg mig. Uppenbarligen lyckades han delvis med det?
Ingen vill tro att en människa kan vara så ond. Han återfördes således till sjukhuset utan att behöva stå till svars för det han gjorde mot mig i Uppsala. Efter en kort tid på Säters sjukhus var han återigen en fri man. Jag är en av de få som överlevde Quicks/Bergwalls våldsamma framfart. Jag undrar hur man hade resonerat idag om han hade lyckats med sitt uppsåt, nämligen att mörda mig?”
Det sista är onekligen en intressant fråga. Och det troliga svaret är avslöjande.
7. Vilka tror i dag på rättsskandalen?
I 2021 års halvårsbetraktelse skrev jag att det är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Då hade det gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen. Jag skrev att det kan vara an-ledning att ge vändningsprocessen två år till – sammanlagt tio år alltså – men att särskilt de sex punkter jag angav talar för det sagda, att en överväldigande majoritet av de rimligt insatta förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes:
1. JK vägrade skadestånd och Bergwall avstod från att väcka skadeståndstalan mot staten efter det. 2. Sannolikhetsberäkningar visar att bevisvärdet i sju av de åtta fallen låg över 99 %. 3. Quicks försvarare Claes Borgström skrev strax före sin död att inget talar mot Quicks skuld. 4. Endast fem jurister har på min fråga sagt sig tro på rättsskandalen. 5. En ny osäkerhet hos flera av de kunnigaste journalisterna kan skönjas. 6. Ingen har ens försökt svara på frågan ”Hur bar Quick sig åt för att peka på ett ställe som hunden någon tid senare skulle komma att markera på, och hur bar han sig åt för att göra detta tio gånger?”.
Jag bad de personer som tror något annat att höra av sig, antingen offentligt eller direkt till mig. Och jag lovade att noggrant förteckna vilka som hörde av sig och vilka argument som eventuellt framfördes till stöd för teorin om en rättsskandal.
För ett halvår sedan hade två personer hört av sig och ifrågasatt min slutsats. Sedan dess har ingen ytterligare gjort det. Jag vet förstås att det finns några till (HG Axberger och Jan Guillou har nämnts ovan), men jag tror mig också veta att det inte finns någon som är beredd att debattera saken med mig offentligt. Advokaten Alexander Barkman gjorde det dock, och var och en kan se resultatet av den diskussionen i en promemoria på min hemsida: http://goranlambertz.se/diskussionspromemoria-om-johan-mordet/
Jag upprepar min fråga nu: Finns det någon mer som menar eller tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes?
8. Ett av livets glädjeämnen
Ibland kan man få anledning att peppa sig själv. Som när problemen har hopat sig eller livet av någon annan anledning känns lite tungt. När jag känner så brukar jag göra en snabbgenomgång av livets främsta glädjeämnen. Hela tiden har jag tio sådana noterade, saker som alltid får mig på gott humör.
Sedan några år är Quickärendet ett av glädjeämnena. För bland de märkliga känslor som saken väcker är det för mig nuförtiden definitivt så att de positiva överväger. Trots all tragik och sorg som finns i Quickmordens spår, och trots det enorma och fruktansvärt genanta haveriet för det svenska rättsväsendet, så har vi som förstått sanningen och stått fast vid den något att vara glada och nöjda över. För det är onekligen tillfredsställande att ha haft rätt i en så uppmärksammad sak, därtill så ensidigt och tokigt bedömd av den stora majoriteten. Och medan utvecklingen fortsätter mot en definitiv vändning är Quickärendet därför ett av livets glädjeämnen för mig.
9. Kalla fall
Av de åtta mord som Thomas Quick dömdes för är gärningsmannens ansvar preskriberat när det gäller sex. Men efter en lagändring preskriberas inte mord som har begåtts 1986 eller senare. Och morden på Therese Johannessen och Yenon Levi begicks 1988, så lyckas man lösa dem kan gärningsmannen dömas. I praktiken är det dock knappast tänkbart att man försöker lösa dessa mord. Bergwall är friad, och det ska säkert till något alldeles särskilt och nytt för att man ska försöka få honom fälld en gång till.
Men skulle det kanske kunna finnas dna från gärningsmannen i de utsmetade blodfläckarna på insidan av Yenon Levis tröja? Saken borde kollas om det inte redan har skett.
Ett mord som Thomas Quick erkände men inte dömdes för finns kvar. Det är mordet på 19-årige Örjan Sellin, som försvann efter en festkväll i Sigtuna i oktober 1993. Detta mord erkände Quick för både journalisten Gubb Jan Stigson och författaren Janne Mattsson. När Mattsson intervjuade honom sa han: ”Det som händer är en följd av terapin och polisutredningarna. Jag ger mig iväg fysiskt när jag kommer för nära en händelse rent psykiskt. På det viset möter jag upp det psykiska. I det här fallet kostade det en ung människa livet.” (Se s. 197 i Mattssons bok ”Gåtan Thomas Quick”.)
Det är tyvärr svårt att se hur mordet på Örjan Sellin skulle kunna lösas om det var Sture Bergwall som begick det. Om han inte ändrar sig på nytt förstås, och kan berätta vad som hände med kroppen.