Söndagsbetraktelse nr 508

På 30 timmar kan man hinna se ganska mycket av Paris. Åtminstone om man har ett tvådagarskort för tåg, tunnelbana och buss. Och det hade jag när jag var där i början av veckan.

Det var fantastiskt att se nya Nôtre dame och den ännu vackrare Sacré Coeur. Och det var härligt att vandra runt i Montmartre (där jag bodde), i Quartier latin (där jag åt middag) och kring Trocadéro (där vi bodde flera gånger på EU-möten i början av 2000-talet). Men förlåt, nu försöker jag visst låta som en Pariskännare. Det är jag förvisso inte, bara entusiastisk turist.

Jag firade min 75-årsdag i Paris, det skrev jag förra söndagen att jag skulle göra. Och jag firade att det var 50 år sedan Susanne och jag gifte oss där, det skrev jag också. En kväll, då 1972, var vi på Bergmanfestival på en biograf som hette Cinéma Odéon och såg Jungfrukällan. Jag tänkte jag skulle se om bion fanns kvar. Och det gjorde den! Nu heter den Nouvel Odéon efter en del ombyggnad, men den såg i princip likadan ut.

Det som kändes viktigast inför min 75-årsdag var att jag skulle hinna bli klar med första upplagan av mina ”memoarer”. Och det blev jag. En låda med 50 ex kom med posten fredagen före. Och jag kunde dela ut boken till gästerna på mitt kafferep på söndagen. Jag bifogar den här även om den är i princip helt ointressant för alla utom mig själv och (i någon mån) mina närmaste: Med ena ögat – ett slags memoarer 250204

Jag vet inte om jag är konstig, men för mig kändes det otroligt tillfredsställande att skriva mig igenom mitt liv. Få ordning på det mesta, struktur, roliga minnen, katastrofer, lycka – och inte minst möjligheten att ”slå fast hur det var” på några viktiga punkter.

Sånt njuter jag av. Men jag är nog lite konstig. Kanske för självcentrerad?