Göran Lambertz: Halvårsbetraktelse 2019 om Quickärendet

Halvårsbetraktelser, Quickärendet

Det kan tyckas att det är tyst om Quickärendet. Men märkligt nog fortsätter det att hända saker. Som en ny film, en ny tv-serie, en nyutgiven bok, några recensioner, ett nytt seminarium, några möten och samtal och – faktiskt och äntligen – en saklig diskussion om bevisvärdet. Och så ett nytt möte med Öjegruppen.

Det som är allra mest uppmuntrande när det gäller Quickärendet är att det finns tydliga tecken på en annalkande vändning. Det har nu gått många år sedan Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden (2008), och många som inte var med då – bl.a. unga jurister – tycks se nyktert på saken. De är nog i stort sett opåverkade av den mycket effektiva dramaturgin kring de återtagna erkännandena, Råstams bok, allas uppslutning kring den nya sanningen – och till sist Bergwallkommissionen som ett slags spik i kistan. De unga tycks förstå, på ett helt annat sätt än de som upplevde allt från första parkett, att det som räknas är den bevisning som faktiskt fanns mot Quick/Bergwall. Och förstår man det, är allt ganska lätt.

Men en verklig omsvängning kommer att ta tid. Och det får den gärna göra. Villfarelsen är ju faktiskt intressantast och mest fascinerande medan den varar.

Jag tänkte försöka göra detta till en kort betraktelse. Men diskussionen om bevisvärdet måste få ta lite utrymme och tid. Jag ägnar den ett par sidor (avsnitt 1), men dessutom en fem sidor lång bilaga för enbart de specialintresserade. I avsnitt 2 återkommer jag till de jurister som fortfarande hävdar rättsskandalen och till frågan varför det är intressant. I avsnitt 3 går jag in lite mer på den stimulans som en villfarelse kan ge om man kan bortse från den allvarliga bakgrunden. I avsnitt 4 påminner jag om några saker som händer, eller inte händer. Och i avsnitt 5 frågar jag mig hur det hade gått om inte jag och de andra i Öjegruppen hade gjort ett sådant motstånd mot föreställningen om rättsskandalen som vi gjort. Jag kommer till den kanske något överraskande slutsatsen att omsvängningen då förmodligen hade kommit snabbare, och att vi alltså så till vida kan anses ha gjort skada.

1 Beviskraft – och att förstå bevis rätt

För första gången har en svensk vetenskapsjurist skrivit relativt omfattande och ingående om hur bevisvärderingar kan säkras med hjälp av matematik. Det är professor Christian Dahlman som har författat boken ”Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål” (anmäld av mig i Svensk Juristtidning 2019 s. 444). Han är kritisk mot domstolarnas bevisprövning i Quickmålen och också mot en del av mina beräkningar av bevisvärdet i dessa mål. Jag har kommit fram till att bevisvärdet var och är långt över 99 % beträffande flera av morden och över 98 % i fråga om alla åtta mord som Sture Bergwall dömdes för (se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/).

Christian Dahlmans bok gör det naturligt att ta upp hans synpunkter om Quickmålen i denna betraktelse. Jag är mycket positiv till den metod som han förespråkar i boken (användande av den s.k. Bayes sats), men kritisk till hans behandling av Quickmålen. I en bilaga till denna betraktelse går jag igenom hans texter om Quickmålen ganska noga, och på några punkter är jag starkt kritisk. I detta avsnitt av betraktelsen tar jag bara upp det som jag bedömer viktigast. Det betyder att jag begränsar mig till två saker, dels det som Dahlman skriver i sin bok om mina beräkningar av bevisvärdet, dels det som han säger om domstolens bevisvärdering i det s.k. Appojauremålet. I övriga delar hänvisar jag till den nämnda bilagan.

På s. 105 – 107 i sin bok kommenterar Christian Dahlman de beräkningar som jag har gjort på min hemsida med Bayes sats av bevisvärdet för Quicks skuld (hänvisning, se ovan). Han menar – liksom jag och såvitt jag vet alla matematiker – att detta är ett korrekt sätt att räkna, och han skriver också att jag i och för sig har räknat rätt. Men han menar att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall” (se bilagan angående betydelsen av uttrycket ”falskt positiv”). Detta exemplifierar han med ett bevis, nämligen liksökhunden Zampos resultat i målet om mordet på Johan Asplund. Han argumenterar att det finns ett antal vetenskapliga studier som visar att sökhundar gör fel ibland och menar att min sannolikhetssiffra därför är grovt överskattad.

Men Christian Dahlman gör ett viktigt fel. Han argumenterar som om bevisningen bara handlade om huruvida hunden kunde hitta en plats där det fanns lukt av död människa. Men vad den handlade om var i stället bevisvärdet av att Thomas Quick först pekade på en plats där hunden sedan markerade. Frågan blir ju då: Hur kunde han peka på just den plats där hunden en tid senare skulle komma att markera? Och hur kunde han göra detta flera gånger? Om frågan ställs på det sättet, spelar det ju strängt taget ganska liten roll hur duktig hunden är. Även om hunden är oduglig är det ytterst osannolikt att Quick skulle råka peka på just den plats där hunden senare markerar. Om inte hunden får hjälp förstås. Men protokollen från hundsöken visar med rimlig säkerhet – i varje fall om man litar på hundföraren och medverkande poliser – att hunden inte fick någon sådan hjälp. Och det har egentligen aldrig hävdats, ens från Leif GW.

Christian Dahlman skriver att vi på denna punkt bör räkna med en sannolikhet för falskt positiv på minst 1 på 25. Men vad skulle han säga om han hade förstått att det alltså handlade om sannolikheten, inte för att hunden skulle hitta rätt plats, utan för att Quick skulle peka på den plats där hunden sedermera skulle komma att markera, och därtill den enda sådana platsen i det ifrågavarande skogsområdet? Och vad skulle Dahlman säga om han hade förstått att det låg till på detta sätt på flera olika platser där denna och andra likhundar användes?

Eftersom jag har lagt in värdena för falskt positiva i mina beräkningar (Bayes sats innehåller den faktorn), kan Christian Dahlman inte hävda att jag har bortsett från falskt positiva. Det gör han nog inte heller, även om han säger att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall”. Han menar nog i stället att jag har stoppat in värden i ekvationerna som är alltför ”optimistiska”.

Men han har alltså misstagit sig på vad bevisvärdet i fråga om hundsöket egentligen avser. Och han invänder bara mot den värderingen, alltså mot värderingen av endast ett bevis av de ca 40 som jag har använt i mina beräkningar. Dock det kanske viktigaste.

Med detta sagt vill jag ändå medge att de värden som man stoppar in i beräkningarna många gånger är högst osäkra. Det är de även när Christian Dahlman gör på motsvarande sätt i sin bok. Överskattningar påverkar dock oftast inte slutresultatet särskilt mycket, så länge man anstränger sig att ange ett värde som kan uppfattas som rimligt. Det har jag försökt göra, och nog ofta snarare underskattat än överskattat sannolikheterna.

Ingen utom Christian Dahlman har, såvitt jag vet, anmärkt på mina beräkningar annat än i allmänna termer om grova överskattningar. Jag välkomnar fortfarande seriösa försök av andra att räkna på sannolikheterna. Mina egna beräkningar finns alltså här: http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/.

Samtidigt som jag lägger ut denna halvårsbetraktelse publicerar jag också en ny PM om bevisvärdet i samtliga mål, men utan själva beräkningarna. För beräkningarna skrämmer nog bort många. I den nya promemorian kan man enligt min mening skaffa sig en god bild av styrkan i bevisningen även om man – fullt begripligt – ryggar inför de ganska komplicerade ekvationerna. Promemorian finns i Extramaterialet till Quickologi.

På s. 159 f. i boken finns en svårbegriplig ”informationsstyrning”. I sin redovisning av bevisningen i Appojauremålet skriver Christian Dahlman:

”Åklagarens bevisning bestod av Bergwalls erkännande, Christiansons utlåtande samt vittnesmål från kriminalkommissarie Seppo Penttinen, som uppgav att Bergwall i polisförhören nämnt ett antal korrekta detaljer om morden. Gällivare tingsrätt gjorde följande bevisvärdering.”

Härefter citerar han i fyra stycken, på 16 rader, vad tingsrätten enligt honom uttalade i sin bevisvärdering. Det finns markeringar för utelämnad text, som normalt brukar innebära att det utelämnade saknar betydelse i sammanhanget. Här är det dock fem hela stycken som har utelämnats, tingsrättens bevisvärdering var på 57 rader och inte 16. På de saknade raderna redovisas bevisning som Christian Dahlman lagt åt sidan när han säger att bevisningen bara bestod av erkännandet, Christiansons utlåtande och Penttinens vittnesmål. Då avstår han från att nämna bl.a. en videoupptagning från en rekonstruktion med en stor mängd redovisade detaljer om hur mordet enligt Quick gick till, tre vittnesförhör om att Quick befann sig i området vid tidpunkten för mordet, obduktionsprotokoll, förhör med den obducerande läkaren om skadorna, offrens kläder, lakan, en fotobilaga med foton från mordplatsen och vittnesmål av ytterligare tre poliser.

Vill Christian Dahlman förmedla en bild av att domskälen var betydligt grundare än de faktiskt var? Vilken är i så fall anledningen till det?

Även om jag här är kritisk mot Christian Dahlman för hans hantering av Quickbevisningen, är jag mycket glad för att han har tagit sig an den viktiga uppgiften att finna en metod för att staga upp bevisprövningen i svenska domstolar. Det är faktiskt ovärderligt.

2 Jurister som hävdar rättsskandalen

I den senaste nyårsbetraktelsen, för ett halvår sedan, skrev jag att jag känner till tre jurister som trots den presenterade bevisningen står fast vid påståendet att Quickdomarna är en rättsskandal och att det inte fanns någon bevisning av värde mot Bergwall/Quick. Det var de båda pensionerade åklagarna Nils Schultz och Sven-Erik Alhem och departementsrådet i Justitiedepartementet Maria Kelt. De torde inte ha ändrat sig. Sedan dess har dessutom tillkommit den pensionerade hovrättspresidenten Ralf G. Larsson, som vid mina Facebookinlägg med betraktelser om Quickärendet har klargjort sin uppfattning att Quick absolut inte borde ha dömts för något mord. I övrigt känner jag inte till någon jurist som hyser denna uppfattning och hävdar den offentligt (hör gärna av er om ni finns), däremot åtskilliga som sagt att de tror det motsatta, alltså att Bergwall blev korrekt dömd i alla sex domarna om de åtta morden.

Det kan förstås hävdas att jag inte på detta sätt borde peka ut personer bara för att de har en viss uppfattning och torgför den offentligt. Det kan tyckas både tjatigt och elakt, kanske rentav som ett ingrepp i deras yttrandefrihet. Och det kan dessutom hävdas att det rimligen inte är särskilt intressant. Är det inte bara ett sätt att förfölja personerna?

Jag menar att det finns skäl att fortsätta namngivandet, och att skälen väger betydligt tyngre än de nyssnämnda argumenten mot. Skälen för är i huvudsak dessa:

1. Sedan jag skrivit ingående om bevisningen och sannolikheterna, sedan fyra böcker kommit som starkt talar emot rättsskandalen, sedan det avslöjats att Råstam for med osanning på många avgörande punkter, och sedan man har haft gott om tid att överväga saken, är ett fortsatt hävdande av rättsskandalen uppseendeväckande om man är jurist och därmed rimligt kunnig i bevisprövning. Det väcker frågor om personens skicklighet och omdöme.

2. Att somliga jurister fortsätter att hävda rättsskandalen i stället för att böja sig för fakta försenar det reningsbad som bör komma för att de anklagade personerna – de fem som jag hela tiden har nämnt – ska bli friade från den dom som ännu hänger över dem i de flesta svenskars ögon. Sanningen bör komma fram inte minst för deras skull.

3. Sanningen bör också komma fram för rättsväsendets skull. ”Rättsskandaldomen” bör inte bli hängande över det svenska rättsväsendet när det i själva verket inte begicks några allvarliga fel förrän i samband med resningsprocessen. När jurister fortsätter att hävda rättsskandalen försenar de den process som så småningom kommer att leda till att rättsväsendet befrias från stämpeln att ha orsakat ”århundradets rättsskandal”.

4. Det är ett intresse i sig att det blir klarlagt att det är väldigt få jurister som numera tror på rättsskandalen. Det bör kunna medföra att även journalister och allmänhet börjar förstå, i stor skala, att rättsskandalen i själva verket är en myt. Namngivandet fyller en konkretiserande funktion. Om inte fler jurister träder fram, så finns det rimligen goda skäl att utgå från att det inte finns särskilt många fler som tror på rättsskandalen.

5. Den som är besvärad över att bli namngiven som någon som hävdar rättsskandalen har anledning att fråga sig varför. Och den som håller fast vid en linje, trots att utomordentligt övertygande sakskäl däremot finns lätt tillgängliga, kan dessutom ha anledning att rannsaka sitt förhållningssätt i allmänhet till verkligheten och sanningen.

3 Stimulansen av en villfarelse

Jag har på min hemsida beskrivit ytterligare några stora villfarelser i historien. Det kan vara intressant att jämföra dem med den som vi just nu upplever i Sverige, ”Quickfarelsen”. Det finns två välbekanta myter i historien som något påminner om vår egen. Här återger jag texten på min hemsida beträffande dessa två:

Jack Unterweger var en österrikare, född 1950, som år 1974 dömdes för mord på en kvinna. Under fängelsetiden skrev han en bok och blev lite berömd. När han frigavs från fängelset år 1990 framställdes han som ett fall av lyckad rehabilitering. Han blev journalist, deltog i diverse tv-debatter och gjorde sig ett namn i kriminalpolitiska sammanhang. Han såg bra ut, uttryckte sig väl och rönte stor uppskattning. Under utredningen av flera mord på prostituerade anlitades han som expert och berättade bland annat hur mördaren kunde tänkas ha agerat.

Utredare både i Österrike och USA upptäckte att mycket stämde med hur Unterweger själv hade handlat när han begick det mord som han hade dömts för. Misstankar uppstod och man började spana mot honom. Det visade sig så småningom att han hade begått åtskilliga mord på prostituerade, det första strax efter att han hade släppts från fängelset. Han ställdes inför rätta i Österrike och dömdes år 1994 för flera mord. Strax efter att han hade fällts även i högre instans hängde han sig i sin cell. Det har spelats in flera filmer om hans fall, en dokumentär kan ses på: www.youtube.com/watch?v=KoCJsDen0zg.

Ed Kemper, född 1948, dödade för första gången när han var femton år, ett dubbelmord på farföräldrarna. Efter fem års vård på mentalsjukhus för unga kriminella släpptes han och placerades hemma hos mamman. Det var emot flera läkares önskemål, eftersom de bedömde att hon var den starkast bidragande källan till sonens mindervärdeskomplex och hat.

Kemper var ålagd att fortsätta samtalen med sin psykiater, men han lyckades övertyga denne och övriga ansvariga på sjukhuset att han var helt frisk. Det innebar att han skrevs ut och år 1970 fick sin historik som ungdomsbrottsling raderad. Han sågs härmed som rehabiliterad och ofarlig. Han levde också under ett par år ett förhållandevis normalt liv och hade en flickvän.

Det var Kempers förmåga att övertyga de ansvariga på sjukhuset som var blåsningen i detta fall. Cirka tre år efter att han hade friskförklarats begick han, år 1972 och 1973, åtta mord i tät följd. Det var huvudsakligen kvinnliga universitetsstudenter som var hans offer, därav beteckningen ”the co-ed killer”. Han avslutade sin mordserie med att döda sin mamma och hennes väninna. Mamman styckades och skändades, enligt Kemper som hämnd för de förödmjukelser hon hade utsatt honom för.

Vid en jämförelse är det knappast någon tvekan om att Quickfarelsen ”slår” den om Ed Kemper; den är betydligt större och mer omfattande. I fallet Ed Kemper begränsade sig villfarelsen till ett ganska litet antal personer på ett sjukhus. – Och även jämförelsen med Jack Unterweger får sägas utfalla till vår egen villfarelses "fördel". Det får rimligen anses vara en mycket mer omfattande villfarelse att en hel journalistkår, en rad jurister och de flesta andra i landet trodde på en person som var dömd för åtta mord när han ändrade sig och sa att han ljög (Quickfarelsen) än att ingen misstänkte att den tidigare mördaren, numera kändis, hade mördat igen och mördat flera (Unterweger). Quickfarelsen är också redan betydligt mer långvarig (nu ca sju år) än både Kemper (ca tre år) och Unterweger (ca fyra år).

Jag kan inte säga annat än att det är rejält stimulerande att inse en villfarelse som många fortfarande inte förstår, och att vänta medan tiden har sin gång. Det är dessutom en stor tillfredsställelse att ha motarbetat den från första början. Det finns något väldigt uppiggande i att ha rätt när de flesta är lurade. Det kanske är elakt att säga så, men jag försvarar den elakheten med att jag faktiskt tycker att de som gick på Quickbedrägeriet får skylla sig själva. Det var hela tiden ganska lätt att förstå att det var bluff, om man bara tänkte efter lite grand. (Det var för övrigt också många som förstod. Jag har en lista på ca 700 personer i min dator.)

Men sanningen har inte en chans om den stora majoriteten vill något annat. Och så var det med Quickfarelsen. Av den kan man dock lära sig att det är sällan som majoriteten har rätt om kunskapen säger motsatsen.

4 Några saker som händer – eller inte händer

I höst kommer filmen Quick upp på biograferna, den har premiär den 20 september. Mikael Håfström är regissör, Jonas Karlsson spelar Hannes Råstam och David Dencik Sture Bergwall. Filmen bygger på att Hannes Råstam var hjälten som avslöjade en rättsskandal, inte på det som är sanningen. Men filmen kan ju ändå vara bra. I alla händelser befäster den villfarelsen på ett sätt som faktiskt är tillfredsställande, hur bakvänt det än kan låta (jfr föregående avsnitt).

I Norge påbörjar NRK snart inspelningen av en dokumentär om ett av de mord som Sture Bergwall erkände medan han hette Thomas Quick, och också dömdes för. Det är mordet på Therese Johannessen i Drammen. Huvudtesen i serien tycks bli att flickan inte dödades av Thomas Quick utan fördes bort till Pakistan och kanske fortfarande lever där. Jag har underrättat NRK om att det just beträffande detta mord fanns och finns så stark bevisning mot Quick att det – enligt beräkningar med Bayes sats, jfr ovan – var och är till drygt 99,9999 procent sannolikt att han begick mordet.

Den 24 oktober hålls ett seminarium på Teaterstudio Lederman i Stockholm om Cajsa Lindholms bok ”I denna kusliga tomhet” med underrubriken ”en analys av Thomas Quicks tankevärld, dess uppkomst och gestaltning”. Det lovar att bli mycket intressant, inte minst därför att boken är en fallbeskrivning baserad på Sture Bergwalls egen bok Kvarblivelse (kan han ha ljugit ihop den?), men också för att meningarna om boken är starkt delade i psykologikretsar.

I våras nyutgavs Christer van der Kwasts bok ”Bortom rimligt tvivel” med en Efterskrift om den s.k. Bergwallkommissionen. Underhållande läsning utlovas.

Sture Bergwall nekades ju skadestånd av Justitiekanslern för att han varit frihetsberövad under många år på grund av de felaktiga domarna mot honom. Men om domarna verkligen var felaktiga borde han väcka talan mot staten för att få det stora skadestånd som han i så fall definitivt har rätt till; för skadestånd fordras bara att han blev utsatt för "fel eller försummelse vid myndighetsutövning". Och det har han naturligtvis blivit om det var så som resningarna och de friande domarna förutsätter. Men han har inte väckt någon talan, och han kommer säkert inte att göra det. För då kommer villfarelsen i dagen.

Och det har naturligtvis inte heller blivit någon sådan skadeståndsrättegång mot Seppo Penttinen och Christer van der Kwast som Leif GW Persson och Jan Guillou sa sig vilja finansiera ”för att komma åt de personer som bär skulden till rättsskandalen”. Risken att finansiärerna blir kvar med rumpan bar är alltför klar.

5 Hur hade det gått om inte vi i Öjegruppen hade hållit emot?

Jag har funderat en del över vad som hade hänt om jag själv inte hade lagt mig i Quickärendet utan tigit, och tyst men motvilligt accepterat "sanningen om rättsskandalen". Och om inte heller övriga i Öjegruppen hade protesterat så att det hörts. Hur hade det då gått? Hade då sanningen begravts i rättsskandalens mylla?

Jag tror faktiskt inte det. Ganska snart hade nog någon eller flera journalister börjat intressera sig för saken, och upptäckt att det var något som inte stämde. Någon tidning eller kanal hade hakat på, och villfarelsen hade till sist avslöjats. Jag tror att det hade gått snabbare då än det gör nu. När vi gick till försvar och pekade på allt galet med Råstams berättelse, fick det effekten att nästan alla journalister slöt upp bakom ”det viktiga grävarbete som han och hans medhjälpare hade gjort”. Och dessutom var särskilt Aftonbladet, Dagens Nyheter och SVT hårt på den linjen. Det blev på något sätt ett gemensamt journalistiskt intresse att avslöjandet inte blev avslöjat som de fake news det faktiskt var. Det blev nästan förbjudet att gräva i motsatt riktning. Så det gjordes inte. Även skickliga journalister som Bo Göran Bodin, Martin Wicklin och många andra slöt upp.

Bara två journalister fann att de inte kunde ställa upp bakom villfarelsen, och i stället hakade de på oss i Öjegruppen – Kristina Hultman och Yrsa Stenius. Ytterligare två journalister har förklarat för mig att de förstår att det är vi som har rätt, men de har inte velat säga det offentligt.

Alltså försenade vi kanske omsvängningen genom att se till att helt stänga dörren för en annars möjlig journalistisk granskning av det journalistiska debaclet. Och då ångrar jag kanske att jag sa som det var? Nej, naturligtvis inte. Men det är en intressant tanke.

BILAGA

Kommentarer till de avsnitt i Christian Dahlmans bok Beviskraft som rör Quick

Denna bilaga är en utbyggd längre version av det som sägs i avsnitt 1 i betraktelsen. Hela texten bör finnas med för att Christian Dahlmans kritik inte ska stå oemotsagd. Men den är inte särskilt njutbar, utom kanske för den specialintresserade.

Hösten 2018 utkom alltså Christian Dahlmans bok ”Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål” (anmäld av mig i Svensk Juristtidning 2019 s. 444). Där är Dahlman kritisk mot domstolarnas bevisprövning i Quickmålen. Han tar också upp mina beräkningar av bevisvärdet och menar att jag har överskattat detta värde. Såvitt jag vet är han den förste som har fört fram denna synpunkt, och jag välkomnar en diskussion i saken. Christian Dahlman är sannolikt den jurist i Sverige som är bäst förtrogen med beräkningar av bevisvärde enligt Bayes sats, och vi har diskuterat mina Quickberäkningar något. Jag skulle uppskatta om han ville granska mina beräkningar lite närmare, gärna från ett kritiskt perspektiv. Jag tror att en diskussion kring enskildheter i beräkningarna kan vara illustrativ för hur man bör se på bevisningen i Quickmålen.

I boken Beviskraft tas bevisningen i Quickärendet upp på tre ställen. Jag berör de tre textavsnitten under särskilda rubriker nedan.

102 – 107 ang. förbiseende av s.k. falsk positiv

Med ”falsk positiv” avses att det som ska visas med ett bevis – bevistemat – inte föreligger. Om t.ex. Christer Pettersson inte mördade Olof Palme är Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson falskt positivt. Och om dna-bevisning används för att visa att en person befann sig på en plats vid en viss tidpunkt men personen i själva verket inte var där då, är beviset falskt positivt.

På s. 102 – 104 skriver Christian Dahlman att domstolen i Quick-målen förbisåg sannolikheten för ett falskt positivt utfall vid vissa bevisbedömningar. Han illustrerar detta med bedömningen av Seppo Penttinens vittnesmål i den del där Penttinen fick frågan om han hade ställt några ledande frågor till Quick. Så här skriver Dahlman (s. 103):

"Penttinen svarade att det inte hade förekommit några ledande frågor. Vilken beviskraft har Penttinens vittnesmål (F) i förhållande till bevistemat att Penttinen inte ställde ledande frågor (T)? Svaret är förstås att beviskraften är liten, eftersom sannolikheten för ett falskt positivt utfall är hög. […] Dels måste man beakta möjligheten att Penttinen ställde ledande frågor utan att inse det, och därtill måste man beakta sannolikheten för att Penttinen, om han insåg att han ställde ledande frågor, inte skulle erkänna ett sådant misstag inför domstol. [I en beräkning säger Dahlman här att beviskraften i Penttinens vittnesmål är mycket låg.] Domstolarna bedömde dock beviskraften som mycket hög."

Som illustration hänvisar författaren till vad Hedemora tingsrätt uttalade i domen för mordet på Yenon Levi: ”genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor”. Och Dahlman fortsätter:

"När en domstol säger att det 'är utrett' att ett visst bevistema är sant så betyder det att det inte behövs någon mer bevisning för bevistemat […] Att tillskriva så mycket beviskraft till ett bevisfaktum som i själva verket har oerhört låg beviskraft är en grov felbedömning. Domstolen har uppenbarligen förbisett sannolikheten för ett falskt positivt utfall."

Låt oss se närmare på Hedemora tingsrätts dom i denna del. Domen innehåller (s. 10 – 11) en beskrivning på ungefär en sida av vad Quick enligt Penttinen berättade under förhören, t.ex. att Quick beskrev Yenon Levis skador på vänster sida av huvudet likadant under alla förhör, att ordningsföljden mellan de slag han utdelade mot Levi var densamma hela tiden, att Quick först sa att han utdelade slagen med en domkraft och senare ändrade sig till en träpåk, att Yenon Levis klädsel beskrevs väl (med vissa detaljer preciserade), att Quick i en annan utredning talat om en kniv av sameslöjd (som Levi hade), att han bland tio par glasögon pekade ut det som var likadant som det man funnit på platsen men att han valde fel bland tio armbandsur. Till sist skriver tingsrätten angående vad Penttinen sa om förutsättningarna under förhören (s. 18):

"Thomas Quick har ändrat uppgifter under utredningens gång, men dessa ändringar har han gjort utan påverkan. Således kan inte 'felaktigheter' ha stått klara för Thomas Quick genom att man enträget upprepat samma fråga eller genom att man frågat om han varit säker på sina svar. Thomas Quick brottades under förhören med svår ångest; det blev ibland nödvändigt med minutlånga pauser. Det kunde emellanåt vara plågsamt att vara förhörsledare. Genomgående hade Thomas Quick lättare att beskriva centrala moment. I fråga om ej så 'laddade' händelser kunde minnesbilderna vara mer diffusa."

Och i en samlad bedömning skriver tingsrätten det som Christian Dahlman alltså tar fram:

"Genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar."

Som jag ser det gör Christian Dahlman sig här skyldig till ett allvarligt fel. Han säger att Seppo Penttinen fick frågan om han hade ställt ledande frågor till Quick och svarade att det inte hade förekommit några sådana frågor. Härefter bedömer Dahlman bevisvärdet av Penttinens nekande svar och kommer till slutsatsen att värdet är mycket lågt. Men åtminstone i den dom som Dahlman tar som exempel finns inget om att Penttinen skulle ha fått den angivna frågan och svarat nej. I stället har tingsrätten, av domskälen att döma, värderat Penttinens sätt att förhöra Quick utifrån vad han berättade om hur det gick till. Och man har funnit det ”utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar”. Detta är något helt annat än det som Dahlman påstår att tingsrätten gjort, alltså bevisvärderat ett svar från Penttinen att han inte ställde några ledande frågor.

Christian Dahlman fullföljer sitt resonemang om det som enligt honom är ”en grov felbedömning” så här:

"Förklaringen till detta misstag är förmodligen att domstolen har tillämpat den 'tumregel' vid bevisvärdering som säger att vittnesmål från poliser har mycket stor beviskraft. Denna tumregel används t.ex. när poliser vittnar om trafikförseelser. Domstolen har då missat att Penttinens vittnesmål skiljer sig från sådana vittnesmål på ett väsentligt sätt, eftersom Penttinen vittnade i egen sak. Han vittnade om hur han själv hade skött polisförhören. Detta innebär förstås att sannolikheten för ett falskt positivt utfall är av en helt annan storleksordning. Tumregeln gäller inte."

Så hade man kanske kunnat resonera med visst fog om det som domstolen haft att bedöma var bevisvärdet av ett påstående från Penttinen att han inte ställt några ledande frågor. Men något sådant påstående gjorde alltså inte Penttinen. Jag har gått igenom även de övriga fem domarna mot Thomas Quick, och inte heller där förekommer någon bedömning av ett sådant påstående. Såvitt framgår av tingsrätternas redovisning fick han inte över huvud taget någon fråga om han ställt ledande frågor. Men Christian Dahlman måste rimligen ha fått det någonstans ifrån, eftersom hela hans resonemang bygger på att det ställts en sådan fråga och getts ett sådant svar. Möjligen är det helt enkelt något som Dahlman har trott utifrån vad som påståtts i medierna.

Enligt min uppfattning tycks för övrigt tingsrätten i Levi-domen ha haft gott fog för sin slutsats om ledande frågor. Det gäller i varje fall om man med ”ledande frågor” avsåg sådana frågor av ett klandervärt slag. Att det förekommer frågor som är i någon mån ledande utan att för den skull vara klandervärda får nog anses allmänt godtaget, och det torde ha förekommit även i Penttinens förhör med Quick. Den som har läst samtliga förundersökningsprotokoll i Quickärendet kan dock konstatera att det bara på någon enstaka punkt förekom möjligen klandervärt ledande frågor, alltså sådana som kunde hjälpa Thomas Quick att ge korrekta uppgifter som han inte själv kände till.

Jag anser att det är påtagligt missledande att som Christian Dahlman säga att Hedemora tingsrätt på den här punkten ”förbisåg sannolikheten för ett falskt positivt utfall”, och inte minst att i en bok om bevisvärdering göra ganska stor sak av något som vore i grunden betydelselöst även om tingsrätten verkligen skulle ha gjort en sådan bedömning som Dahlman säger att man gjorde.

På s. 104 – 105 skriver Christian Dahlman att domstolen överskattade värdet av det test som Sven Å. Christianson gjorde i målen om morden på Gry Storvik och Trine Jensen. Och det gjorde domstolen eftersom man bara bedömde antalet rätt som de olika personerna hade i testet, inte antalet fel. Domstolen fick sålunda inte veta något om antalet fel som Thomas Quick hade haft under förhören.

Det är riktigt att domstolen inte fick veta något om antalet fel som Thomas Quick hade haft under förhören. Men man fick veta att i den mån han hade ändrat sig under utredningens gång var det de senaste uppgifterna som angavs. Och i varje fall såvitt framgår av förundersökningsprotokollen fick han inte någon hjälp för att komma fram till rätt svar.

Det viktigaste resultatet av testet är att Thomas Quick fick åtminstone 17 rätt beträffande okända faktauppgifter rörande mordet på Trine Jensen, medan kontrollgruppen fick i genomsnitt 2,3 rätt. Motsvarande siffror för mordet på Gry Storvik var åtminstone 6 rätt mot 1,2. Sannolikheten för att han skulle ha fått båda dessa resultat av en slump är försumbar, en chans på mer än en miljard. Det måste finnas någon annan förklaring.

Ändå kan det naturligtvis ha förekommit en viss överskattning av testets värde. Men såväl domstolen som den statistikprofessor som värderade resultatet – och kom fram till väsentligen samma sak som domstolen – kände till förutsättningarna. Att då nöja sig med konstaterandet att ”domstolen överskattade värdet”, nästan som om beviset därmed skulle vara betydelselöst, är enligt min mening långt ifrån rättvisande. Vad Christian Dahlman antyder är troligen att Thomas Quick fick hjälp med att komma fram till de riktiga svaren, en hjälp som personerna i kontrollgruppen inte fick. Men det står klart – om man förlitar sig på förundersökningsprotokollen – att det var väldigt mycket som han inte fick hjälp med.

(Texten här finns även i avsnitt 1 i betraktelsen.) På s. 105 – 107 kommenterar Christian Dahlman de beräkningar som jag har gjort på min hemsida med Bayes sats av bevisvärdet för Quicks skuld (se alltså http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/). Han menar – liksom jag och såvitt jag vet alla matematiker – att detta är ett korrekt sätt att räkna, och han skriver också att jag i och för sig har räknat rätt. Men han menar att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall”. Detta exemplifierar han med ett bevis, nämligen liksökhunden Zampos resultat i målet om mordet på Johan Asplund. Han argumenterar att det finns ett antal vetenskapliga studier som visar att sökhundar gör fel ibland och menar att min sannolikhetssiffra därför är grovt överskattad.

Men även här gör Christian Dahlman ett viktigt fel. Han argumenterar som om bevisningen bara handlade om huruvida hunden hade förmåga att hitta en plats där det fanns lukt av död människa. Men vad den handlade om var i stället bevisvärdet av att Thomas Quick först pekade på en plats där hunden sedan markerade. Frågan blir ju då: Hur kunde han peka på just den plats där hunden en tid senare skulle komma att markera? Och hur kunde han göra detta flera gånger? Om frågan ställs på det sättet, spelar det ju strängt taget väldigt liten roll hur duktig hunden är. Det har i varje fall mycket mindre betydelse än om frågan är om hunden hittar rätt. Även om hunden är oduglig är det ytterst osannolikt att Quick skulle råka peka på just den plats där hunden senare markerar. Om inte hunden får hjälp förstås. Men protokollen från hundsöken visar med rimlig säkerhet – i varje fall om man litar på hundföraren och medverkande poliser – att hunden inte fick någon sådan hjälp.

En liten utvikning: Vilken är beviskraften i detta bevis månntro? Låt oss använda Christian Dahlmans formel för beviskraft, alltså sannolikheten för sant positiv delat med sannolikheten för falskt positiv. Sannolikheten för att Quick hanterade Johan Asplunds kropp på platsen när hunden markerade där och Quick hade pekat på samma ställe, den är rimligen ganska stor. Det är knappast någon som tycker att jag överdriver om jag säger 99 % (sant positiv). Och hur är det då med sannolikheten för att Quick inte hanterade pojkens kropp på platsen när hunden markerade där och Quick tidigare pekat på samma plats (falskt positiv)? Ett sådant resultat skulle rimligen bara kunna uppkomma genom fusk, vilket sökprotokollen och de många medverkande torde motsäga med betydande kraft. Låt oss säga 0,1 %. I så fall är beviskraften av detta hundsök 0,99/0,001 = 990. Det är mycket högt.

Men han har alltså misstagit sig på vad bevisvärdet i fråga om hundsöket egentligen avser.

Och han invänder bara mot den värderingen, alltså mot värderingen av endast ett bevis av de ca 40 som jag har använt i mina beräkningar.

Med detta sagt vill jag ändå medge att de värden som man stoppar in i beräkningarna många gånger är högst osäkra. Det är de även när Christian Dahlman gör på motsvarande sätt i sin bok. Överskattningar påverkar dock oftast inte slutresultatet särskilt mycket, så länge man anstränger sig att ange ett värde som man uppfattar som rimligt. Det har jag försökt göra, och nog ofta snarare underskattat än överskattat sannolikheterna.

158 – 161 ang. robusthet

På s. 158 – 161 tar Christian Dahlman upp bl.a. Sven Å. Christiansons sakkunnigutlåtande i det s.k. Appojauremålet i den del det avsåg frågan om det hade framkommit något som gav stöd för att Quicks erkännande skulle vara falskt. Dahlman pekar på svagheter i Christiansons bedömning att det inte hade framkommit något sådant. Eftersom domstolen inte tycks ha fäst någon större vikt vid Christiansons bedömning på denna punkt (s. 19 x; man ägnade betydligt mer uppmärksamhet åt vad Christianson sa om minnesfunktionen, bl.a. möjligheter att minnas detaljer), avstår jag från att diskutera Dahlmans kritik på denna punkt.

I det här avsnittet finns emellertid också en för mig svårbegriplig informationsstyrning. (Texten här finns även i avsnitt 1 i betraktelsen.) I sin redovisning av bevisningen i Appojauremålet skriver Dahlman:

Åklagarens bevisning bestod av Bergwalls erkännande, Christiansons utlåtande samt vittnesmål från kriminalkommissarie Seppo Penttinen, som uppgav att Bergwall i polisförhören nämnt ett antal korrekta detaljer om morden. Gällivare tingsrätt gjorde följande bevisvärdering.

Vill Christian Dahlman förmedla en bild av att domskälen var betydligt grundare än de faktiskt var? Vilken är i så fall anledningen till det?

Beträffande Seppo Penttinens vittnesmål skriver Dahlman att ”beviskraften […] har analyserats ovan”, varvid han hänvisar (även om kapitelangivelsen 3.4 i boken är felaktig) till den ovannämnda genomgången av värderingen av Seppo Penttinens påstådda uttalande att han inte hade ställt några ledande frågor. Det är något svårt att se hur den analysen skulle kunna ha någon betydelse för bedömningen av beviskraften i Penttinens vittnesmål i Appojauremålet, som avsåg helt andra saker än frågan om han hade ställt ledande frågor.

299 – 300 ang. Sven Å. Christiansons egenintressen

På s. 299 f. diskuterar Christian Dahlman Sven Å. Christiansons expertutlåtanden i Quickmålen. Det gör han särskilt utifrån den omständigheten att Christianson intervjuade Quick för en bok om seriemördare och därför enligt Dahlman hade ett intresse av att Quick verkligen var en sådan. Jag kan inte se att domstolarna i något mål lutat sig i någon högre grad mot Sven Å. Christiansons bedömningar, och jag avstår därför från att diskutera Christian Dahlmans synpunkter i den här delen.