Kunskapsundersökningen

av Göran Lambertz, den 31 juli 2015

På s. 237 - 243 i boken redogör jag för den s.k. kunskapsundersökning som gjordes i utredningarna om morden på Trine Jensen och Gry Storvik. Nedan har jag skrivit om texten lite grand på några ställen. Det sammanhänger framför allt med att texten i boken är lite missvisande på så sätt att det ser ut som om även Thomas Quick - och alltså inte bara försökspersonerna i jämförelsegruppen - svarade på frågor i ett test och kunde ha rätt eller fel på frågorna. Som framgår lämnade han sina uppgifter i förhör och vid vallningar, ofta i en spontan beskrivning. Även vissa andra smärre justeringar har gjorts i texten, och den ska efter ändringar lyda enligt följande.

 

Kunskapsundersökningen

 

När det gäller två av morden – de på Gry Storvik och Trine Jensen – lät man göra en undersökning av Quicks detaljkunskaper. Undersökningen genomfördes av professor Sven Å Christianson på Stockholms universitet. Med hjälp av protokoll från tidigare genomförda förhör och vallningar noterade polisen Thomas Quicks svar på ett antal frågor om detaljer rörande morden. Det gällde sådant som polisen kände till efter de spaningsinsatser som hade gjorts och genom brottsplatsundersökningarna. Det kunde exempelvis handla om offrets klädsel och skador eller om den plats där offret hade anträffats.

Efter att Quicks svar på frågorna hade förtecknats och lämnats till Christianson, fick tio personer i en kontrollgrupp frågor om samma detaljer, dels om sådant som hade varit känt genom tidningarna, dels om detaljer som inte hade blivit kända på det sättet. Innan de svarade på frågorna hade försökspersonerna, som testades en och en, fått var sin uppsättning kopior av tidningsurklipp och instruerats att med ledning av dessa försöka gå in i rollen som gärningsman. Testet tog sex timmar att genomföra för var och en i kontrollgruppen.

Sedan försökspersonerna hade lämnat sina svar jämfördes dessa med de uppgifter som Quick hade lämnat under förhören och vid vallningarna. Svaren delades in i två kategorier. Antalet uppgifter som var riktiga i jämförelse med fakta jämfördes med antalet svar som var riktiga i jämförelse med korrekta pressuppgifter. Anledningen var att man ville se hur många rätt de olika personerna hade beträffande dels kända faktauppgifter, dels okända sådana. Försökspersonerna hade, enligt redovisningen av undersökningen, i genomsnitt 26,2 rätt rörande Trine och 26,6 rätt rörande Gry när det gällde fakta. Och de hade i genomsnitt 23,9 rätt beträffande Trine och 25,4 rätt beträffande Gry när det gällde sådana fakta som också hade återgetts i pressen. De hade alltså – och detta var en siffra som framhölls av åklagaren – i genomsnitt 2,3 resp. 1,2 rätt beträffande sådana fakta som inte hade återgetts i pressen.

Motsvarande resultat för Thomas Quick var enligt Sven Å Christiansons redovisning, att Quick hade 41 rätt beträffande Trine och 35 rätt beträffande Gry när det gällde fakta samt 18 respektive 25 rätt när det gällde fakta som också hade återgetts i pressen. Han hade alltså 23 resp. 10 rätt beträffande sådana fakta som inte hade återgetts i pressen, ungefär tio gånger fler rätt än försökspersonerna. När det gäller det totala antalet fakta hade han beträffande Trine tio fler rätta svar (41 mot 31) än den av försökspersonerna som fick flest rätt. Motsvarande siffra för Gry var fyra (35 mot 31). När det gäller uppgifter som hade funnits i pressen hade han lika många rätt som den genomsnittliga försökspersonen beträffande Gry, sex mindre beträffande Trine.

 

*

 

Testet kritiserades under resningsprocessen av docenten Richard S. Sjöberg, som anlitades av advokat Thomas Olsson. Kritiken har återgetts i en artikel av Joacim Jonsson på Vetenskap & Folkbildnings hemsida (www.vof.se/folkvett/ar-2013/nr-3/pseudovetenskapen-quick-malen/). Den har också återgetts i valda delar i en artikel i Upsala Nya Tidning av Martin Rundkvist, ordförande i Vetenskap och Folkbildning, och Fredrik Julihn, ordförande i Vetenskap och Folkbildnings Uppsalaavdelning. Enligt de båda sistnämnda gör kritiken det ”pseudovetenskapliga” testet ”ogiltigt”.

 

Kritiken bestod av i huvudsak följande:

1. Quick svarade inte på samma frågeformulär som de andra.

2. Quick hade 700 gånger längre tid på sig att sätta sig in i rollen som gärningsman.

3. Bedömningen av testet gjordes utan avdrag för felaktiga svar. Därmed kunde Quick få fler rätt genom att chansa.

4. Vilka svar av Quick användes? Troligen gjorde man ett urval baserat på vilka svar som var ”bäst”.

5. Quick fick besöka brottsplatserna och kunde då ha fått information som han kunde använda.

6. Frågorna valdes efter att Quicks svar var kända.

7. En del svar krävde specialkunskaper och Christianson tog hjälp av Rättsmedicinalverket för att bedöma Quicks svar, medan något motsvarande inte skedde med försökspersonernas svar.

8. Ingen rättningsmall fanns innan testet genomfördes, varför man kunde tolka svaren individuellt och på ett gynnsamt sätt.

9. Försöksledaren kände till vilka som svarade och kunde därmed omedvetet snedvrida svaren och analysen på grund av sina förväntningar.

10. Det saknades ”referensstandard” i form av ett erkänt objektivt test som man kunde jämföra undersökningen med.

11. Det finns tecken på att Quicks svar användes som facit. Ett exempel är att Christianson skrev att Quick var den ende som angav strypning med snara som primär dödsorsak för Trine Jensen och menade att detta stämde. Men i domen stod att dödsorsaken inte kunde fastställas.

12. Ingen rättningsmall fanns när det gällde uppgifterna i norska tidningar. Ingen anonymisering skedde.

13. Det fanns inte någon motivering till hur urvalet av pressklipp gjordes, och det angavs inte i metodbeskrivningen vilka pressklipp som deltagarna fick.

14. Vissa bedömningar av svaren var otydliga eller godtyckliga. Vissa uppgifter fanns helt eller delvis i tidningarna utan att det angavs i testet.

15. För att undvika slumpeffekter brukar man göra signifikanstester vid statistiska tester. Det gjordes inte här.

 

Kritiken kan sägas gå ut på tre saker, dels att Quicks svar lämnades under helt andra förutsättningar än kontrollgruppens (se punkterna 1, 2, 3, 5, 6 och 7), dels att vissa åtgärder som normalt vidtas för att undvika fel i statistiska test försummades (10, 12 och 15) och dels att det fanns utrymme för Christianson och andra att mer eller mindre medvetet styra resultaten (4, 8, 9, 11, 13 och 14).

Det är givet att förutsättningarna skilde sig åt när frågorna ställdes och svaren gavs. Det kan kanske ha påverkat resultatet något, men i så fall knappast mer än marginellt. Och skillnaderna kunde inte gärna undgås när förutsättningarna var som de var: Quick hade lämnat ett antal uppgifter och dessa skulle jämföras med svaren från en kontrollgrupp. Det är att märka att det givetvis inte kunde göras någon sådan bedömning av försökspersonernas svar när de inte över huvud taget lämnade någon uppgift om t.ex. blod som runnit i en viss riktning. Det som sägs i p. 7 bland invändningarna saknar därför relevans.

Det är vidare att märka att Quick lämnade sina svar i så kallade dialogförhör, det vill säga där allt som sades spelades in och nedtecknades. Det kan när som helst studeras i detalj när och hur svaren gavs. Det finns visserligen inte någon garanti för att Quick inte lärde sig vissa av uppgifterna från poliserna, men studerar man förhörsprotokollen kan man inte se några tecken på det.

Den kritik som gäller de statistiska förutsättningarna för testet framstår enligt min mening som ganska sökt. Situationen var som den var, med Quick som hade lämnat ett antal svar under polisförhören och en önskan om att undersöka hur dessa svar om kända fakta förhöll sig till svar som lämnades av en kontrollgrupp. Att det inte kunde finnas någon ”referensstandard” för ett test som detta (p. 10 bland invändningarna) är självklart. Lika självklart är att det inte kunde göras någon signifikanstest (p. 15). Det är en statistisk metod att testa vetenskapliga hypoteser. Hypotesen förkastas om verkligheten avviker osannolikt mycket från vad hypotesen förutsäger. Här handlade det uppenbarligen inte om något sådant.

Efter det att Sjöberg hade kommit med sin kritik diskuterade Sven Å Christianson testmetoden med en kollega på Stockholms universitet, en professor i statistik. Denne framhöll att det inte gick att konstruera ett helt invändningsfritt statistiskt test för ett fall som detta. Men det var enligt honom inte rimligt att Quick skulle lyckas så bra som han gjorde om han bara hade haft de kunskaper om fallet som de tio försökspersonerna hade.

 

Även den kritik som handlar om möjlig personlig påverkan på resultaten måste ses mot bakgrund av hur svaren gavs. Quick lämnade sina svar i polisförhören, och i den mån han hade gett ett besked om en faktauppgift noterades detta som hans svar. Läser man förhören ser man att de uppgifter det handlar om lämnades på ett sådant sätt att det knappast var någon tvekan om vad som var hans svar. När det gällde Gry Storvik kände förhörsledaren Seppo Penttinen inte heller till något om detaljerna i utredningen, en medveten strategi från norsk polis sida för att undvika läckage från polisen till den förhörde. Där hade han alltså inte ens en teoretisk möjlighet att föra över information. Penttinen bedyrar att han inte heller i övrigt gav Quick information som inte framgår av förhörsprotokollen. Visst är det möjligt att Quick ändå kan ha fångat upp något, men det finns inte något i materialet som tyder på att det i så fall rörde sig om något av betydelse. Man kan aldrig veta, men vad finns det egentligen för anledning att misstänka det?

Påståendet att det saknades en rättningsmall (p. 8 bland invändningarna) är felaktigt. En rättningsmall fanns. – Påståendet att Christianson kände till vilka som svarade och därmed omedvetet kunde snedvrida svaren och analysen på grund av sina förväntningar (p. 9 bland invändningarna) är orimligt med hänsyn till hur testet genomfördes. – Angående p. 11 bland invändningarna (tecken på att Quicks svar användes som facit), se nedan efter nästa stjärna.

Jag menar att man kan vara rimligt säker på att Quicks svar var riktiga i den meningen att de i allt väsentligt motsvarade vad han visste eller trodde sig veta om de olika detaljerna. Försökspersonernas svar var inte manipulerbara eftersom de lämnades på uttryckliga frågor som nästan alltid hade färdiga och tydliga svar.

Det är alltså svårt att se att det finns några felkällor av betydelse i testet. Och även om så vore, måste resultatet rimligen anses så utslagsgivande att det inte kan råda något tvivel om att Thomas Quick antingen kände till eller gissade rätt beträffande åtskilligt fler okända fakta om de båda morden (alltså sådana fakta som inte var kända genom tidningarna) än personerna i kontrollgruppen. Det är näst intill orimligt att tänka sig att skillnaderna har en slumpmässig förklaring. Det betyder att de rimligen bara kan förklaras av att Quick faktiskt kände till betydligt fler detaljer om de båda morden än personer som fick hjälp på traven i form av tidningsartiklar. Och det kan i sin tur ha någon av två förklaringar: Antingen var han gärningsman, eller också hade han skaffat sig kunskaperna från förhörsledaren (Seppo Penttinen), eller andra personer som av någon anledning satt inne med kunskaperna. Och då finns det återigen anledning att påminna om att Seppo Penttinen undanhölls uppgifter från utredningen om mordet på Gry Storvik, just för att det inte skulle finnas grund för några misstankar om att han berättade saker för Quick vid sidan av protokollet.

 

 

*

 

Jag menar att det är tydligt att kritiken mot testet har sin grund i en beställning som gick ut på att så långt som möjligt skjuta det i sank. Alla inblandade parter kunde se att testet, om det inte neutraliserades, var ett starkt bevis för att Thomas Quick var skyldig. Därför var det mycket viktigt att få det att framstå som ovetenskapligt.

Ett exempel på att granskningen var ensidig är påståendet att Quicks svar ibland användes som facit. Som ett tecken på detta angavs att Christianson skrev att Quick varit den ende som angett strypning med snara som primär dödsorsak för Trine Jensen, en uppgift som Christianson menade stämde. I domen stod att dödsorsaken inte kunde fastställas. Men Trine Jensen hade hittats med en strypsnara vid sidan om halsen (huvud och hals var starkt förruttnade), och det avgörande från bevissynpunkt är naturligtvis att Quick var den ende som hade rätt i fråga om denna detalj och beträffande uppgiften att remmen kom från Trines väska. I själva verket är detta redan i sig ett starkt indicium mot honom. Vilken var den rimliga förklaringen till att han kände till denna omständighet, och därtill kunde visa relativt väl under förhandlingen hurdan knuten på snaran hade varit? När man noterar att han dessutom prickade in en rad liknande omständigheter, är den enda rimliga slutsatsen att han antingen visste och kom ihåg eller också hade lärt sig på något otillbörligt sätt.

 

*

 

Den kritik som har riktats mot testet bygger i hög grad på samma sorts misstankar som i övrigt omger Quickutredningarna: polis, åklagare, terapeuter, sakkunniga och advokater manipulerade mer eller mindre medvetet bevisning och fakta. Det finns anledning att ställa sig frågan vad som blir kvar av kritiken om man i stället utgår från det betydligt mer sannolika, nämligen att de inblandade personerna agerade i huvudsak hederligt. Svaret är: I stort sett ingenting.

Detta borde stämma även den mest fundamentalistiska påhejare av rättsskandalen till försiktig eftertanke. Om påståendet om en rättsskandal står och faller med förutsättningen att åtskilliga personer i det svenska rättsväsendet gjorde sig skyldiga till manipulationer och andra allvarliga fel, och därtill samtidigt och oberoende av varandra utan att det läckte till ärliga personer, hur troligt är då i själva verket påståendet om rättsskandalen? Vilket faktaunderlag bygger det på?

 

Testets värde som bevis kan inte avgöras en gång för alla på ett sådant sätt att det finns ett objektivt ”facit”. Men var och en som vill försöka bedöma bevisvärdet kan själv gå igenom förutsättningarna, kritiken och resultaten och därefter hederligt och samvetsgrant väga argumenten mot varandra.

 

Detta är en rättelse till boken Quickologi. Se samtliga rättelser.
Göran Lambertz: Kunskapsundersökningen