Extrabetraktelse om dagens dom i mitt mål mot staten
Jag förlorade mitt skadeståndsmål mot staten (domen ligger först i detta inlägg). Domstolen ansåg att det inte hade förekommit några tjänstefel eller över huvud taget några fel eller försummelser i utredningen mot mig.
Genom domen har vi, som jag ser det, fått veta att åklagaren inte behöver vara objektiv under en brottsutredning.
Och vi har fått veta, som jag ser det, att polis och åklagare inte behöver undersöka trovärdigheten hos den som har anmält ett brott.
Åklagaren får t.ex.
a. låta bli att undersöka varför anmälaren har tagit bort så mycket som möjligt från sin telefon innan polisen kunde gå igenom den,
b. låta bli att försöka få fram det som anmälaren har sett till att radera från telefonen,
c. strunta i att anmälaren med stor sannolikhet har raderat meddelanden från sin telefon som visar att hon var vaken och fullt medveten när hon sa sig vara avsomnad,
d. strunta i att anmälaren i det första förhöret berättade på ett sätt som gjorde det omöjligt att hon slocknat som hon sedan påstod att hon gjorde,
e. låta bli att ta reda på att anmälaren tidigare har gjort flera anmälningar som vid en granskning visar sig vara sannolikt lögnaktiga,
f. låta bli att fråga anmälaren om hennes bakgrund trots kravet i Åklagarmyndighetens anvisningar att anmälarens trovärdighet måste kontrolleras,
g. låta bli att ställa kontrollerande frågor när det visar sig att anmälaren berättar på ett sätt som gör att man har anledning att ifrågasätta om hon är trovärdig,
h. bortse från den s.k. ursprungssannolikheten för att ett brott har begåtts,
i. ge en helt subjektiv bild av utredningsläget vid en häktningsframställning och bl.a. avstå från att nämna viktiga bevis och omständigheter som talar för att anmälaren ljuger,
– och mycket annat där i varje fall jag trodde att åklagarens objektivitetsplikt ställde krav. Nu vet vi att några sådana krav inte ställs. Det är dystert, men nu har vi i alla fall fått veta det.
--
Jag kommer sannolikt inte att överklaga domen. Jag anser visserligen att den är felaktig på ett allvarligt sätt, men det är domstolen som dömer och nu vill jag lägga detta bakom mig. Jag har försökt göra en insats för att stärka rättssäkerheten i brottsutredningar och särskilt framhålla kravet att åklagaren är objektiv och bl.a. försöker avslöja lögnaktiga anmälare. Nu får andra ta vid om det anses motiverat.
Det finns en del annat som kan göras med anledning av det som har hänt. Men det får vi återkomma till.
För mig är det särskilt sorgligt att konstatera att Justitiekanslern slåss ganska ivrigt mot förstärkningar av rättssäkerheten. JK:s uttalande under huvudförhandlingen att detta var en mycket välskött brottsutredning var milt sagt överraskande för mig. För polis och åklagare lyckades inte avslöja en hundraprocentigt lögnaktig anmälan trots att det fanns flera tydliga spår att följa. Det hade i själva verket varit mycket lätt att ta reda på att anmälaren med stor sannolikhet ljög. Hur JK kan få detta till en mycket välskött brottsutredning är en gåta för mig. Och det är ganska ledsamt att myndigheten har släppt sitt av tradition betydelsefulla försvar för rättssäkerheten.