Extrabetraktelse om filmen Quick
I morgon den 20 september har filmen Quick premiär. Den har redan förhandsvisats och haft s.k. galapremiär, men den går upp på biograferna i morgon. Jag skriver några ord om den, mest för ordningens skull.
Filmen bygger på Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare. Boken går ut på att Quick var oskyldig till de åtta mord som han dömdes för och även till de övriga elva mord som han erkände. Terapeuter, poliser och åklagare ”skapade en seriemördare” genom sitt sätt att arbeta. Att det blev fällande domar berodde på att Quick ville det, och att hans tre advokater inte brydde sig om att försöka avslöja lögnerna. Filmens budskap är detsamma.
Men alla som har följt med i debatten vet att Råstams bok är fylld av fel och vilseledanden som för bort läsaren från det som verkligen hände. Ett påstått telefonsamtal som aldrig hade ringts, en beskrivning av en neddrogad Quick där polisens film visar något helt annat, ett hävdat alibi som vid lätt koll visade sig vara motsatsen. Jag räknade till ett 60-tal lögner eller tydliga vilseledanden i boken. Andra har hittat fler än 100. (Den som vill läsa mer får de viktigaste osanningarna beskrivna här: http://goranlambertz.se/book-extra/sammanfattning-av-quickologi/.)
Man skulle kunna tänka sig att den som vill göra en film är lite försiktig med att basera den på en bok med så många osanningar. Men då har man inte förstått poängen. Det är osanningarna som gör berättelsen spännande. Utan osanningar, ingen film.
Numera förstår nästan alla som har satt sig in i ärendet att det inte alls blev fel när Thomas Quick dömdes för de åtta morden. Det blev rätt, precis som det brukar bli när ett stort antal domare dömer likadant. Jag vet förstås att många tycker jag tjatar som gång på gång försöker förklara varför det blev rätt. Men droppen urholkar stenen, och nu ger filmen Quick en ny anledning. Så jag förklarar igen.
Det står alldeles klart att den bevisning som fanns till stöd för Quicks erkännanden var fullt tillräcklig. En åtalad person ska dömas om det är ”ställt utom rimligt tvivel” att han eller hon är skyldig. Lite förenklat brukar man säga att det fordras minst 98 procents sannolikhet för skuld. I Quicks fall fanns det en sannolikhet på 99,999 % vid två av morden och nästan lika högt vid de övriga. (Den som vill bekanta sig med dessa sannolikheter kan läsa här: http://goranlambertz.se/book-extra/pm-om-bevisvardet-i-samtliga-mal-utan-berakningarna/.) Det är visserligen jag själv som har räknat fram värdena på bevisningen. Men att beräkningarna är matematiskt korrekta är det ingen som ifrågasätter. Vad som har diskuterats är om jag har överskattat de ingående värdena på de enskilda bevisen. Ingen utom professor Christian Dahlman i Lund har dock preciserat någon kritik. (Det gäller den s.k. liksökhunden, och efter den diskussion vi haft på min Facebooksida tror jag han förstår att kritiken var missriktad.)
Vad vi också vet är
– att nästan alla som arbetade med fallen (poliser, åklagare, terapeuter, advokater och domare – bortåt 50 personer som veterligen har samma uppfattning i dag) uppfattade att Quick talade sanning,
– att inget i förundersökningarna gav skäl till misstanke om att han ljög och att det inte heller i övrigt fanns något som på allvar talade för det,
– att Quick inte hade alibi för något av morden, att alla är ouppklarade än i dag och att det inte finns någon annan som på allvar är misstänkt för något av dem,
– att det fanns och finns mycket få konkreta omständigheter kring morden som talar mot Quicks skuld,
– att Quick hade en bakgrund med åtskilliga sexual- och våldsbrott och en psykiatrisk diagnos som visade vad han var i stånd till,
– att inget förutom hans eget påstående talar för att han varit på bibliotek och läst tidningar om de mord han erkände (han ändrade sig dessutom i fråga om vilket bibliotek i Stockholm han besökt),
– att hans påståenden om att läkare, advokater och poliser ibland medvetet gav honom information som han inte borde ha fått har motsagts med emfas av alla de berörda personerna (varför ska man tro på Bergwall och inte på dom?),
– att det fanns åtskilliga kringomständigheter som talade för hans skuld, exempelvis uttrycksfulla texter han skrev om våld och mord, och
– att Sture Bergwall har avstått från att stämma staten på skadestånd för fel eller försummelse vid myndighetsutövning, en talan om flera miljoner kronor som han utan tvivel bör vinna om det är som han numera hävdar.
Ursäkta att jag tjatar. Filmen Quick kan vara bra, och jag tänker absolut se den själv. Men alla bör veta det mest grundläggande:
Den är hittepå.
--
PS 1 Åklagaren i Quickmålen, Christer van der Kwast, skrev en debattartikel om filmen och fick publiceringslöfte av Expressens debattredaktör. Efter omvärdering i tidningens ledning ändrades dock beskedet. Artikeln skulle inte publiceras. Den motivering som lämnades var att Hannes Råstam är död och inte kan försvara sig.
PS 2 Den stora gåtan är att så många fortfarande tror på fullaste allvar att Thomas Quick blev felaktigt dömd. För den som verkligen sätter sig in i bevisningen mot honom är det mycket lätt att konstatera att domarna var riktiga. Som det brukar vara när ett stort antal domare dömer likadant.