Extrabetraktelse om "Öppet fall"
I Lund har man just startat en ny rättsfallspodd, ”Öppet fall”. Det första fallet man tar upp är Thomas Quick, och det gör man i fyra program om vartdera drygt en timme. Man får höra en faktaredovisning, och därefter samtalar Christian Dahlman och Sverker Jönsson. Den senare säger i inledningen till varje avsnitt att granskningen ska ske ”på ett öppet och förutsättningslöst sätt”. Så har podden också presenterats i marknadsföringen.
Tyvärr blev det inte så öppet och förutsättningslöst som man kunde ha hoppats. Det är redan från början tydligt var Christian Dahlman och Sverker Jönsson står, och de upprepar många av de fel som gjorts tidigare. Jag går inte nu på nytt igenom de upprepade felen och vari de består. Den som läser någon av min, Christer van der Kwasts eller Seppo Penttinens böcker får detta klargjort. Men jag vill ändå nämna att podden innehåller tydliga faktafel beträffande bl.a. frågan om det var barmark eller snö i Piteå, de båda svarta pojkarna på flyktingförläggningen i Norge, antalet mord som Thomas Quick erkände, platsen där en annan mördad person hittades utanför Sundsvall och den Mazda som man enligt Quick körde i till Drammen. (Att det var hovrätter och inte Högsta domstolen som fattade resningsbesluten saknar betydelse, men det felet finns bara i den skriftliga presentationen och kan ju rättas.)
Ett alldeles nytt faktafel finns också i podden, så låt mig skriva några rader om det.
I det första programmet säger Christian Dahlman att Thomas Quicks bok Kvarblivelse saknar betydelse för bedömning av skuldfrågan eftersom den inte innehåller någon beskrivning av morden utan mera handlar om Sture Bergwalls barndom och ungdom. Men läser man boken kan man se att den behandlar en rad olika mord. Quick nämner i regel inte offren vid namn utan använder oftast bara bokstäver eller ”smeknamn”. Men de olika morden – där offren ibland är svåra att identifiera – nämns på följande sidor: Johan Asplund (s. 124, 205 och 265), Therese Johannessen (s. 81 f., 177, 182, 182, 186 f., 200, 203, 209, 222, 224 f., 229 f., 246, 265 och 286), Appojaure (s. 193 f., 204, 218 och 220), Yenon Levi (s. 248, 250 och 268), Charles Zelmanovits (s. 12 f., 67, 87, 89, 91, 93, 96 f., 218, 265 och 278), Olle Högbom (s. 172, 174 f., 189 och 222), Thomas Blomgren (s. 56, 63, 67, 72, 74 f., 76 f., 81, 200, 218 och 244), Alvar Larsson (s. 56, 67, 78, 79, 201, 213, 218 och 269), Marianne Rugaas (s. 255), ”B” (s. 66, 67 f., 72 och 213), ”E” (s. 74, 86, 91 och 101), ”F” (s. 75, 76 och 81), ”Dusjka” (s. 203, 205, 208, 209, 213, 214 och 249), ”Mörka pojken” (kan vara samma som Dusjka) (s. 77, 78 och 79), ”Cykelpojken” (s. 78 och 79), ”C” (s. 82 och 101), ”D” (s. 87), ”G” (s. 203), ”Ma” (s. 205, 213 och 214), ”JN” (s. 213 och 218), ”TO” (s. 212 och 220), ”Tony” (s. 7), “Martin” (s. 8) och ”L” (s. 212 och 244). Morden nämns ofta på ett sådant sätt och i ett sådant sammanhang att det för de flesta läsare nog är svårt att tvivla på autenticiteten. Quick beskriver bl.a. ibland morden tillsammans med händelser som vi vet inträffade. Och han väver ihop de delar av berättelserna som är säkert sanna med de som han numera säger är osanna (berättelserna om morden). Det gör han på ett sätt som måste ha varit mycket komplicerat att åstadkomma om morden var påhittade.
Det finns åtskilliga andra invändningar (se bl.a. min diskussion med Christian Dahlman på min Facebooksida den 1 juli 2019 ff.). Med tanke på att Christian Dahlman skrivit en bok om ”Beviskraft”, där han lanserar en mycket intressant metod för att säkra kvaliteten i bevisprövningar i brottmål, kunde man kanske t.ex. ha hoppats att man skulle ha gjort ett försök att bedöma värdet av den bevisning som faktiskt fanns och finns mot Sture Bergwall (jfr min PM om detta, http://goranlambertz.se/book-extra/pm-om-bevisvardet-i-samtliga-mal-utan-berakningarna/). Och om någon vill ordna en verkligt förutsättningslös podd-diskussion eller motsvarande är jag gärna med. Tidigare försök att ordna sådana diskussioner har stupat på att företrädarna för rättsskandalteorin inte velat ställa upp.
Det avgörande felet i podden är detsamma som resningsåklagarna och Bergwallkommissionen gjorde. Och det är ett grovt fel. Granskningen av brottsutredningarna och rättegångarna görs utifrån den outtalade förutsättningen att Thomas Quick ljög när han erkände morden. Vad man inte vill förstå är att detta av flera skäl är utomordentligt osannolikt och därför en dålig utgångspunkt. Att det är så osannolikt beror bl.a. på
– att nästan alla (poliser, åklagare, terapeuter, advokater och domare) uppfattade att Quick talade sanning,
– att inget i förundersökningarna gav något egentligt skäl till misstanke om att han ljög och att det inte heller i övrigt fanns något som på allvar talade för det,
– att Quick inte hade alibi för något av morden,
– att det fanns och finns mycket få konkreta omständigheter kring morden som talar mot hans skuld,
– att Quick hade en bakgrund med åtskilliga sexual- och våldsbrott och en ”passande” psykiatrisk diagnos,
– att inget förutom hans egen uppgift talar för att han varit på bibliotek och läst tidningar om de mord han erkände (han ändrade sig dessutom i fråga om vilket bibliotek i Stockholm han besökt),
– att hans påståenden om att läkare, advokater och poliser ibland medvetet gav honom information som han inte borde få har motsagts av de berörda personerna,
– att Bergwall avstått från att stämma staten på skadestånd för "fel eller försummelse vid myndighetsutövning", en talan om flera miljoner kronor som han absolut skulle vinna om han talar sanning nu,
– och att det fanns åtskilliga kringomständigheter som talade för hans skuld (såsom bevisomständigheter i utredningar kring mord där åtal inte väcktes, boken Kvarblivelse och de grovt sexualsadistiska texter som han skrev på Säter under utredningarnas gång).
Men att det är så osannolikt att Quick ljög beror framför allt på den bevisning som fanns till stöd för hans erkännanden. Jag har kommit fram till att sannolikheten för hans skuld var 99,999 % beträffande två av morden, långt över 99 % beträffande ytterligare tre mord, över 99 % beträffande ytterligare två och över 98 % beträffande det åttonde och sista. Att beräkningarna är matematiskt korrekta är det ingen som ifrågasätter. Vad som har diskuterats är om de ingående värdena på de enskilda bevisomständigheterna är överskattade eller inte. Några preciseringar av invändningarna har jag dock inte sett, och för min del menar jag att beräkningarna snarast är underskattade. Åtskilliga bevis har jag därtill avstått från att beakta, se min ovannämnda PM om detta.
Hur kan jag då påstå att resningsåklagarna, Bergwallkommissionen och Dahlman/Jönsson gör sin granskning utifrån den outtalade förutsättningen att Quick ljög när han erkände morden? Jo, det kan jag göra därför att en förutsättningslös granskning hade sett helt annorlunda ut. I en sådan granskning måste man pröva de olika åtgärder som vidtogs (av polis, åklagare och advokater) och de bedömningar som gjordes (av polis, åklagare, advokater och domstolar) med beaktande av det rådande utrednings- och bevisläget när åtgärden vidtogs resp. bedömningen gjordes.
Som ett exempel kan nämnas den kritiserade omständigheten att inte den av Quick påstådda medgärningsmannen vid Appojauremorden åtalades eller åtminstone hördes inför domstolen. Att han inte kunde åtalas var en självklarhet, eftersom bevisningen i form av Quicks berättelse – även om man trodde på den – inte kunde räcka för att få honom fälld mot hans nekande. I Quicks berättelse ingick en rad omständigheter som innefattade tillräcklig bevisning mot honom själv (det ansågs bl.a. fullt klarlagt att han hade varit i trakten när morden begicks), men inte mot den påstådda medgärningsmannen. Och att denne inte hördes inför domstolen var lika självklart. Hade han hörts hade han förnekat all kännedom om mordet och om Quick, något som framgick för domstolen redan av det som åklagaren berättade.
Två saker som är allvarligt felaktiga påstås ständigt om mordutredningarna och upprepas flera gånger i podden. Den första är att Quicks berättelser ”växte fram med hjälp av ledande frågor”. Detta är alldeles fel. Några av Quicks svar under utredningarna kom visserligen efter ledande frågor. Men till allra största delen berättade Quick, och lämnade de uppgifter som ansågs visa att han var skyldig, utan några sådana frågor. Många viktiga detaljer kring morden var okända innan Quick berättade om dem, och då var det naturligtvis inte möjligt att ställa ledande frågor för att locka fram dem. Och i fråga om ett av morden – det på Gry Storvik – såg man till att förhörsledaren inte fick veta något alls om omständigheterna, just för att neutralisera de påståenden som förekommit om ledande frågor.
Den andra felaktigheten är att det inte fanns någon teknisk bevisning. I själva verket fanns det viktig sådan bevisning, främst i form av markeringar av två likhundar, kroppsdelar från ett av mordoffren, s.k. fosfatkarteringar, utsmetat blod på en tröja och – om man anser att de hör hemma under uttrycket teknisk bevisning – en inristning i en björk, två sågblad som återfanns med metallsökare och skador på återfunna kroppar.
Det som är riktigt bra med podden Öppet fall är att det nu, tack vare Lundajuristerna, tycks kunna bli en rejäl och bra diskussion om fakta i Quickmålen. En sådan diskussion bör i längden kunna leda till en mera utbredd förståelse för vad som verkligen hände.