Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2023–24

Här finns en länk till en pdf-fil med nedanstående text i mer korrekt form:
Nyårsbetraktelse 2023:24 231229 (Om inte länken till de 17 betraktelserna fungerar där, så klicka på motsvarande länk här nedan i stället om du vill läsa.)

--

1. Inledning

2. Per Asle Rustads bok ”Hvem tok Therese?”

Per Asle Rustad är en norsk journalist som nyligen kom ut med en bok om mordet på Therese Johannessen 1988. Han har länge helt avfärdat Thomas Quick som gärningsman och haft en stark tro på det s.k. Pakistan-spåret, som går ut på att Thereses far var från Pakistan och lät kidnappa flickan och ta henne till Pakistan för att hon skulle få leva sitt liv där i stället för i Norge. Under arbetet med boken forskade Rustad djupt i detta spår och besökte bl.a. Pakistan för att följa upp det och kanske hitta Therese. Men i boken avfärdar han till sist Pakistan-teorin, bl.a. för att han pratat ingående med mannen i fråga, Ali, och gjort bedömningen att det är otänkbart att denne skulle ha låtit röva bort flickan.

Även bortsett från Rustads slutsats finns det naturligtvis väldigt mycket som talar emot Pakistan-teorin, som exempelvis det osannolika i att Therese skulle ha levt 35 år i Pakistan utan att någon gång höra av sig till sin mamma i Norge.

Rustad avfärdar i boken också så småningom helt de två hetaste spår som funnits i övrigt i Therese-utredningen vid sidan om Thomas Quick. De har benämnts ”mannen i trapphuset” och ”den röda Volvon”. Inget av dessa spår kan stämma, skriver Rustad. Och han avslutar sin bok så här:

”Det finnes ingen kjent overgriper, ingen mann i rød Volvo, ingen mann i oppgangen, ingen Thomas Quick, ikke Pakistan. – Men kanskje noen fra Fjell. En blant dem. – Gjerningsmannen vil bli avslørt til slutt. Det krever bare mod og styrke fra noen som vet.”

Det framgår av texten att Rustad misstänker att det är någon av de personer som figure-rade tidigt i utredningen, någon av dem han kallar för ”Erik” (som är vittnet Bendiksen) och ”Stein”.

Men det intressanta i ett Quick-sammanhang är att Rustad inte längre avfärdar Thomas Quick som möjlig gärningsman. Han inkluderar honom visserligen i sina avslutande ord om vilka som inte förde bort Therese. Men i de avsnitt i boken som handlar om Quick redovisar han fakta kring misstankarna mot denne på ett sätt som inte alls innebär något avfärdande. Och han redovisar att bl.a. de två polismän som arbetade mest med Therese-fallet – Håkon Gröttland och John Ottersen – är övertygade om att det är Bergwall som är gärningsman. Den främsta anledningen till att Rustad nämner Quick bland dem som inte är gärningsmän synes vara att Bergwall är frikänd genom resningsprocessen i Sverige.

Rustads bok är på dryga 300 sidor och hans genomgång av de olika spåren omsorgsfull och, såvitt jag kan bedöma, rejäl. Trots att Rustad sagt sig aldrig ha trott på Quick som gärningsman måste hans bok sägas ge – särskilt tillsammans med den norska Cold Case-gruppens avfärdande av andra spår – stöd för att man i Norge i praktiken har tillbakavisat alla spår utom Quick.

Det är att märka att den s.k. Bergwallkommissionen förlitade sig på en rapport från det norska polisarbetet som konstaterade att vittnet Bendiksens observation av Therese med en man i trapphuset ca kl. 20.10 med ”overveiende” grad av säkerhet var den sista kända observationen av Therese. Rustads bok visar att detta är fel inte bara genom att kommissionen översatte ”overveiende” till överväldigande (s. 311 i kommissionens rapport, SOU 2015:52) fast det betyder något helt annat (övervägande), utan också för att observationen enligt Rustads övertygande granskning inte kan ha gjorts, i varje fall inte vid den angivna tidpunkten.

--

3. Vems är skulden till att en sex gånger dömd seriemördare blev friad?

4. Bevisvärdering med AI

För mig är det helt avgörande i Quickaffären bevisningen. Som jag vid det här laget har upprepat åtskilliga gånger är bevisningen mot Quick utomordentligt övertygande. Det kan man konstatera både vid en traditionell bevisvärdering (se (http://goranlambertz.se/book-extra/sammanstallning-av-bevisningen/) och vid en matematisk beräkning av sannolikheten för Quicks skuld. Ingetdera är svårt. Att Quick är skyldig är uppenbart.

När man beräknar den matematiska sannolikheten för någons skuld till ett brott kan man använda sig av den s.k. Bayes sats, och jag hänvisar till den promemoria på min hemsida där jag har beräknat sannolikheten för Quicks skuld till de åtta morden (se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/).

Beräkningarna är relativt komplicerade och tar ganska lång tid att göra manuellt. Därför kan det ha sitt intresse att informera om att det för närvarande pågår ansträngningar att ersätta en del av det manuella arbetet med ett automatiserat sådant. Jag hoppas att det inom något år ska vara möjligt för var och en att själv göra snabba beräkningar med Bayes sats.

Den svaga punkten i sannolikhetsberäkningarna är dock de bedömningar som måste göras av värdet på de faktorer som ska ingå i beräkningarna. Man måste alltså göra ett slags bedömning av värdet av varje bevis för att kunna utföra den samlade värderingen. Den bedömningen är ganska svår att göra, samtidigt som den är avgörande för beräkningarnas utfall.

Flera personer har påpekat att det borde vara möjligt att ta AI, artificiell intelligens, till hjälp vid de bedömningar som ska göras av de faktorer som ska matas in i Bayes sats innan beräkningarna kan ske. Jag kommer att undersöka dessa möjligheter och är tacksam för allt bistånd jag kan få av personer som kan AI bättre än jag.

Än så länge får man nöja sig med att vara försiktig vid bedömningen av faktorerna så att man inte riskerar att överskatta, i varje fall inte alltför mycket, värdet av de olika bevisen. Jag anser mig ha iakttagit sådan försiktighet vid mina beräkningar, samtidigt som jag har lämnat en del bevis för Quicks skuld därhän. Jag har ändå kommit fram till utomordentligt höga matematiska bevisvärden, värden som stämmer mycket väl överens med det som man kommer fram till vid traditionell bevisvärdering.

Ändå skulle det naturligtvis vara bra om man kunde få hjälp av AI för att göra beräkningarna ännu säkrare. Jag tror att den dagen kommer om inte alltför länge.

--

5. Vilka tror ännu att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden?

6. Att våga erkänna fel, debattera, forska och publicera

Erkänna fel

Hur är det att förstå att man har haft fel i en mycket uppmärksammad fråga? För de flesta människor är det knappast något problem, fel har man ju ofta och sakligt sett är det knappast pinsamt att erkänna det.

Värre är det nog om man har hållit mycket hög profil, kanske rentav drivit den felaktiga linjen hårt och beskyllt människor för mycket allvarliga fel som det visar sig att de inte begick. Som t.ex. Jan Guillou, Leif GW Persson, Hannes Råstam, Dan Josefsson och Hans-Gunnar Axberger har gjort. Och värre är det nog också om man med myndighetsansvar har tagit ställning för den felaktiga linjen, därtill med motiveringar som senare visat sig ohållbara. Som Björn Ericson, Anders Perklev, Kerstin Skarp och deras kolleger bland resningsåklagarna. Säkert är det också jobbigt att ha deltagit i en offentlig utredning som har slagit fast det som var fel. Som Daniel Tarschys, Kjell Asplund, Mari Heidenborg, Petter Asp och övriga i Bergwallkommissionen.

Om man har gjort så allvarliga fel i en mycket uppmärksammad fråga, därtill ett mycket viktigt rättsärende där felen fått allvarliga konsekvenser, då är det på sätt och vis begripligt att man inte vill prata om saken och i varje fall inte erkänna att man hade fel.

Jag vill ändå uppmana dessa personer att träda fram och erkänna att de förstår att de hade fel. Det är betydligt hederligare och rejälare än att tiga. Förmågan att erkänna fel är dessutom en viktig mänsklig egenskap. Det handlar om mod, men det handlar också om att förstå att det faktiskt inte är så farligt att ha dragit felaktiga slutsatser. Det är mycket värre att förstå att man har haft fel men inte våga erkänna det. Och man skadas faktiskt inte särskilt mycket av att erkänna fel.

Kanske säger jag ändå för mycket nu. För de journalister som tog bladet från munnen och sa som de förstod att det var, de drabbades ju faktiskt riktigt hårt både professionellt och privat. Som Kristina Hultman och Yrsa Stenius. Så kanske bör jag inte hävda att de som erkänner sina fel inte kommer att skadas. I så fall finns ändå det viktigaste argumentet kvar: Det är bra att ha civilkurage, dåligt att vara feg.

Jag undrar hur det känns som journalist att bland 30 omständigheter som pekar tydligt i den ena riktningen plocka fram och redovisa bara en 31:a omständighet som i någon mån pekar i den andra. Känner man sig saklig då, eller lite ohederlig? Frågar man sig varför man vill vara journalist? Det finns en rad journalister som har anledning att ställa sig dessa frågor på grund av sitt agerande i Quickärendet. Jag tycker att de ska erkänna att de gjorde fel. För att de drev en linje, och för att den linjen visade sig vara allvarligt fel.

Debattera, forska och publicera

Alla som är någorlunda insatta och rimligt öppna för fakta måste numera förstå att Sture Bergwall blev felaktigt friad för de åtta mord som han en gång dömdes för. Trots detta är det alldeles tyst om den villfarelse som drabbade Sverige när det på bred front hävdades att Thomas Quick var oskyldig till de åtta mord som han dömdes för. Det kommer någon bok eller någon film ibland som handlar om Quickärendet, eller som i alla fall innehåller något om det. Men mer är det inte. Att i medierna ta upp en debatt om villfarelsen är inte möjligt. Visserligen publicerade Upsala Nya Tidning en artikel på ”tioårsdagen” av villfarelsen. Och visserligen publicerade Svenska Dagbladet en artikel av advokaten Claes Borgström strax efter dennes död 2020. Borgström skrev att domarna mot Quick var riktiga, något som var uppseendeväckande eftersom han hade varit Quicks försvarare i flera av målen.

Men i övrigt är det omöjligt att få debattera villfarelsen i medierna. Tidigt ville både radio och tv ordna debatter, och vi som hela tiden sagt att domarna mot Quick var riktiga har alltid sagt oss villiga att debattera. Men inga av de tillfrågade förespråkarna för rättsskandalen (teorin att Quick dömdes oskyldig) ville vara med. Leif GW Persson fick frågan åtminstone två gånger, men sa nej. Numera finns det säkerligen inte någon tidning eller radio- eller tv-kanal som kan tänka sig att ordna en sådan debatt. Projektet är för riskfyllt när man förstår vad debatten kommer att visa, eller varje fall riskerar att visa.

Såvitt jag vet finns det inte heller någon journalist som gräver i Quickärendet. Och vilken arbetsgivare i medievärlden skulle dela ut en sådan uppgift?

Så arbetet skulle i så fall bedrivas av någon frilansare som är ute efter sanningen. En förhoppning är att så sker om några år när de flesta som vill dölja sanningen är borta från beslutsfattarpositionerna.

Man skulle förstås önska att medie- och debattsituationen var friskare än det sagda visar. Tyvärr är nog för mycket prestige investerat i villfarelsen. Vem kan föreställa sig att t.ex. Peter Wolodarski säger till sina medarbetare att ”nu ska vi söka sanningen i Quickärendet alldeles hederligt, även om det visar sig att vi hade fel när det begav sig och beskyllde personer för allvarliga fel som de kanske inte hade begått”. Inte jag.

--

7. Samhällsmoralens utförsbacke