De tjugotvå första halvårsvisa Quickbetraktelserna, 2016 – 2026
En innehållsförteckning finns sist i dokumentet. En länk till denna sammanställning i pdf-format finns här: De tjugotvå första nyårs- och halvårsbetraktelserna 2016-26
Inledning
Det är naturligt att människor är genuint trötta på Quick. Och jag skriver inte det här för att det ska läsas nu, utan för framtiden. För att det ska finnas till hands för den tillbakablick som kommer. Jag tänker göra så med jämna mellanrum. Så att den som så småningom ser bakåt kan få en känsla av hur det låg till. Vilken kunskap som fanns, och vad som sades eller inte sades som en följd av denna kunskap. Quickärendet är bland det intressantaste jag har upplevt, och det gäller inte minst just detta – vad som sades och inte sades. Och även om människor nu som sagt är trötta på Quick, vill jag att det ska synas när saken summeras att jag och några andra faktiskt kontinuerligt påminde om hur det låg till.
Det som hände åren 2008–15
Det är nästan fyra år sedan som de flesta i landet blev övertygade om att Thomas Quick dömdes oskyldig när han i rättegångar åren 1993–2001 fälldes för åtta mord. Sture Bergwall hade i september 2008 erkänt för Hannes Råstam att han ljugit om morden. Och inte bara de åtta som han hade dömts för, utan ytterligare ungefär tjugo som han också hade erkänt. I dokumentärfilmer i SVT förklarade Råstam att det inte hade funnits någon bevisning mot Quick förutom erkännandena. Quick hade visserligen berättat en massa saker om morden som stämde, men han hade fått lära sig dessa fakta av polisen och genom tidningsläsning, och på så sätt lyckats göra sina erkännanden trovärdiga. Sommaren 2012 följde Råstam upp filmerna med en bok, ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare”.
Den nya versionen fick ett enormt genomslag. Dagens Nyheter skrev t.ex. på ledarsidan att det var ”pinsamt uppenbart” att någon seriemördare Thomas Quick aldrig hade funnits. Åklagarna trodde på Bergwall och ställde inte någon av de frågor som normalt ställs till den som tar tillbaka ett erkännande. Ingen domstol fick pröva om bevisningen höll, för åklagarna valde att lägga ned åtalen.
Inte många sa emot. Jag själv gjorde det. För mig stod det klart att den nya övertygelsen byggde på en rad vilseledande uppgifter om vad som hade förekommit och på en utbredd okunnighet om hur bevisning och motbevisning ska värderas. Såvitt framgick av de uttalanden som gjordes i offentligheten var det dock inte många som köpte mina argument. Och det fanns åtskilliga röststarka och förtroendeingivande personer på den andra sidan. Dessa personer hade gjort det fel som inte sällan förekommer när fällande domar ifrågasätts: konstigheter och tveksamheter kring bevisningen ges ett värde som är långt större än det verkliga. Den som inte kan principerna för bevisvärdering kan lätt förväxla invändningar mot bevisning med motbevisning.
För somliga handlade det nog också om att det osannolika gjordes sannolikt i en atmosfär där en stor majoritet hade en stark tro och önskan.
År 2013 kom journalisten Dan Josefsson ut med boken ”Mannen som slutade ljuga”. Han förklarade de felaktiga domarna med att Thomas Quick i psykiatrin på Säters sjukhus hade lockats att berätta om s.k. bortträngda minnen om bl.a. morden. Felet var enligt Josefsson att de bortträngda och återskapade minnena var falska. Det som Quick sa sig minnas hade konstruerats genom terapin, och alltså enligt Josefsson aldrig hänt fastän Quick trodde det. Denna förklaring övertygade många, bl.a. en rad psykologer. Sture Bergwall sa visserligen själv att han hade hittat på allt om morden, och att det alltså inte var fråga om några minnen. Såvitt man kunde se ignorerades denna komplikation, utom av oss som sa att bortträngda minnen aldrig hade någon betydelse i utredningarna eller domarna. Josefssons egen förklaring var att det viktiga var att utredarna själva trodde på både teorin om bortträngda minnen och Quicks berättelser.
Christer van der Kwast var åklagare i alla rättegångarna mot Thomas Quick. Han skrev en bok, ”Bortom rimligt tvivel”, med sin version av utredningarna och rättegångarna. Den kom ut tidigt 2015. van der Kwast redogjorde för bevisningen och förklarade det som enligt honom var avgörande: att de omständigheter som fungerade som bevis var ”unika”, dvs. att de kom från Quick och ingen annan. Såvitt framgick var det ingen som försökte visa att van der Kwasts berättelse inte höll. Men antagandet lär ändå ha levt kvar hos de flesta, att Quick hade lärt sig avgörande fakta om morden från andra.
Jag själv skrev en bok, ”Quickologi”, som kom ut i april 2015. Där gick jag igenom den viktigaste bevisningen och försåg den med sannolikhetsvärden. Så kan man göra om man vill få en strukturerad och samlad bild av den bevisning som talar för respektive mot den åtalades skuld. Och det visade sig att sannolikheten för att Sture Bergwall numera talar osanning beträffande åtminstone ett av morden ligger långt över 0,99, där 1,0 är lika med full visshet. Det är alltså så sannolikt att det gränsar till full visshet att han är skyldig till åtminstone ett av de åtta morden. Utifrån detta kan man själv bedöma sannolikheten för att Bergwall talar sanning om övriga mord. En sannolikhetsbedömning beträffande vart och ett av dessa utifrån tillgänglig bevisning ger för övrigt ett mycket högt bevisvärde.
Ingen har såvitt jag vet gått i clinch med dessa beräkningar och nått en annan slutsats.
Den 5 juni 2015 kom den s.k. Bergwallkommissionen med sin rapport. Den innehåller skarp kritik mot polis och åklagare för de fel och brister i polisutredningen som ledde till att Thomas Quick dömdes oskyldig. Enligt kommissionens ordförande går mördarna fria. Hur den bedömningen gjorts förklaras inte i rapporten. Kommissionen valde att utan någon prövning – i varje fall inte någon som har presenterats – utgå från att Sture Bergwall är oskyldig. Det gjorde man alltså trots att en rent matematisk beräkning, om man hade gjort den, skulle ha visat att sannolikheten för att Quick dömdes felaktigt är så liten att man i praktiken kan bortse från den.
Några månader senare presenterade en norsk parallellutredning sin rapport. Den utredningen godtog de slutsatser som Bergwallkommissionen hade kommit till, och drog mot den bakgrunden egna slutsatser. Dessa handlade mestadels om de norska myndigheternas arbete i de tre utredningar som avsåg mord i Norge.
Bergwallkommissionens rapport fick en del publicitet i Sverige, men ganska snart tystnade det. Den norska utredningsrapporten förblev i stort sett okänd i svenska medier. Även i övrigt har det varit tyst kring Quickärendet det senaste halvåret. Tidigare förekom ofta hänvisningar till ”skandalen” och ”rättsrötan”, men sådant har uteblivit på senare tid.
Planerna på den film som skulle börja spelas in kring årsskiftet 2014–15, med David Dencik i huvudrollen som Thomas Quick, tycks ha skrinlagts. Och den dokumentärfilm som spelats in av ett brittiskt produktionsteam med delfinansiering från Sverige har ännu inte visats här. Den är klar sedan ett halvår och har kunnat ses i bl.a. England. Planerna var från början att den skulle gå upp här i landet i stort sett samtidigt med premiären där.
Den skadeståndstalan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen som Leif GW Persson och Jan Guillou har lovat finansiera väntar fortfarande på att bli väckt. Advokaten Thomas Olsson har däremot för Sture Bergwalls räkning väckt en skadeståndstalan mot staten för att jag driver en kampanj som staten sägs ansvara för och som i realiteten innebär att jag beskyller den frikände Bergwall för mord. Men de har inte väckt någon motsvarande talan mot mig personligen för beskyllningarna.
Några kommentarer
Enligt min uppfattning har det svenska samhället allvarligt svikit Sture Bergwall. Därför avundas jag honom inte när han skriver sin nya bok och bl.a. ska förhålla sig till de tidigare böckerna, ”Kvarblivelse” respektive ”Thomas Quick är död”.
I dag finns det så mycket material lätt tillgängligt att det inte möter några svårigheter för den som har fyrtio timmar över att ta reda på så mycket fakta som behövs. Den som gör en ordentlig sådan genomgång lär finna att det som har åstadkommits är en av tidernas största blåsningar. Jag har gått igenom ett antal myter och villfarelser (som jag för övrigt presenterar i extramaterialet till boken på min hemsida), och jag tror att Quickärendet är en av de allra mest framträdande.
Det är troligt att de svenska medierna för närvarande ser det så, att det bästa sättet att hantera blåsningen är att försöka stoppa den under mattan. Ingen lär tycka att det är särskilt roligt att denna blåsning har orkestrerats just i Sverige.
Jurister, läkare, poliser och psykologer talar osanning
Hur många personer ljuger i dag om vad som hände i Quickärendet? Jo, av de många som var inblandade när utredningarna och rättegångarna pågick är det nu i varje fall nio personer som talar osanning. Det är åklagare, poliser, psykologer, advokater och läkare. Den ende som talar sanning om vad som hände är Sture Bergwall. Det är kontentan av de antaganden som medierna och Bergwallkommissionen har gjort, och av de slutsatser som de har nått fram till, i sina efterforskningar och bedömningar.
Envisas eller inte?
Nyårsdagen 2016 skrev jag en betraktelse över Quickärendet. Nu, ett halvår senare, skriver jag den andra betraktelsen. Jag har bestämt mig för att tills vidare skriva om saken vid varje halvårsskifte, och jag gör det så länge jag anser att det behövs.
Syftet är att påminna om det som hände under de sex åren 2008–2013, och det som har hänt därefter. Jag vill framför allt att den som läser om saken i framtiden ska veta vilka fakta som fanns tillgängliga. Alltså vad som faktiskt var känt när medierna i landet slog fast att Thomas Quick var oskyldig till de åtta mord som han hade dömts för under åren 1993–2001. Och vad som kom fram därefter. Frågan kan ställas: Borde det som var känt och det som sedan kom fram ha fått fler på andra tankar?
Och ytterligare en fråga kan ställas: Fanns det kanske något som låg i vägen för en omvärdering?
Jag har skrivit det många gånger men vill säga det igen: Jag fortsätter att skriva om Quickärendet framför allt därför att det enligt min mening är viktigt 1) att försöka fria rättsväsendet från påståendet om en av de största rättsskandalerna genom tiderna och 2) att försöka fria ett antal personer från anklagelser om lögner, manipulationer och andra allvarliga fel som de påstås ha gjort i sin tjänst. Jag anser att detta är avgjort viktigare än att upprätthålla oskuldspresumtionen för en person som i efterhand säger sig ha lurat rättsväsendet och mentalsjukvården när han erkände ca 20 mord och lämnade uppgifter om åtta av dem på ett sådant sätt att domstolarna fann det ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig.
Men är det inte lite väl tjatigt ändå? Det blir ju i stort sett samma saker gång på gång. Varför kan inte Quickärendet få ligga nu, åtminstone tills det kommer fram något nytt?
På det vill jag svara så här: Tänk dig in i situationen att du har ägnat flera år av ditt yrkesliv åt en komplicerad fråga. Du vet att du gjorde ett hederligt arbete och anser att du också gjorde det bra. Efteråt skriver några författare och journalister att du begick allvarliga fel, och att du till och med manipulerade och spelade falskt. Du vet att det inte är sant. Men resultatet av ditt arbete rivs upp, och en utredning slår fast att du faktiskt gjorde dig skyldig till grova fel. Detta blir också den samlade bilden i medierna. Du är helt säker på att landet därmed har drabbats av en villfarelse. Hur ser du på frågan om villfarelsen bör avslöjas eller inte?
Till de ursprungliga ändamålen att 1) försöka visa rättsväsendets oskuld och 2) fria de anklagade personerna, kommer två syften av annat slag. De är att 3) illustrera hur medierna kan korrumperas av en egen bestämd uppfattning och 4) påvisa hur en statlig utredning kan orsaka skada genom oförstånd och bristande öppenhet.
Jag erkänner gärna att det dessutom innebär en viss tillfredsställelse att då och då påminna om ett händelseförlopp som tillhör det allra intressantaste – och från personlig synpunkt mest tillfredsställande – som man har varit med om.
Kort bakgrund
Sture Bergwall är 66 år gammal. När han var 19 begick han en rad övergrepp mot pojkar. Han tog in en tioårig pojke på en gård och kysste honom och onanerade. Han tvingade sig på en trettonårig pojke som han kysste och berörde sexuellt. Han tog tag i en annan trettonårig pojkes hals och tvingade ner honom i ett dike samtidigt som han hotade att något skulle hända om pojken inte höll sig lugn. Och han tog sig in till en åttaårig pojke som låg på det sjukhus där Bergwall arbetade, rörde honom sexuellt och tog sedan ett kraftigt strypgrepp när pojken gjorde motstånd. Efter att ha dömts år 1970 och därefter ha vistats en tid på mentalsjukhus, började han år 1973 på vuxengymnasium i Uppsala. En kväll i mars 1974 följde han med en åtta år äldre homosexuell man hem efter ett besök på en klubb. Plötsligt överföll han mannen och högg honom tolv eller tretton gånger med en kniv. Mannen var mycket nära att dö. Bergwall togs in på Säters sjukhus. Efter behandling försöksutskrevs han 1976 och flyttade hem till sina föräldrar. Han blev definitivt utskriven 1977.
Enligt vad han berättade efter återintagning på Säter år 1991, sedan han dömts för bl.a. ett väpnat rån, begick han under åren 1977–91 minst 10 mord. Han erkände även flera mord före 1977 och så småningom ett som han sa sig ha begått under en permission från sjukhuset år 1993. För åtta av de mord som han hade erkänt dömdes han i sex olika rättegångar till sluten psykiatrisk vård. Under dessa år kallade han sig Thomas Quick.
Vid sidan om erkännandena fanns bevisning i form av bl.a. unik information, alltså uppgifter som Quick lämnade om morden och som dessförinnan hade varit okända för polisen och tidningarna. Man hittade en inristning i en björk som Quick hade beskrivit, en såg under mossan i en skog i Piteå, ytterligare en såg på en plats som han hade anvisa i en skog i Norge, brädor i en slänt, en tröja med rätt mönster, utsmetat blod på en undertröja, flera fyndplatser, en stöldanmäld trasig cykel och mycket annat. På ungefär tio platser där Quick sa att han hade hanterat döda kroppar markerade s.k. liksökhundar på karakteristiskt sätt. Ingen annanstans markerade de. Och polis, åklagare och domstolar ställde frågan: Hur gör den som bluffar om han ska peka ut specifika platser där en liksökhund några dagar senare kommer att markera?
Mediernas roll – och vissa andras
Tidigt under Quickrättegångarna skrev Jan Guillou i Aftonbladet och så småningom även Leif GW Persson i Expressen att Thomas Quick bluffade om sin skuld. Polis, åklagare och domstolar lät sig luras av en berättelse som handlade om att en mytoman ville göra sig ryktbar som seriemördare, skrev de. När Hannes Råstam hade undersökt saken under åren 2007–08 och Bergwall så småningom tagit tillbaka sina erkännanden, upplät Sveriges Television sändningstid för tre dokumentärer av Råstam. Där slogs det fast på ett synbarligen mycket övertygande sätt att det hade begåtts massor av fel under Quickutredningarna och rättegångarna, och att det inte fanns någon bevisning mot Quick förutom hans egna erkännanden. Felet var bara att Råstam gömde undan den viktiga bevisningen och dolde en rad omständigheter i övrigt som talade för att domarna var riktiga. Vilken faktagranskning som SVT gjorde känner jag inte till, men jag kallar dokumentärerna – liksom den bok som Råstam senare skrev – för ett publikbedrägeri.
Dan Josefsson följde upp Hannes Råstams dokumentärer och bok med en ny dokumentär i SVT. Hypotesen var att den sedan några år döda psykoanalytikern Margit Norell hade gått i spetsen för en psykoterapeutisk förvillelse som lurade alla att tro att det Thomas Quick berättade om mord och annat bestod av bortträngda och återhämtade minnen. Det betydde enligt Josefsson att erkännandena var felaktiga, eftersom teorin om bortträngning och återhämtning av minnen är ovetenskaplig och oriktig. I dokumentären nämndes inte att de fällande domarna byggde på bevisning och att bortträngning av minnen berördes bara kort i en av domarna. Det nämndes inte heller att Bergwall själv numera sa att han hade hittat på alla berättelserna om morden och att det alltså inte var fråga om några minnen som han hade haft.
SVT kom genom dokumentärerna att spela en viktig roll för den tro som spred sig: Thomas Quick hade blivit oskyldigt dömd. Polis, åklagare, psykologer och rättsläkare hade blivit lurade. Men det räckte inte att de hade blivit lurade av Quick. För att den nya versionen skulle gå ihop måste de dessutom ha spelat med. De måste ha delvis manipulerat utredningen. Bland annat måste de ha hjälpt Quick till kunskap om mängder av detaljer som han sedan kunde använda för att berätta trovärdigt om morden.
Sveriges Radio, TV 4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen och de flesta andra medier i landet slog in på samma väg. Dagens Nyheter skrev t.ex. i augusti 2012 att det var ”pinsamt uppenbart” att det aldrig hade funnits någon seriemördare Thomas Quick. I Sveriges Radio sändes program efter program där rättsskandalen gavs bekräftelse. Särskilt redaktionen för programmet Studio Ett var aktiv.
Sedan sanningen om rättsskandalen hade mött motstånd från enstaka personer började det gå upp för somliga i medierna att det kanske inte var så säkert ändå att det som Bergwall nu berättade var sant. Det kanske i stället var som de hårt anklagade poliserna, åklagarna, domarna, advokaterna och psykologerna sa. Det var ju faktiskt Bergwalls ord mot alla dessa personers, och vad var det då egentligen som talade för att det var just han som talade sanning?
Mediernas räddning var åklagarna. Riksåklagaren Anders Perklev tillsatte en grupp under ledning av överåklagaren Björn Ericson, och åklagargruppen kom liksom medierna fram till att det inte fanns anledning att misstro Bergwall. Mycket av den bevisning som hade använts i rättegångarna hade enligt åklagarna ett avsevärt sämre värde än man då hade antagit. Åklagarna drev processen mot resning och lade därefter ned åtalen så att det blev friande domar på formell grund. Någon domstol har aldrig prövat bevisningen mot Sture Bergwall och kommit fram till att den inte håller.
Men många i medierna insåg att även åklagarna kunde ha fel. Varför ställde de inte några svåra frågor till Bergwall när han tog tillbaka sina erkännanden? Det är en gåta, och det insåg många. Varför frågade de honom inte, t.ex., hur han bar sig åt för att peka ut alla de platser där hundarna några dagar efteråt markerade för spår av död människa?
Ytterligare en räddning presenterade sig dock, Bergwallkommissionen under ledning av professor emeritus Daniel Tarschys. Kommissionen ansåg sig böra utgå från att Bergwall hade blivit oskyldigt dömd. För man kunde ju inte gå in på en ny prövning av skuldfrågan. Och så byggde man sina slutsatser om Quickutredningarna och rättegångarna på denna förutsättning: Quick hade blivit oskyldigt dömd. Då måste det ha begåtts ett antal fel, annars hade inte en sådan sak kunnat hända. Och kommissionen kom också mycket riktigt fram till ett antal fel som enligt kommissionen hade blivit begångna.
Efter detta blev det tyst. Det blev nästan inte någon publicitet alls kring kommissionens rapport. Och ingen ställde frågan, i varje fall inte utåt, om det var rimligt att en svensk statlig utredning, utan att presentera någon grund för det, beskyllde ett antal tjänstemän och advokater för att ha orsakat att Sture Bergwall hade dömts för åtta mord trots att han var helt oskyldig.
Det finns ett stort antal frågor som kan ställas till exempelvis ansvariga åklagare och personer i Bergwallkommissionen. De kan ställas av den journalist som vill veta lite mer om hur åklagarna och kommissionen egentligen tänkte. Det är lätt att räkna ut vilka frågorna är. Jag har förklarat att jag gärna tillhandahåller ca 100 frågor för den som vill ställa dem. Men det finns inte något intresse. Bör man ibland kanske avstå från att ta reda på fakta?
Kan det vara så att mediernas roll i Quickärendet har varit sådan att det anses bäst att nu inte rota mer i saken? Vad betyder detta i så fall för synen på mediernas hållning? Finns det anledning att, just i fråga om hållning till fakta och sanning, ställa särskilda krav på offentligfinansierade medier, som Sveriges Television och Sveriges Radio?
Sannolikhetsberäkningar
Jag har gjort sannolikhetsberäkningar beträffande de två viktigaste bevisen vid sidan av erkännandena och berättelserna, nämligen sökhundarna (morden på Johan Asplund och Therése Johannessen) och ett s.k. kunskapstest (morden på Trine Jensen och Gry Storvik). Och jag har kommit fram till att sannolikheten för att Sture Bergwall begick åtminstone ett av morden är långt över 99 %. Dessa beräkningar har föranlett protester från matematikprofessorn Olle Häggström i Göteborg, som menar att det är fel att räkna på det sätt som jag har gjort. Han menar också att det inte finns något sätt att beräkna den samlade sannolikheten av flera bevis för att den misstänkte är skyldig.
Jag godtar gärna att det kanske inte går att beräkna sannolikheten exakt. Men alla kan nog acceptera att flera oberoende omständigheter med ett starkt positivt bevisvärde ger ett sammantaget betydligt högre värde. Rent matematiskt är detta elementärt.
Anta t.ex. att det finns färska fingeravtryck från en misstänkt tjuv på en brottsplats, att en kvinna säger sig säker på att hon såg den misstänkte på platsen vid tidpunkten för inbrottet och att ett halsband som stals vid inbrottet hittas hemma hos den misstänkte. Mannen säger att han inte har varit på platsen och att han inte har en aning om varför hans fingeravtryck finns där eller varför vittnet säger sig känna igen honom. Halsbandet köpte han av en person som han inte vill namnge. Och anta att vi av erfarenhet kan säga att ett fingeravtryck av detta slag innebär att det är 99 % sannolikhet för att personen var på plats, att vittnesberättelsen ger en sannolikhet på 70 % och att fyndet av halsbandet ger en motsvarande sannolikhet på 80 %.
Mitt sätt att räkna innebär att jag gör på samma sätt som när man beräknar sannolikheten för exempelvis tre sexor i följd med en tärning (1/6 x 1/6 x 1/6 = 1/216 ≈ en halv procent) eller tre ”klave” i följd med en enkrona (½ x ½ x ½ = 1/8 = 12,5 %). Sannolikheten för att alla tre sakerna inträffar samtidigt (annans fingeravtryck eller avtryck från ett annat tillfälle, felaktig vittnesiakttagelse och annan förklaring till fynd av stöldgods) är med en sådan beräkning 0,06 %. Därmed är sannolikheten för att alla tre sakerna inte inträffar samtidigt 99,94 %. Det är alltså i det närmaste helt säkert att det var den misstänkte som begick inbrottet. Och det stämmer väl ganska väl med den bedömning som var och en kan göra utan att använda några siffror.
Det är också i princip på detta sätt som domstolar resonerar när de värderar bevisning.
Enligt min mening är det ganska lätt att se att beräkningen stämmer i varje fall på ett ungefär, under förutsättning att de bevis som ingår i beräkningen är oberoende av varandra. Tre slag med tärningen är då ungefär detsamma som tre oberoende bevis.
Det är också ganska lätt att se att sannolikheten för att Sture Bergwall är oskyldig till alla de mord som han erkände är liten, om sannolikheten för att han är skyldig till åtminstone ett av morden är långt över 99 %. Som den utan tvivel är.
Den nya tystnaden
Det fanns länge planer på en film om Quickärendet. David Dencik skulle spela huvudrollen som Thomas Quick. De senaste två åren har det varit tyst om denna film.
Den dokumentärfilm som spelats in av ett brittiskt produktionsteam med delfinansiering från Sverige – The Confessions of Thomas Quick – har ännu inte visats här. Man får intrycket att den bedömningen har gjorts att det är bäst att den inte visas.
Den skadeståndstalan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen som Leif GW Persson och Jan Guillou har lovat finansiera har fortfarande inte väckts. Möjligen har Persson och Guillou, och kanske även andra, kommit på bättre tankar.
Advokaten Thomas Olsson har för Sture Bergwalls räkning väckt en skadeståndstalan mot staten för att jag har drivit en kampanj som staten sägs ansvara för och som i realiteten innebär att jag beskyller den frikände Bergwall för mord. För egen del har jag inte hört något om eller från rättegången.
Man skulle kunna tänka sig att Thomas Olsson rådde Bergwall att också (eller i stället) väcka en skadeståndstalan mot mig personligen. Det är helt klart att jag förtalar honom ”i teknisk mening”, som man brukar säga. I en rättegång mot mig skulle man slippa visa det som är nästan omöjligt, nämligen att staten har ett skadeståndsrättsligt ansvar för det som jag säger. Men någon talan mot mig har man inte väckt. Att det finns förklaringar till detta är ganska lätt att tänka sig.
I september kommer dock Sture Bergwalls bok. Då lär en del av den nya tystnaden brytas. Jag avundas inte Sture Bergwall om han ska försöka förklara ett antal uppgifter som han lämnade i rättegångarna och i sin tidigare bok ”Kvarblivelse”. Jag räknar dock inte med att han gör några sådana försök. Även för detta finns det förklaringar. Och vi bör komma ihåg att Sture Bergwall på sitt sätt faktiskt är ett offer för ett allvarligt svek från det svenska samhällets sida.
Att komma ur knipan
Många sitter i en förfärligt svår knipa genom det som har hänt i Quickärendet. De stora medierna i Sverige har tillsammans med tio åklagare orsakat en mycket allvarlig villfarelse i landet. Flera av redaktörerna och journalisterna har låst sig för en hållning som är sakligt sett ohållbar, och många av dem har förstått det. På samma sätt är det med ett antal fristående journalister, liksom med många jurister, politiker och andra.
Det ses nog som en svår prestigeförlust, det som kanske väntar för dem som har aktier i den s.k. rättsskandalen. Hur kommer det att bli för t.ex. den mångfaldigt prisbelönade Dan Josefsson om bubblan spricker? Och hur blir det för Jan Guillou, Leif GW Persson, Göran Greider, Maciej Zaremba, Anne Ramberg, Hans-Gunnar Axberger, Ulrika Knutson, Daniel Tarschys, Kjell Asplund, Peter Wolodarski, Oisin Cantwell, Mattias Göransson, Eva Franchell, Bo Göran Bodin, Jörgen Huitfeldt, Martin Jönsson, Emanuel Karlsten, Monika Saarinen, Åsa Linderborg, Dan Larsson, Mats Parner, Jenny Küttim, Stefan Lisinski, Sven-Erik Alhem, Morgan Johansson, Lena Olsson, Anders Perklev, Anders Alenskär, Ulf Bjereld, Björn Ericson, Benjamin Katzeff Silberstein, Pelle Svensson, Per Lindeberg, Janne Olsson, Ulf Åsgård, Ulf Traneborn, Erik Tagesson, Fredrik Wersäll, Pelle Svensson, Olle Häggström och många andra som först tycks ha utgått från rättsskandalen som en självklarhet och som nu har anledning att vara bekymrade över fakta och enkla sannolikhetskalkyler?
Det finns ett hedervärt sätt att komma ur knipan. Det är att helt enkelt erkänna att man drog felaktiga slutsatser av ett material som såg väldigt övertygande ut på ytan och som man därför antog sig inte behöva studera närmare. Det fanns rimliga förklaringar till de felaktiga slutsatserna. Kan man inte principerna för bevisvärdering är det lätt halka fel. Det är t.ex. lätt att tro att invändningar mot bevisning är näst intill detsamma som motbevisning. Om inte annat så visas svårigheterna av att det var så många som drabbades samtidigt. Att erkänna ett fel är hedervärt. Att erkänna ett mycket stort fel är särskilt hedervärt.
Jag tycker att de personer som förstår att de har haft fel ska ta till sig rådet att också erkänna det. Jag tror de kommer att upptäcka att det är skönt att slippa jagas av sanningen.
Men hur blir det då med Sture Bergwall? Jag medger gärna att den frågan är bekymmersam. Men i princip är det inte något problem. För hans skuld ska naturligtvis inte prövas på nytt, och det ska inte heller på annat sätt i någon formellt giltig ordning prövas hur det ligger till med morden. Utan precis som i andra fall när någon frikänns trots allvarliga misstankar ska livet helt enkelt gå vidare med den osäkerhet som har skapats. Det är så det är, och alltid har varit, för frikända personer och deras omgivning. Särskilt svårt blir det förstås när någon är frikänd misstänkt för mord. Men det finns åtskilliga exempel från historian även på detta.
Och de svårigheter som uppstår är i varje fall att föredra framför villfarelsen. Det gäller särskilt som denna villfarelse inbegriper allvarliga anklagelser mot ett antal hedervärda personer om att ha begått allvarliga fel i sina yrken.
Den lilla lögnen
Det är välkänt att vissa länder håller sig med offentliga lögner. Nordkorea är det bästa exemplet, men även Kina och Ryssland är ganska obekymrade inför sanningen. Vem tror t.ex. att den Hongkong-svenske förläggaren Gui Minhai inte blev bortförd mot sin vilja av kinesiska myndigheter? Och vem tror på Rysslands försäkringar om att man inte deltar aktivt i den väpnade konflikten i östra Ukraina?
I Sverige är det öppenhet och sanning som gäller, och det är väldigt skönt. Men även hos oss finns det offentliga lögner. Quickhistorien är ett exempel. Det är förstås en liten lögn jämfört med de som förekommer på den storpolitiska arenan. Och den består inte så mycket av uttalade osanningar (även om sådana förekommer) som av en ovilja att ta reda på avgörande fakta och en vidsträckt önskan om att saken nu ska få vara innan mer blir utrett och avslöjat. Får man tyst på diskussion och ifrågasättanden kanske riskerna för pinsamheter försvinner.
Den sparsamma publiciteten kring Sture Bergwalls bok, och särskilt om dess tydliga undvikande av några frågor som inte kan besvaras, är ett bra exempel på den tystnadspolicy som nu gäller. Och det finns många andra exempel från det senaste halvåret. Som tystnaden kring att Sture Bergwall och hans advokat Thomas Olsson återkallade sin skadeståndstalan mot staten för min ”kampanj" mot Bergwall. Som den uteblivna visningen i Sverige av den stort uppslagna brittiskproducerade filmen om rättsskandalen, ”The Confessions of Thomas Quick”. Som de uteblivna frågorna till Leif GW Persson och Jan Guillou om vad som blev av den skadeståndstalan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen som de skulle finansiera. Som de skrinlagda planerna på en svensk film om Quickaffären. Och så vidare.
Jag kan förstå den önskan som nu finns om att locket ska ligga på. Men när man ser internationella medier ta Quickaffären till intäkt för förlöjliganden av det svenska rättsväsendet kan man känna sig extra beslutsam om att inte låta lögnen ligga stilla. Så sent som i december 2016 fanns en artikel i brittiska Sunday Times om ”Sweden´s Hannibal Lecter”. Och den ovannämnda filmen ”The confessions of Thomas Quick” marknadsförs nu så här på bl.a. amerikanska Netflix:
”This documentary tells the story of Sweden's most infamous serial killer, who confessed to more than 30 murders before recanting everything. A serial killer whose crimes were so horrific they scarred a nation. Then someone started checking the story.”
Rättsskandalen
Det har nu gått 24 år sedan Sture Bergwall började erkänna mord, 22 år sedan han fälldes för det första mordet, 15 år sedan han dömdes för det sista. Det är 8 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden och 3 år sedan det sista frikännandet efter resning. För 1 ½ år sedan kom Bergwallkommissionen med sin rapport (SOU 2015:52). Charles Zelmanovits, det första mordoffret, har varit död i 40 år.
De sex fällande domarna mot Thomas Quick är omsorgsfulla genomgångar av bevisningen mot honom. Efteråt har bilden skapats att han fälldes i huvudsak på sina erkännanden, men inget kunde vara mera fel. Det är bara att läsa domarna för den som vill konstatera detta.
Inget kunde heller vara mera fel än påståendet att bevisningen föll i spillror när Sture Bergwall förklarade hur det hade gått till, nämligen att han hade fått hjälp av poliser, advokater, åklagare och terapeuter att dikta ihop sina mordberättelser. Vi kan bortse från det lätt osannolika i att så många personer i sina yrken skulle ha gått ihop om att konspirera fram ett stort antal falska morderkännanden. Det viktiga är att konstatera att det finns en stor mängd bevis som omöjligen kan ha tillkommit genom någons hjälp.
När Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden år 2008 fick Hannes Råstam sitt livs största scoop, och det är knappast någon tvekan om att han spelade stor roll för Bergwalls beslut. Oavsett detta blev många övertygade av Råstams framställning, och så småningom även Dan Josefssons. När resningsåklagarna och så småningom även Bergwallkommissionen gick på samma linje var saken klar: Bergwall hade blivit oskyldigt dömd för åtta mord. Tidernas största rättsskandal hade inträffat i Sverige.
Och en av tidernas största rättsskandaler vore det nog. Om det hade varit sant. Men det räcker att lätta på förlåten lite grand och granska de avgörande bevisen med sakkunniga ögon för att förstå hur det ligger till, att rättsskandalen är en villfarelse. Nöjer man sig inte med en granskning av bevisen kan man undersöka vad Bergwalls, Råstams och Josefssons påståenden innebär, nämligen att Bergwalls ändrade berättelse om vad som hände förutsätter att han ensam talar sanning medan ett 20-tal i övrigt välrenommerade personer ljuger.
Sannolikhetsberäkningar, nu med Bayes´ sats
När man pekar på bevisen i Quickrättegångarna möts man av korta avfärdanden eller ointresse. Ett siffervärde på bevisen är svårare att ignorera. För vem kan hävda att Sture Bergwall måste vara oskyldig om bevisen mot honom har ett sannolikhetsvärde på över 90 procent? Inte ens om värdet bara vore 60 % vore det ju sannolikt att han var oskyldig.
Därför bestämde jag mig för att försöka ange det samlade bevisvärdet i form av en ungefärlig siffra. Det har varit flera turer kring detta, och jag använde först beräkningsmetoder som inte är matematiskt godtagbara. Det framgick visserligen ändå tydligt att den ackumulerade bevisningen var minst sagt övertygande. Men nu har jag lärt mig av de sannolikhetsteoretiskt kunniga att räkna korrekt. Den metod som jag nu använder – Bayes´ sats – är den som rekommenderas av matematikerna och som godtas genomgående.
En svårighet finns kvar. Man kan inte räkna fram något användbart samlat bevisvärde om man inte först värderar vart och ett av bevisen någorlunda korrekt. Ingen bestrider dock att beräkningarna ger ett gott resultat av det samlade bevisvärdet om man inte övervärderar något enskilt bevis innan man stoppar in det i formeln. Då är man alltså på säker mark.
Som ett exempel har jag på detta sätt räknat på sannolikheten för att Bergwall är skyldig till mordet på Therese Johannessen (se http://goranlambertz.se/-book-extra/berakningar-av-bevisvarden-med-bayes-sats/, avsnitt 5). Efter att ha fört in ungefär hälften av de bevis som finns i formeln har jag kommit fram till ett sannolikhetsvärde på drygt 0,99999999. När jag presenterade detta resultat (se nyssnämnda länk) bad jag eventuella opponenter att höra av sig. Det har fem personer gjort.
Det visade sig att tre av dessa personer hade missförstått beräkningssättet, och de har inte framfört några invändningar sedan jag förklarat. De övriga två accepterade beräkningssättet i princip men hade invändningar som i huvudsak gick ut på att jag hade överskattat bevisvärdet på några punkter (främst punkt 3 i tredje, fjärde och femte uträkningarna för den som vill se närmare på saken). Den ene av dem bedömer jag som tendentiös och delvis osaklig i sitt ifrågasättande, den andre som seriöst prövande.
Enligt min mening har jag inte överskattat bevisningen, snarare tvärtom. Men även om man ändrar indata till formeln och tydligt underskattar den bevisning som ifrågasättandena handlar om, får man ett mycket högt ackumulerat bevisvärde. Och därtill finns det åtskillig ytterligare bevisning att beakta om man vill göra sig besväret.
Även med god vilja kan jag inte se att det har framkommit något som på allvar jävar det huvudsakliga resultatet i min beräkning av bevisvärdet i Therese-målet. Det bör därför stå klart för alla som är beredda att ta till sig fakta att bevisvärdet under alla förhållanden var så högt att det inte kan hävdas att Bergwall blev felaktigt dömd.
Till skeptiker brukar jag ställa den här frågan angående det bevis som jag inte ens använde i den nyssnämnda beräkningen fastän det är det starkaste av alla: Hur kan en person som bluffar peka på just den plats där hunden kommer att markera en tid senare? Det enda svaret jag har fått, vid sidan om att det inte går att förklara, är att ”så kan det inte ha gått till”. Men just så gick det faktiskt till. Flera gånger.
Sture Bergwalls bok
I september kom Sture Bergwalls bok ”Bara jag vet vem jag är” ut på Forum förlag. Jag har redan nämnt att hans version förutsätter att åtskilliga andra personer är lögnaktiga, bara han själv sanningsenlig. Och jag har nämnt att han undviker frågor som inte går att besvara, som den om hur han kunde peka ut den plats där hunden skulle markera eller den om hur han kunde veta att det skulle ligga en såg under mossan, en såg som hittades med metallsökare efter hans anvisningar, eller den om hur han kunde svara rätt på tio gånger fler frågor om två av morden än en kontrollgrupp.
Men jag vill framhålla en av hans sentida ”anpassningar”. I den intervju som Bergwallkommissionen gjorde med Sture Bergwall sa han att han hade fått hjälp att komma på fakta som skulle göra det tillräckligt övertygande att han hade mördat Johan Asplund. Det skedde, enligt anteckningarna från kommissionen, vid en ”brainstorming” med psykoterapeuten Birgitta Ståhle och advokaten Sten-Åke Larsson. Sedan Larsson förklarat att han förvisso inte deltagit i något sådant, om det ens skulle ha varit möjligt, är uppgiften en annan i boken. Nu är det bara Birgitta Ståhle som hjälpt Bergwall att brainstorma fram de nödvändiga uppgifterna. Hur det nu skulle ha varit möjligt för henne att ha kunskap om fläktljud, slamsugningsfordon, tröjor och annat i Bosvedjan i Sundsvall.
Varför trakassera Bergwall?
Vilken bild har egentligen svenskarna i dag av Quickprocesserna? Är det Bild nr 1, att rättsväsendet fallerade grovt och att Sture Bergwall dömdes oskyldig till följd av manipulationer, falskspel och allvarliga misstag av framför allt åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Å Christianson, advokaten Claes Borgström och psykoterapeuten Birgitta Ståhle?
Eller är det Bild nr 2, att Thomas Quick med all sannolikhet fälldes korrekt för de åtta morden och att medierna, resningsåklagarna och Bergwallkommissionen har huggit i sten?
Det är svårt att veta vilken majoritetsbilden är. Frågar man jurister är det inte någon tvekan, det är i alla fall mitt intryck. Och de flesta jurister är hyggligt kunniga i bevisvärdering. De kan se på bevisen att de räckte gott och väl. Frågar man andra är det mera tveksamt. Visserligen är det en överväldigande majoritet av de personer som jag vet har angett någon form av uppfattning (ungefär 700 mot 300 på min lista) som har Bild nr 2. Men det kan ju bero på att det är många ur just den gruppen som har hört av sig till mig.
Vid ett par tillfällen har dock personer som jag känner sagt mig att jag borde sluta att "trakassera Bergwall”. Jag förstod att åtminstone den ene menade att folk redan har förstått och att jag var övertydlig när jag ville visa styrkan i bevisningen.
Det där kunde ju tala för att det är dags att sluta argumentera offentligt, ens i halvårsvisa betraktelser. Och jag hade faktiskt funderat i sådana banor ett tag. Men så kom en recension av Bergwalls bok i Aftonbladet den 2 december i år. Recensenten, Ann Charlott Altstadt, skrev om Quickärendet som om det vore en självklarhet att van der Kwast, Penttinen, Borgström m.fl. hade skapat en gigantisk rättsskandal och därmed orsakat stort lidande för mordoffrens anhöriga. En enskild förledd recensent kan väl kvitta. Men detta publicerades i landets största tidning, som alltså fortfarande torgför idén om en rättsskandal.
Så det finns nog anledning att för överskådlig tid peka på det som faktiskt hände när Sture Bergwall dömdes och frikändes. Det är visserligen inte alltid rätt att hävda sanningen, och man ska i princip inte jaga en frikänd person med påståenden om att han i själva verket inte borde ha friats. Men det finns undantag från den regeln. Quickärendet är ett sådant undantag. I sanningens intresse får därför Sture Bergwall stå ut med att bli trakasserad på det sätt som mina återkommande påminnelser innebär.
I det sammanhanget bör man komma ihåg att Bild nr 1 innebär att de ansvariga personerna i människors ögon får leva med att ha orsakat en av de största rättsskandalerna i svensk historia. Det får en rad konsekvenser, som att någon far illa av att nämna sitt efternamn för andra eller att någon annan får höra elaka hånskrattande kommentarer om föräldern. Det ginge väl an om det fanns saklig grund för hånskratten. Men det gör det inte. Om man förstår att de fällande domarna var riktiga kan man också förstå att de berörda personerna gjorde i stort sett ett så skickligt jobb som var möjligt. Småfel gjordes naturligtvis, men sådana görs alltid. Att betraktas som skyldig till något allvarligt, att ha fått sitt professionella liv fläckat, är obehagligt och kränkande. Är det obefogat bör vi andra säga ifrån, och göra det envist.
En domstolsprövning?
Man kan fundera över om det vore bäst att få frågan om rättsskandalen prövad i domstol, exempelvis i en förtalsrättegång. Då skulle man kanske framöver kunna slippa okunniga utfall som det nyssnämnda i Aftonbladet. Men det finns skäl emot också, både finansiella och principiella. Det finns anledning att återkomma till saken på ett eller annat sätt.
Det som är bra
Det som är bra med Quickärendet är att det, till skillnad från mycket annat som diskuteras, innehåller en sanning. Vilken sanningen är, det kan inte vara föremål för "uppfattningar". Och vad man tror om den spelar inte heller någon roll. Den finns där ändå.
Åren som gått
Det har nu gått 53 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, 41 år efter det första mordet som han dömdes för och 29 år efter det sista, 25 år efter det första erkännandet, 24 år efter att det sista mordet begicks som han erkände, 23 år efter den första fällande domen för mord, 16 år efter den sista domen, 9 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, 8 år efter det första resningsbeslutet, 5 år efter att Hannes Råstams bok kom ut, 4 år efter den sista frikännande domen och Dan Josefssons bok, drygt 2 år efter att Christer van der Kwasts bok och min egen kom ut, och 2 år efter Bergwallkommissionens rapport.
Kevindokumentären, Dan Josefsson och Sven Å. Christianson
Efter Bergwallkommissionens slutpunkt gick det två år innan Dan Josefsson drog fram sitt nästa fall där Sven Å. Christianson enligt Josefsson verksamt bidragit till ett justitiemord – utredningen om 4-årige Kevin Hjalmarssons död i Arvika år 1998. De två åren kan tala för att nästa tv-dokumentär av Josefsson kommer 2019. Han har ju deklarerat att han ska fortsätta jaga Sven Å. Christianson. Det som möjligen skulle kunna sätta stopp för en sådan utveckling är att ansvariga på SVT upptäcker att Josefsson inte är att lita på. Kevindokumentären är ett mediebedrägeri, men förmodligen insåg man inte det på SVT förrän det var för sent.
Annars ska det bli spännande att se vilket nästa fall blir, och om andra medier hakar på lika troskyldigt som i fråga om Quick och Kevin. Josefsson måste leta efter en utredning där det inte finns någon omedelbart avgörande teknisk bevisning. Men detta är inte något problem eftersom brist på teknisk bevisning är legio när en psykolog kallas in för att försöka få fram avgörande bevis eller på annat sätt hjälpa polisen. Och det ska dessutom helst vara ett fall där den som enligt Josefsson har utsatts för rättsövergreppet är beredd att i viss utsträckning dansa efter hans pipa.
Sådant som inte har hänt sedan sist
Bland saker som inte har hänt under det senaste halvåret bör nämnas:
– att den brittiska filmen The Confessions of Thomas Quick ännu inte har visats i Sverige trots att den hade delvis svensk finansiering,
– att den tidigare planerade svenska filmen med bl.a. David Dencik ser ut att inte bli av,
– att det av Leif GW Persson och Jan Guillou finansierade skadeståndsmålet mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen likaledes ser ut att inte bli av,
– och att Sture Bergwall inte har väckt någon skadeståndstalan mot mig för förtal.
Vilka slutsatser bör man månne dra av att dessa saker inte har hänt?
Nedlagd skadeståndstalan
Men en del har också hänt sedan sist. Thomas Olsson och Sture Bergwall har t.ex. i tysthet lagt ned den skadeståndstalan som man hade väckt mot staten på grund av mina uttalanden om att Bergwall blev korrekt dömd för åtta mord. I ärlighetens namn kan man dock inte dra några större växlar på det. Talan var chanslös eftersom staten inte kunde ha något ansvar för det som jag hade sagt (och fortsätter att säga). Däremot hade man ju kunnat tänka sig att en talan i stället hade väckts mot mig personligen. För om jag har gjort mig skyldig till förtal av Sture Bergwall borde det kanske finnas ett intresse av att jag döms för det och får betala skadestånd till Bergwall. Men Thomas Olsson är advokat och har säkert tagit reda på att man inte kan få någon dömd för förtal om det som personen säger är sant och det dessutom är försvarligt att säga det.
Sannolikheten för Bergwalls skuld
En annan sak som har hänt sedan sist är att jag har gjort matematiska beräkningar av bevisvärdet för alla de åtta mord som Sture Bergwall dömdes för. Jag har då tagit med fem eller sex av de bevis som fanns i respektive fall och dessutom den så kallade utvidgade ursprungssannolikheten. Den sistnämnda berodde på att Quick erkände och avgav en berättelse med många detaljer som hängde ihop, att han hade en bakgrund med våld och tidigare övergrepp, att han hade en passande psykiatrisk diagnos, att alla mordutredningar var nedlagda när han erkände, att morden är fortsatt ouppklarade, att det inte finns någon annan rejält misstänkt till morden och att nästan alla som arbetade med utredningarna uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning. Beräkningar med den s.k. Bayes´ sats, med hänsyn tagen till motbevisning och de invändningar som finns mot de olika bevisen inkl. det som kommit fram sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, leder till följande sannolikheter för att Sture Bergwall begick morden.
Therese Johannessen: 99,99 % efter sex bevis
Johan Asplund: 99,99 % efter fem bevis
Charles Zelmanovits: 99,71 % efter sex bevis
Yenon Levi: 98,27 % efter sex bevis
Gry Storvik: 99,21 % efter sex bevis
Trine Jensen: 99,93 % efter fem bevis
Janny och Marinus Stegehuis: 99,87 % efter sex bevis
Att siffrorna anges med två decimaler är inte avsett att vara ett uttryck för exakthet. Eftersom ingående värden bygger på mina uppskattningar av de enskilda bevisens betydelse, är siffrorna bara ungefärliga. Men att siffrorna stämmer i huvudsak är det inget tvivel om. Jag har inte heller fått några andra invändningar än att de ingående värdena för de enskilda bevisen är mina egna. För egen del framhåller jag att de är försiktigt hållna och att ingen har konkretiserat någon kritik. De invändningar som personer har mot mina beräkningar i kommentarsfält m.m. är alltid svepande. Det gäller bl.a. de diskussioner som förs mellan personer i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Där har man svårt att acceptera några motargument till sanningar som föreningen har lagt fast.
Själva beräkningarna torde vara allmänt accepterade.
Men det är begripligt att människor har svårt att ta till sig uträkningarna. De är svåra att förstå och svåra att följa. Uträkningarna kan dock bytas ut mot ett traditionellt resonemang i bevisfrågan. Till exempel så här, om vi utgår från mordet på Trine Jensen:
”Hur sannolikt är det att Sture Bergwall inte mördade Trine Jensen om vi beaktar att skadorna på hennes kropp, hennes klädsel när hon hittades och placeringen av hennes kropp stämde med Thomas Quicks berättelse, att Quick kände till ungefär tio gånger så många detaljer om mordet som en grupp försökspersoner som hade fått läsa in sig på det i tidningsartiklar, att Quick kunde berätta att Trine Jensen hade strypts med remmen till sin väska och med en särskild snara, att han kunde berätta på ett påtagligt korrekt sätt om vägen till den plats där hennes kropp hittades och att vittnen talade om en röd bil och om ett stopp på en parkeringsplats som stämde med Quicks berättelse, samt att Quick erkände detta och flera andra mord och därvid avgav berättelser med många detaljer som hängde ihop, att han hade en bakgrund med våld och tidigare övergrepp, att han hade en passande psykiatrisk diagnos, att alla mordutredningar var nedlagda när han erkände, att morden är fortsatt ouppklarade, att det inte finns någon annan rejält misstänkt till morden och att nästan alla som arbetade med utredningarna uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning.”
Det bör vara ganska enkelt att förstå att de höga siffrorna på bevisvärdet motsvaras av ett utomordentligt högt bevisvärde i vanlig mening. Och då är det ändå ett antal bevis som inte har vägts in.
Förvånande oförmåga
Ända sedan jag själv första gången tittade riktigt noga på frågan om Quickärendet är en rättsskandal eller inte har jag förvånats. Bedömningen av bevisningen är mycket lätt; kan man sin sak ser man direkt att bevisen var och är tillräckliga. Hur är det då möjligt att så många har så svårt att se detta? Hur kunde till och med ett antal åklagare – normalt sett vana vid att bedöma bevisning – göra så allvarliga felbedömningar som resningsåklagarna gjorde?
Jag kan inte komma på något annat än att den felbedömning av bevisningen som människor gjort beror på en av två olika saker. Antingen beror den på oförmåga att bedöma bevisning, eller också på en otillräcklig genomgång. När det gäller personer som är ovana vid att bedöma bevis – som de flesta journalister – är nog förklaringen den förstnämnda, alltså oförmågan. Och när det gäller personer som normalt är vana vid att bedöma bevis – som resningsåklagarna – bör förklaringen vara den sistnämnda, alltså en otillräcklig genomgång.
Men för åklagarnas del kan kanske en alternativ förklaring vara att det inte alls är fråga om någon felbedömning, utan att det blev bestämt redan från början hur åklagarna skulle agera och att man helt enkelt följde den utstakade kursen. Några av åklagarbesluten tyder på det. Åklagarna har också en viss vana vid att motivera att man avstår från att väcka åtal. Det kan nog ha varit naturligt för resningsåklagarna att helt enkelt knyta an till denna vana.
Helt klart är i varje fall att åklagarna i hög grad frångick sin motpartsställning, vilket är uppseendeväckande i ett ärende av så stor betydelse. Det gäller alldeles särskilt som förhållningssättet tycks ha utgått från riksåklagaren.
När det gäller mina egna kolleger, domarna, kan man inte säga att det gjordes uppenbara felbedömningar under resningsprocessen. Resningsbesluten var ganska naturliga när åklagarna förklarade att de inte motsatte sig resning. Visserligen kan man ha synpunkter på om hovrätterna inte gjorde någon självständig bedömning av förutsättningarna för resning, vilket de ska göra. Men inte minst psykologiskt är det svårt för domstolen att vara strängare än åklagaren. Och själva frikännandena (dvs. i skedet efter resningsbesluten) var en ren formsak sedan åklagarna lagt ned åtalen.
Det samlade intrycket av rättsväsendets agerande måste bli att man föll till föga för ett mediadrev. Vi får hoppas att detta förhållningssätt inte sprider sig för mycket. En rättsstat i mediernas ledband är inte något man önskar sig.
Flera domare har visserligen ”spelat med” när processen för att slå fast rättsskandalen har fullföljts via Bergwallkommissionen och medierna. Men jag har inte i efterhand hört någon domare säga att han eller hon tror att Quickärendet är en rättsskandal, alltså att Thomas Quick blev felaktigt dömd. Däremot har flera sagt till mig att de inte alls anser att det är fråga om någon skandal.
Bland jurister i övrigt finns åtminstone en som än i dag hävdar att bevisningen mot Thomas Quick var så svag att det absolut inte fanns grund för någon fällande dom. Denna person är pensionerad åklagare. Förmodligen finns det även andra jurister med denna uppfattning, men inte någon som jag känner till.
Det är mycket som förvånar i Quickärendet. Men det som förvånar kanske allra mest är den omfattande oförmågan att se vad som är rimligt. Förmågan att bedöma rimlighet är tydligen långt mindre utbredd än vad i varje fall jag hade föreställt mig.
Söndagsintervjun
Ytterligare en sak som har hänt sedan sist är att jag blev intervjuad av Martin Wicklin i den s.k. Söndagsintervjun i Sveriges Radio den 26 mars. Det var intressant. Några dagar innan intervjun gjordes (den 20 mars) hade Seppo Penttinen i ett mejl pekat på ett nytt konstaterande i en tidning att ”ett stort antal domare och ännu fler åklagare kommit fram till att bevisning saknades mot Bergwall”. Och just så uttryckte sig sedan Martin Wicklin i intervjun. Så detta är en myt som lever stark. Men om man inte tror att Quickärendet i sig är en villfarelse bör man kunna acceptera att i varje fall detta påstående är det. För det var ju så (för sjuttielfte gången) att ingen åklagare har sagt något i den vägen, och än mindre någon domare. Sanningen är ju att inte någon domare har prövat bevisningen mot Bergwall i något av mordmålen och kommit fram till att bevisningen inte håller. Att han frikändes berodde på åklagarnas beslut att lägga ner åtalen. Då var frikännandet en formsak.
Efter intervjun frågade jag Martin Wicklin om han kunde tänka sig att ställa några av de frågor som enligt min uppfattning borde ställas till åklagare, Bergwallkommissionen och andra. Han svarade. ”[---] Jag ska gå igenom dina frågor också. Och ställa frågor med följdfrågor så klart.” Lovande! Sedan har jag visserligen inte hört av honom, men processen kan ju ta tid och jag vill inte pressa på i onödan när någon nu äntligen har lovat att ställa frågorna (med följdfrågor så klart).
Dreyfusaffären, skuld och feghet
I början av året läste jag Robert Harris bok om Dreyfusaffären. Den affären är fylld av människor som i olika grad hade skuld till att Dreyfus fick sitta oskyldigt fängslad i ungefär tolv år innan han blev frikänd. På motsvarande sätt är Quickaffären fylld av människor som i olika grad har skuld till att framför allt Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å. Christianson och Birgitta Ståhle har fått löpa gatlopp som oskyldigt anklagade för att ha orsakat Sveriges största rättsskandal genom tiderna.
Jag har roat mig med att fundera över hur skulden till det som hänt bör fördelas. Vilka har egentligen mest skuld till att en sanning undertrycks? Är det de som faktiskt ärligt tror på osanningen, här att Sture Bergwall blev felaktigt dömd (1), eller är det de som misstänker (2) eller förstår (3) vilken sanningen är men som vill få tyst på fortsatt diskussion för att slippa risker för t.ex. pinsamheter för egen del (2) eller för att slippa att sanningen avslöjas (3)? Och vilka kan kallas fegast av dessa tre? Spelar det någon roll om de har uttalat sig i saken offentligt tidigare (A) eller inte alls har engagerat sig offentligt (B)?
Som jag ser det är de som tillhör kategori 1 okunniga eller slarviga om de har uttalat sig i saken, men de har egentligen inte så stor skuld till att sanningen nu undertrycks. Och inte kan de anklagas för att vara fega, de ser ju ingenting som kan avslöjas. För dem är det bara naturligt att diskussionen inte fortsätter. Det gäller oavsett om de har uttalat sig offentligt tidigare eller inte. De som tillhör kategori 2 har viss skuld till att sanningen undertrycks om de tidigare har uttryckt att det är en rättsskandal. De borde försöka ta reda på hur det ligger till och säga det. De som inte har uttalat sig eller engagerat sig och tillhör kategori 2 kan inte beskyllas för något. De som tillhör kategori 3 har stor skuld om de har uttalat sig för rättsskandalen tidigare. Då måste de också anses påtagligt fega om de inte försöker rätta bilden. Alternativet är att de är arroganta inför sanningen och människors rätt att få kännedom om den. Om de inte har uttalat sig har de inte någon skuld, om inte deras position undantagsvis gör att de har ett ansvar.
I min kärlek till tabeller har jag gjort en sådan för detta:
| 1. Tror ärligt på rättsskandalen
|
2. Misstänker att rättsskandalen är en myt | 3. Inser att skandalen är en myt
|
|
| A. Har uttalat sig för att det är en rättsskandal
|
Okunniga eller slarviga, liten skuld till under-tryckandet, kan inte beskyllas för feghet.
|
Viss skuld till under-tryckandet. Borde försöka ta reda på hur det ligger till och sedan säga det.
|
Tydlig skuld till undertryckandet. Fega eller arroganta.
Grad av skuld, feghet eller arro-gans alltefter tidi-gare uttalanden och befintlig position.
|
| B. Har inte uttalat sig tidigare eller engagerat sig på annat sätt
|
Lurade, kanske okunniga, kan annars inte beskyllas för något. | Kan inte beskyllas för något. | Skuld till undertryckandet i den mån positionen ger ett ansvar. Annars inte.
|
Alla hundar är stora
Det är ganska trevligt att skriva betraktelser om Quickärendet. Fast jag har ägnat så mycket tid åt ärendet de senaste åren, föder det hela tiden nya tankar och insikter. Och fastän jag har förundrats så många gånger, finns det alltid något nytt att bli häpen inför. Som behandlingen i medierna när ärendet av någon anledning berörs. Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och TV4 är försiktiga, de inser uppenbarligen att det bränns. Med Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges television är det lite annorlunda. Även de inser säkert att potatisen är het. Men just därför, och för att många av medarbetarna har engagerat sig djupt, är den svår för dem att hantera.
Och det är onekligen lite komiskt att i en fråga som kan besvaras lika säkert som t.ex. frågan om det finns hundar som är små, så utbrister de ibland när saken måste beröras att alla hundar naturligtvis är stora.
Vad har hänt sedan sist?
Sedan jag skrev min Halvårsbetraktelse 2017 har inte mycket hänt i Quickärendet.
Man har i princip rätt till sådan ersättning om man – som Bergwall – blir frikänd efter att ha varit dömd för brott och intagen för rättspsykiatrisk vård. Men man har ändå inte rätt till ersättning om man ”själv uppsåtligen har föranlett åtgärden”. Den svårighet som finns i ersättningsärendet är att avgöra om detta undantag är tillämpligt; har Bergwall – eller Thomas Quick som han då hette – själv uppsåtligen föranlett sitt frihetsberövande? Och det som där kan vara svårt att avgöra är hur man ska hantera den omständigheten att Bergwall/Quick antas ha blivit förledd att erkänna och att det skett medan han varit under inflytande av psykisk sjukdom eller instabilitet.
Ansökan har, som sig bör, gjorts till Justitiekanslern. JK har ännu inte fattat något beslut. Frågan om Bergwall i själva verket var korrekt dömd och blev felaktigt frikänd aktualiseras inte i ersättningsärendet. Den frågan ska Justitiekanslern alltså inte pröva.
Det som i övrigt har berört Quickärendet, och som jag känner till, är småsaker.
Var och en kan själv försöka dra slutsatser av de saker som inte har hänt.
Rättsskandalen som villfarelse – hur unik och hur gammal?
När det gäller synen på Quickärendet är situationen av allt att döma ungefär densamma i dag som för ett par år sedan. De flesta i Sverige lever nog än i dag i föreställningen att Thomas Quick blev felaktigt dömd och att inblandade poliser, åklagare, rättsläkare, psykologer, advokater och domstolar ställde till med århundradets rättsskandal i Sverige.
Eftersom villfarelsen fortfarande är så vitt spridd kan man ställa sig frågan om den är att betrakta som ”allmän”. Frågan är intressant, för vi har inte så många allmänna villfarelser i Sverige. Mindre grupper tror t.ex. att solen kretsar kring jorden, att spöken existerar eller att mässlingsvaccinationer är mer skadliga än nyttiga. Men det rör sig om små minoriteter, och villfarelserna har alltså mycket begränsad spridning.
Något större spridning har villfarelsen att Gud existerar som en varelse i himlen, eller att vissa personers handpåläggning kan bota allvarliga sjukdomar. Men inte heller dessa villfarelser omfattas numera av så många personer att de kan kallas allmänna.
Låt oss använda begreppet ”allmän villfarelse” för sådana myter som har mycket stor spridning, så stor att de omfattar en klar majoritet av de personer som över huvud taget har någon föreställning om saken. Jag vågar då karakterisera föreställningen att Quickärendet är en rättsskandal som en ”allmän villfarelse”. Och då är nästa fråga hur unik den är i vårt land, och hur långlivad den är och blir.
Jag kan faktiskt inte komma på någon annan allmän villfarelse i vårt land som är levande i dag och som är helt tydlig såvitt gäller villfarelsen, den felaktiga föreställningen. (Hur spridd Quick-villfarelsen är kan man som sagt inte var säker på, och av olika skäl lär det inte göras någon undersökning av den saken.) Från de senare decennierna kan man annars nämna föreställningen att sovjetiska ubåtar befolkade Hårsfjärden och andra vatten i Stockholms skärgård i början av 1980-talet. Numera är det knappast en majoritet av de svenskar som över huvud taget har en föreställning om saken som har kvar den tron. Och då har villfarelsen upphört att vara allmän.
Hur är det då med uppfattningen att Christer Pettersson mördade Olof Palme? Jag tror att den omfattas av klart mer än hälften av de svenskar som har en föreställning om saken. Så den är allmän i den mening som jag använder här. Men det är inte tillräckligt säkert att den är en villfarelse för att jag ska våga ge den epitetet ”allmän villfarelse”.
Möjligen är föreställningen om apatiska flyktingbarn en annan allmän villfarelse. Men jag kan inte tillräckligt mycket om den saken för att kunna säga hur det förhåller sig. Och det gäller både frågan om det är en villfarelse och frågan om villfarelsen i så fall är allmän.
Förmodligen finns det en eller annan allmän villfarelse som jag inte nu kan påminna mig, eller som jag själv är en del av och därför inte förmår avslöja.
Så mycket lär dock vara säkert att allmänna villfarelser är ovanliga. Och det gäller särskilt när saken är mycket uppmärksammad. Quick-villfarelsen är därför en näst intill unik företeelse. Jag tror jag vågar påstå att det är den mest betydelsefulla allmänna villfarelsen i Sverige i dag.
Nästa fråga är då hur långlivad den är och blir. Det är rimligt att räkna med att villfarelsen blev allmän i och med Hannes Råstams dokumentärer i SVT. Det var då som Sture Bergwall sa, rakt in i Råstams kamera, att han hade ljugit om de mord som han hade erkänt, att han i själva verket inte hade begått något av morden. Den andra och sista dokumentären sändes den 21 december 2008, och i och med det spred sig en övertygelse om att Bergwall hade blivit felaktigt dömd och utsatt för en stor skandal. Ett år senare, den 17 december 2009, beviljades Bergwall den första resningen, i Levi-målet. Publiciteten var massivt inriktad på skandaltemat. Om inte förr så uppstod den allmänna villfarelsen då. Men jag tycker det är rimligt att räkna med att den skapades redan genom Råstams andra dokumentär, alltså i december 2008.
Det betyder att den allmänna villfarelsen om Quickskandalen nu är nio år gammal. Om man jämför med villfarelsen om de sovjetiska ubåtarna har då ”vår” villfarelse några år kvar. Det är förstås vanskligt att säga hur länge Ubåts-villfarelsen stod sig så pass att den omfattade klart mer än en majoritet av det medvetna svenska folket. Men låt oss säga att den var en allmän villfarelse fram till 1995, när den andra ubåtsskyddskommissionen presenterade sitt betänkande. I så fall blev den allmänna villfarelsen 13 år gammal. Quick-villfarelsen ligger ungefär fyra år efter. Men den lär klara att ta sig ifatt. Inget tyder i dag på att den skulle förlora sitt fäste på något mera avgörande sätt.
Föreställningen om apatiska flyktingbarn blev allmänt spridd år 2005. Den är omdiskuterad, och det har som bekant hävdats att det i många fall rörde sig om en bluff, ett ohederligt sätt att utnyttja barnen. Jag vågar som sagt inte säga om föreställningen om en utbredd apati bland flyktingbarn är en allmän villfarelse eller inte. Men om den är en villfarelse, och om den är allmän, så är den ungefär tolv år gammal.
Nåja, det som är intressant att konstatera är väl att Quick-villfarelsen sannolikt är en av de mest betydelsefulla och spektakulära myterna i Sverige under de senaste 50 åren. Och för egen del måste jag erkänna att jag gärna ser att den slår svenskt rekord. Det är ganska kul att vara på rätt sida i något så sensationellt och på många sätt – faktiskt – intressant.
Vissa inblandade personers insikter och misstankar
Jag har roat mig med att fundera över vad olika inblandade personer kan ha misstänkt eller förstått av Quickärendet, och hur de har hanterat och hanterar sina misstankar resp. insikter. Det är bara de personer som har hävdat rättsskandalen och på något sätt understött eller drivit på villfarelsen som är av sådant intresse att jag har tagit med dem i nedanstående tabell. Och där finns förvisso inte alla som har ett ansvar, utan bara de personer som jag bedömer mest intressanta.
Beträffande var och en av personerna noterar jag om de enligt min bedömning – som ofta inte är mer än en gissning baserad på vad jag känner till om personerna – inser resp. misstänker att Thomas Quick genomgående blev korrekt dömd och att det alltså inte var fråga om någon rättsskandal. Vidare noterar jag hur jag tror (eller i några fall vet) att de hanterar den insikt resp. misstanke som jag bedömer att de har. Slår de bort den och avstår från att resonera i sak? Förnekar de insikt eller misstanke och hävdar att det inte alls finns anledning att betvivla rättsskandalen? Erkänner de möjligen, för sig själva och kanske rentav utåt, det som de inser resp. misstänker?
Det här är min bedömning (oftast alltså bara en gissning) beträffande några av de mest tongivande och intressanta personerna på den sida som hävdar rättsskandalen:
| Inser | Misstänker | Slår bort | Förnekar | Erkänner dolt | Erkänner öppet | |
|
Björn Ericson
|
Nej |
Ja |
|
Ja |
Ja |
|
|
Daniel Tarschys
|
Nej |
Nej |
||||
|
Leif GW Persson
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
Jan Guillou
|
Nej |
Ja |
|
Ja |
Ja |
|
|
Bo Göran Bodin
|
Nej |
Ja |
Ja |
|
Ja |
|
|
Dan Josefsson
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
Pelle Svensson
|
Nej |
Nej |
||||
|
Thomas Olsson
|
Ja |
Ja |
Ja |
|||
|
Jörgen Huitfeldt
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
Peter Wolodarski
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
Göran Greider
|
Nej |
Nej |
||||
|
Ulrika Knutson
|
Nej |
Nej |
|
|
||
|
Anne Ramberg
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
Sven-Erik Alhem
|
Nej |
Nej |
||||
|
Åsa Linderborg
|
Nej |
Nej |
||||
|
Oisín Cantwell
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
Fredrik Wersäll
|
Ja |
Ja |
Ja |
|||
|
Maciej Zaremba
|
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
||
|
HG Axberger
|
Ja |
|
Ja |
Ja |
||
|
Anders Perklev
|
Ja |
Ja |
Ja |
Det finns skilda skäl för de olika personerna att förhålla sig till sina insikter eller misstankar på det sätt som de gör. För de sex personer i tabellen som enligt min bedömning inte ens misstänker att rättsskandalföreställningen är en villfarelse är förhållningssättet i princip inte något problem. De personer som å andra sidan inser villfarelsen har i regel professionella skäl att inte avslöja sin insikt utåt även om de erkänner den för sig själva; de anser sannolikt att man inte bör säga offentligt att den som är frikänd borde ha blivit dömd. Vilka skäl för sitt agerande som de personer har som misstänker villfarelsen men inte inser den, ja det är nog individuellt. Flera av dem anser säkert att det är klart bäst för dem själva om saken blir liggande så länge som möjligt.
En intressant fråga är hur personerna i tabellen, och vissa andra, kommer att förhålla sig framöver. Det gäller särskilt om det av någon anledning kommer att stå otvetydigt klart – om det nu kan bli klarare än det redan är – att Thomas Quick blev korrekt dömd och att Sverige alltså har levt i en villfarelse som personerna i viss mån bär ett ansvar för.
Något om Bergwallkommissionen till sist
När man studerar Bergwallkommissionens betänkande konstaterar man att kommissionen hade som utgångspunkt att Thomas Quick är oskyldig till de mord som han dömdes för. Det var ju egendomligt, dels eftersom utgångspunkten var fel, dels eftersom detta var ganska lätt att konstatera för de kvalificerade jurister som ingick i utredningen, och dels eftersom det alltid är vanskligt att basera sina överväganden och slutsatser på en utgångspunkt som möjligen inte stämmer.
Man undrar gärna om det är första gången som en svensk statlig utredning har gjort något så egendomligt. Men man kan faktiskt hitta tidigare motsvarigheter av ungefär samma slag. Den första ubåtskommissionen 1983 var långt ifrån förutsättningslös i sitt arbete, och resultatet blev därefter – mycket dåligt. Och ungefär detsamma kan sägas om den s.k. Edenmankommissionen efter mordet på Olof Palme när det gäller den rapport man avgav angående det s.k. polisspåret.
Varför gör de på detta viset? För mig är det en gåta att personer som sätts att utreda viktiga frågor börjar med att lägga verkligheten till rätta. Det må väl vara att sådant sker i länder som inte strävar efter öppenhet och sanning. Men i Sverige?
Åren
Det har nu gått 54 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, 49 år sedan han begick fyra sexuella övergrepp som han dömdes för året efter, 44 år efter hans knivattack mot Lennart Höglund, 42 år efter det första mordet som han dömdes för och 30 år efter det sista, 27 år sedan han dömdes till sluten psykiatrisk vård för bl.a. ett grovt rån, 26 år efter det första erkännandet av mord, 25 år efter att det sista mordet begicks som han erkände, 24 år efter den första fällande domen för mord, 17 år efter den sista domen, 10 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, 9 år efter det första resningsbeslutet, 6 år efter att Hannes Råstams bok kom ut, 5 år efter den sista frikännande domen och Dan Josefssons bok, drygt 3 år efter att Christer van der Kwasts bok och min egen kom ut, 3 år efter Bergwallkommissionens rapport, ett halvår sedan Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok kom ut och en vecka efter Justitiekanslerns avslag på Sture Bergwalls skadeståndsanspråk. Fem nyårs- eller halvårsbetraktelser har jag skrivit om Quickärendet, detta är den sjätte.
Orsakerna
Efter den stora förvåning jag kände över att så gott som alla lät sig svepas med i den villfarelse som framför allt Hannes Råstam, Jan Guillou, Leif GW Persson och Dan Josefsson var upphov till under åren 2008 – 2013 tycker jag mig numera kunna förstå hur det gick till. I största korthet och förenklat berodde det framför allt på
– bristande kunskaper när det gäller värdering av bevisning,
– skickligt anrättad dramaturgi,
– omfattande osanningar som avslöjades för sent, och
– ett rättsväsende i mediernas klor.
Så småningom, när alltfler har insett hur det ligger till, består ändå villfarelsen hos de flesta. Det beror framför allt på
– ett motstånd mot att erkänna stora och pinsamma fel,
– svårigheter att hantera den situation som uppkommer om felen erkänns, och
– en avsaknad av mekanismer och drivkrafter att ställa till rätta i fall som detta.
Tillfredsställelsen
Efter den första frustrationen över att allt gick fel när Sture Bergwall fick resning och frikändes har jag numera ganska lätt att le åt det som hänt. Och det blir allt lättare. Det känns i själva verket numera ganska fantastiskt att ha fått vara del i en så pass unik händelse. ”Quickmyten” måste vara en av tidernas viktigaste villfarelser i Sverige. Det är naturligtvis bekymmersamt att något sådant kan ske. Men det är samtidigt ett slags lycka att ha stått på rätt sida och försökt motarbeta det som skedde. Jag vågar säga att de flesta i Öjegruppen numera upplever det på det sättet. När vi ses har vi nuförtiden lätt att le åt det som skett, och vi känner en tillfredsställelse över att ha varit så beslutsamma som vi varit trots att det har kostat. Tre böcker har vi producerat och fler kanske kommer.
En mycket intressant bok, av en person utanför Öjegruppen, är dessutom på väg.
Rättsskandalen!?
I april kom Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok om Quickärendet. Det inledande avsnittet på 100 sidor heter ”Rättsväsende i medias klor” och är skrivet av Yrsa Stenius. Återstående 400 sidor är skrivna av Seppo Penttinen, som förhörde Bergwall/Quick långt mer än någon annan. Det heter ”Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick) – myt och verklighet”.
Jag har skrivit om boken tidigare (Söndagsbetraktelse nr 155) och vill här bara påminna om en sak. Jag slog vad om att ingen skulle kunna hitta några faktafel eller vilseledanden av betydelse för bedömningen av skuldfrågan i Seppo Penttinens redovisning. Den förste som hittade något sådant och hörde av sig till mig skulle jag sända två tusenlappar vid anfordran. Ingen har hört av sig. Jag vågar också säga att ingen som läser Seppo Penttinens 400 sidor någorlunda ordentligt kan komma till någon annan slutsats än att bevisningen mot Thomas Quick var överväldigande och att påståendena om allvarliga missgrepp under brottsutredningarna är i stort sett så felaktiga som de kan vara. Jag tar gärna emot synpunkter från personer som efter läsningen kommer till en annan slutsats.
Bevisningen
De gånger som det har gjorts försök att anordna debatter om bevisningen i Quick-målen har vi i Öjegruppen ställt upp. Men det har inte gått att uppbringa några motdebattörer. Sveriges Radio och Expressen är ett par medier som har försökt, men planerna har fått skrinläggas. Leif GW Persson och Dan Josefsson har tillfrågats, men avböjt. Det är i och för sig inte så svårt att förstå, för i en lugn och saklig debatt kan de som hävdar deras linje inte göra sig gällande. Men det är ändå värt att notera.
Jag har gått igenom de åtta morden och gjort sannolikhetsbedömningar av skuld och oskuld (se p. 20–22 i Extramaterialet till Quickologi på denna hemsida). För den som hänger med i matematiken är det inte svårt att följa resonemanget och förstå vad resultaten innebär. Men det har också sitt värde att försöka beskriva sannolikhetsresonemangen i ord. Det har jag gjort i en tidigare betraktelse beträffande mordet på Trine Jensen (http://goranlambertz.se/halvarsbetraktelse-2017/). Låt mig nu göra motsvarande beträffande mordet på Johan Asplund. För mig är detta ett sätt att snabbt visa hur lätt det i själva verket är att bedöma bevisläget.
Alltså: Hur sannolikt är det att Sture Bergwall hittade på sin berättelse om att han mördade Johan Asplund? Hur troligt är det alltså att han i själva verket är oskyldig? Hur sannolikt är detta om man beaktar 1) att han först erkände mordet och berättade om det med detaljer som övertygade polis, åklagare och domstol om hans skuld och att bevisningen för att han var på plats utanför Johans bostad den morgon då pojken försvann innehåller bl.a. 2) att han berättade om ett antal nya detaljer kring mordet när han fick beskedet att åklagaren avsåg att inte väcka åtal, 3) att han då berättade om en mörk pojke med en tröja i ett karakteristiskt mönster, en berättelse som mycket väl kunde stämma med en pojke som bodde i huset, 4) att han sa att han hörde ett ljud som liknade ljudet från en dieselmotor som gick igång, vilket visade sig mycket väl kunna stämma med ett fläktaggregat i närheten som startade vid den aktuella tidpunkten, 5) att han sa sig höra en dam som ropade ”Lisa” och att den uppgiften visade sig kunna stämma med två kvinnor som var på platsen vid ungefär den angivna tidpunkten, och 6) att han berättade om en slamsugningsbil e.d. i närheten, vilket också visade sig kunna stämma med verkligheten. (Det handlar alltså om att bedöma hur sannolikt det är att en oskyldig person hittar på dessa kontrollerbara omständigheter för att försöka bli trodd, samtidigt som han inte hittar på några omständigheter som vid kontroll visar sig inte stämma.) Hur sannolikt är det att han hittade på att han var mördaren om man dessutom beaktar 7) att han i Åvike utanför Sundsvall pekade ut en plats i skogen där han hade sönderdelat pojkens kropp och att en liksökhund senare markerade för död människa på just den platsen (2-3 kvadratmeter) och inte någon annanstans inom ett stort sökområde, 8) att han hade beskrivit platsen i Åvike i tidigare förhör och att platsen vid vallningen visade sig stämma väl med hur han hade beskrivit den, 9) att fosfathalterna var kraftigt förhöjda i marken just där Quick hade pekat och hunden markerat, 10) att han i Västansjö utanför Sundsvall pekade ut en plats i skogen där han hade kastat kroppsdelar efter pojken från en höjd och att hunden senare markerade just där och inte någon annanstans inom sökområdet, och 11) att han vid Främby udde utanför Falun pekade ut bl.a. en strandremsa där han hade hanterat kroppsdelar efter pojken och att hunden senare markerade just där vid sökning inom ett stort område. Och hur sannolikt är det att han hittade på att han hade mördat Johan Asplund om man dessutom beaktar 12) att han vid polisförhör beskrev ett ärr på Johans kropp och något fel på pojkens pung och att pojkens mamma bekräftade att Johan hade haft ett födelsemärke och ett utläkt pungbråck. (Varifrån fick han dessa uppgifter?) Hur sannolikt är det att Quick hittade på att han hade mördat Johan Asplund om man vid sidan om allt det nu sagda också beaktar den s.k. ursprungssannolikheten, bestående i bl.a. 13) att Quick erkände även flera andra mord och därvid avgav berättelser med många detaljer som hängde ihop, att han hade en bakgrund med våld och tidigare övergrepp, att han hade en psykiatrisk diagnos som stämde väl med sexualiserat övervåld, att alla mordutredningarna hade lagts ner innan Quick erkände morden, att alla morden är fortsatt ouppklarade efter resningarna, att det inte finns någon annan rejält misstänkt till något av morden, att Quick inte hade alibi i något av fallen och att nästan alla som arbetade med utredningarna uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning.
Det starkaste beviset är hundens markeringar. För hur bar sig Quick åt för att peka ut just den plats i skogen där hunden skulle komma att markera en tid senare? Och hur bar han sig åt för att göra detta tre gånger, på tre olika platser? (Han gjorde det för övrigt även beträffande andra mord som han erkände.)
Det bör sägas igen att ingen domstol har prövat bevisningen och kommit fram till att den inte håller. Den enda gång som någon domstol prövade bevisningen blev resultatet – i alla de mål där de åtta morden prövades – att det inte fanns något rimligt tvivel om Quicks skuld. Det ansågs alltså bevisat att han hade mördat Johan Asplund och de sju övriga mordoffren.
Tigandet
Av de stora medieredaktionerna var det framför allt Dagens Nyheter och Aftonbladet som engagerade sig för ”århundradets rättsskandal”. Jag har räknat till elva journalister på DN och fem på Aftonbladet som tydligt stod för uppfattningen att Sture Bergwall hade blivit oskyldigt dömd i en skandalös rättsprocess. Sveriges Radio och Sveriges Television framstod länge som lika engagerade, men där tycks engagemanget ha varit mera personbundet. Det var, såvitt jag kunde upptäcka, tre personer på SR och tre på SVT som drev på. Sedan dess har en av de tre lämnat SR och en SVT. Och det finns en del som tyder på att de båda public service-företagen numera vill fjärma sig från den ursprungliga inställningen. Övriga stora medieföretag (om jag till dessa räknar TV 4, Expressen och SvD) har hela tiden varit avvaktande och ganska försiktiga. Det har funnits enstaka personer där som velat driva samma linje som DN och Aftonbladet, men de har inte fått något tydligt genomslag i kanalens resp. tidningens förhållningssätt.
Dagens Nyheter och Aftonbladet har fortsatt att skriva om Quickärendet som en jättestor rättsskandal och om Bergwall som ”rentvådd”. Övriga fem nämnda medier har, såvitt jag kunnat se, avstått från att säga sådant. De verkar numera inte vilja ta ställning. Men de är sannolikt mycket långt från att ta bladet från munnen i den meningen att de är beredda att diskutera frågan om det kanske rör sig om en allvarlig villfarelse som de kom att bli en del av.
Att några tiger om en svår villfarelse kan nog inte ses som särskilt allvarligt, även om det är fråga om ett tigande som har institutionaliserats. Det måste ta emot rejält att vara den som öppnar asken och säger som det var. Men att fortsätta att aktivt hävda att Bergwall blev utsatt för en svår rättsskandal och att han har blivit ”rentvådd” är enligt min mening oacceptabelt. Dagens Nyheters och Aftonbladets agerande kan jämföras med t.ex. det ryska etablissemangets hållning till den centralstyrda dopingen i samband med OS i Sotji.
Justitiekanslern
I ett beslut den 25 juni avslog Justitiekanslern Sture Bergwalls skadeståndsanspråk. I den avgörande delen lyder motiveringen så här:
"De störningar som Sture Bergwall bedömdes lida av vid den rättspsykiatriska undersökningen 1991 var allvarliga. Störningarna var också – baserat på det underlag som Justitiekanslern har haft tillgång till – komplexa och svåra att behandla samtidigt som de kunde ha en tendens att bli mindre framträdande med stigande ålder. I utlåtandet från 1991 uttalade den undersökande läkaren att störningarna gjorde att Sture Bergwall var i behov av långvarig psykoterapi.
Det framgår inte klart av Sture Bergwalls anspråk vad han själv gör gällande i fråga om orsakssamband. Det han har anfört i denna del är dock att han var på väg att skrivas ut från den rättspsykiatriska kliniken redan 1992 med tanke på att han då hade full frigång och att han i augusti det året hade fått ett kontrakt på en lägenhet i Hedemora. Att så skulle ha varit fallet motsägs emellertid dels av ett utlåtande från avdelningens överläkare daterat i början av 1992 där det angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”, dels av den omständigheten att en förestående utskrivning överhuvudtaget inte berörs i Sture Bergwalls journaler vid den tiden.
Under vårdtiden har Sture Bergwall, enligt tillgänglig utredning, bedömts lida av samma allvarliga psykiska störning som år 1991 föranledde beslutet om överlämnande till sluten rättspsykiatrisk vård. Vidare har risken för återfall i allvarlig brottslighet genomgående bedömts som hög. Dessa bedömningar förändrades inte efter att Sture Bergwall hade beviljats resning i samtliga mordfall. Tvärtom ansåg Förvaltningsrätten i domen från februari 2013 att det – oaktat morddomarna – fanns en risk att Sture Bergwall till följd av störningen skulle återfalla i brottslighet av allvarligt slag och att det därför var påkallat att han fortsatt skulle ges sluten rättspsykiatrisk vård. Först i mars 2014 bedömde Förvaltningsrätten att Sture Bergwall inte längre led av den allvarliga psykiska störning som hade föranlett överlämnandet till rättspsykiatrisk vård. Samtidigt ansåg rätten att han då fortfarande led av en psykisk störning och att det fanns en risk att Sture Bergwall på grund av denna skulle återfalla i brottslighet av allvarligt slag.
Sammantaget anser Justitiekanslern att utredningen i ärendet inte ger tillräckligt underlag för slutsatsen att det finns ett sådant orsakssamband mellan det frihetsberövande som Sture Bergwall varit föremål för och besluten om rättspsykiatrisk vård i de numera resta domarna som krävs för att han ska vara berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. Sture Bergwalls anspråk kan därför inte bifallas.
Det kan tilläggas att Justitiekanslern gör motsvarande bedömning av frågan om orsakssamband avseende den del av anspråket som nu har avslagits på grund av preskription samt att mycket talar för att det, om Sture Bergwall ansågs ha rätt till ersättning, skulle finnas skäl att jämka denna enligt 6 § frihetsberövandelagen. På grund av utgången i ärendet saknas det dock anledning för Justitiekanslern att gå närmare in på dessa frågor."
Frågan för Sture Bergwall och hans advokater blir nu om de ska stämma staten i domstol. En sådan process blir kostsam om Bergwall förlorar, och advokaterna kanske inte är beredda att arbeta gratis.
Var och en kan fundera över hur det hade sett ut om Bergwall verkligen hade blivit utsatt för en rättsskandal och det hade funnits en övertygelse hos JK om detta. Hade då JK avslagit skadeståndsanspråket på den grund som nu har åberopats?
Var och en kan också fundera över om det är rimligt att man inte får skadestånd av staten om man faktiskt har dömts felaktigt för mord i åtta fall.
Film
Det har tidigare talats om en spelfilm om Quickärendet med David Dencik i huvudrollen. Planerna verkade ha skrinlagts, men nu har de väckts till liv. Och utgångspunkten är, sägs det, att Sture Bergwall blev felaktigt dömd. Förutom David Dencik ska bl.a. Jonas Karlsson medverka.
För egen del blir jag lite uppiggad av att det planeras ett nytt försök att vilseleda en biopublik om Quickärendet. Det ska bli väldigt intressant att se hur man klarar av att hantera den omständigheten att all bevisning talar för att Sture Bergwall blev korrekt dömd. Men andra har ju hanterat detta, som Råstam och Josefsson, så det ska väl gå. Gör man en spelfilm kan man kanske dessutom hävda att det inte ens fordras ett rymligt samvete, utan att det räcker med den konstnärliga friheten.
Norge
Det finns anledning att framhålla den betraktelse som de båda norska poliserna Håkan Grøttland och John B. Ottersen har skrivit och som jag med deras medgivande publicerade på min hemsida för ett år sedan: http://goranlambertz.se/hakon-grottland-och-john-b-ottersen-om-quicksaken-i-norge/. Grøttland och Ottersen var de båda polismän som arbetade allra mest med utredningen om mordet på Therese Johannessen. Deras övertygelse i fråga om bevisningen mot Thomas Quick framgår av deras text. Jag har mött ytterligare två norska utredningsmän med omfattande insyn i utredningarna av de mord i Norge som Thomas Quick dömdes för. Deras övertygelse är densamma.
Betrakta?
Man kan kanske tycka att det inte är så stor mening med att fortsätta skriva betraktelser om Quickärendet. Det är ju ändå som det är; antingen var det en rättsskandal att Quick dömdes, eller också var domarna mot honom korrekta. Rättsskandal eller villfarelse, det kan väl kvitta när rättsväsendet och en regeringskommission har sagt sitt?
Nja, jag tycker faktiskt inte det. Stora villfarelser ska avslöjas. Och de som har anklagats falskt och ihärdigt av flera stora medier i Sverige ska rentvås. Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å Christianson och Birgitta Ståhle gjorde alla ett mycket bra arbete och bör få ett erkännande för detta i stället för det kränkande klander som de har utsatts för. Det gäller förresten också Gubb Jan Stigson, den journalist som kan Quickärendet bäst och som hela tiden har hållit en konsekvent och korrekt linje.
Så länge många lever med bilden av en rättsskandal kommer det också att fortsätta att skada de svenska domstolarna, som har förlöjligats på ett allvarligt sätt när det har hävdats att de inte kunde begripa att det var lögn allt som Thomas Quick sa. Det rör sig om sju juristdomare och ett antal nämndemän som skulle ha gjort detta fel som för domare är det kanske allra allvarligaste – att döma en oskyldig för mord. Domstolarna och domarna bör frias från detta.
Därför bör grytan hållas kokande, eller i varje fall puttrande. Det bör aldrig bli helt tyst om villfarelsen. När det så småningom blir aktuellt för nya ögon att granska vad som hände, ska allt det viktiga finnas serverat. Och det ska ges kontinuerliga påminnelser om villfarelsen, och möjligheter att tränga in i ärendet för den som så önskar.
För mig personligen fungerar skrivandet också som en fortlöpande uppdatering, som dels är tillfredsställande att göra, dels underlättar när villfarelsen så småningom ska analyseras. Det finns kanske anledning för oss som befann oss i kärnan av Quickärendet att skriva om saken på nytt. Några viktiga frågor kommer då att söka sina svar. Hur uppstår en riktigt rejäl villfarelse i ett samhälle? Kan man lära sig hur sådant ska kunna undvikas? Vilka lärdomar finns i övrigt att hämta, bl.a. för oss som inte lyckades övertyga den stora majoriteten trots att det borde ha varit lätt? Och kanske framför allt: Hur bör rättsväsendet – framför allt Åklagarmyndigheten – hantera det inträffade?
Så jag fortsätter att skriva mina nyårs- och halvårsbetraktelser. Tills vidare.
PS
Häromdagen såg jag en tv-dokumentär om en grupp som kallar sig KSP58. Gruppen hävdar att VM i fotboll 1958 inte ägde rum, i varje fall inte i Sverige. Vibbarna kändes bekanta. Jag har fått dem av liknande påståenden i ett visst rättsärende.
Århundradets rättsskandal
Sveriges största rättsskandal har den kallats, skandalen kring utredningarna och de fällande domarna mot Thomas Quick (förr och senare Sture Bergwall). Ibland rentav Århundradets rättsskandal, utan begränsning till Sverige.
Och varför inte. Om en oskyldig person döms för åtta mord, då är det utan tvivel en riktigt saftig skandal. En sådan som fordrar inte bara inkompetens hos polis, åklagare och domstolar. Utan dessutom en rejäl dos ond vilja och falskspel från flera aktörer. Något liknande har nog inte hänt någon annanstans i världen. Bara i Sverige. Lite kul att vi är världsmästare i den grenen.
Att så många trodde på detta gör möjligen oss i Sverige till världens mest lättlurade folk. Vi borde ha förstått att det inte gärna kunde vara så som Råstam, GW, Guillou och några till hävdade. För det var inte bara ovanligt osannolikt, utan osant.
Att rättsskandalen i själva verket var en villfarelse tycks numera ha gått upp för de flesta, i varje fall för dem som är rimligt kunniga i bevisvärdering. De som har brytt sig har kunnat konstatera att bevisvärdet faktiskt var uppemot 100 % i vart och ett av de åtta mordmålen. Och då är det förstås svårt att undgå insikten om hur det faktiskt ligger till.
Jag känner visserligen två jurister som fortfarande står fast förankrade bakom rättsskandalen. Två som hävdar att det inte fanns någon bevisning av värde mot Bergwall/ Quick, och att det alltså var en stor skandal att han dömdes. Det är de båda pensionerade åklagarna Nils Schultz och Sven-Erik Alhem. Jag känner inte till någon mer jurist som hyser den uppfattningen och hävdar den offentligt (hör gärna av er om ni finns; se även PS i slutet), däremot åtskilliga som tror det motsatta. Eller som jag föredrar att uttrycka det: som förstår att rättsskandalen nog var lurendrejeri.
Argumentera?
Jag avstår numera nästan alltid från att argumentera kring Quickärendet i sak. Det är meningslöst. Den som inte förstår villfarelsen har nog helt enkelt bestämt sig. Och honom (de allra flesta är män) tjänar det inget till att försöka övertyga.
Så jag utgår helt enkelt från att Thomas Quick blev korrekt dömd, att rättsskandalen följaktligen är en villfarelse och att detta är oomtvistligt. Och oavsett om detta är rätt eller fel tjänar det ju ingenting till att tvista eller argumentera om saken. För det är ändå som det är; antingen dömdes Quick korrekt enligt den bevisning som fanns, eller också inte. Ingen kan ändra i efterhand på hur det faktiskt var. Det är skönt att veta, även om det som hände var obeskrivligt hemskt för många människor.
Cajsa Lindholms bok
Lagom till Bokmässan i Göteborg i september kom psykoterapeuten Cajsa Lindholms bok ”I denna kusliga tomhet” med underrubriken ”en analys av Thomas Quicks tankevärld, dess uppkomst och gestaltning” (Dualis förlag, 341 sidor). Det är en fallbeskrivning baserad på Sture Bergwalls egen bok Kvarblivelse, som han skrev medan han ännu höll fast vid sina erkännanden.
Författaren tydliggör sambandet mellan tidig utsatthet och traumatisering, och hon analyserar Quick/Bergwall utifrån psykodynamisk teori. Hon stödjer sig på intervjuer, rättspsykiatriska utlåtanden, domar och andra källor. Och det växer fram en bild av en sammansatt person med en känd historia av destruktivt utagerande i våld, sadism och pedofili. Detta gäller oavsett hur man ser på skuldfrågan när det gäller de mord för vilka Bergwall dömdes och sedan har frikänts. Enligt författaren behöver vi förstå och omfatta orsakerna till destruktivitet och det lidande som den ger upphov till. Och vi behöver förstå att tidigare erfarenheter av psykisk brist och trauma kan leda till en kuslig tomhet med ohyggliga konsekvenser.
Cajsa Lindholm tar inte ställning i skuldfrågan, men hon sticker inte under stol med att hennes bok är, som hon skriver, ”en motkraft till den förenklade och förvridna bild som de senaste årens journalistik försett oss med: Sture Bergwall som en harmlös homosexuell missbrukare – ett offer för vården på Säters sjukhus”. Enligt henne var boken Kvarblivelse omöjlig att ljuga ihop.
Författaren bidrar också till reflektion över människans svårigheter att omfatta komplexa och smärtsamma psykologiska skeenden.
Boken är naturligtvis sprängstoff i Quickdebatten, eftersom den kontrasterar starkt mot den linje som de stora medierna ännu driver. SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet (= de värsta syndarna) har såvitt jag vet inte över huvud taget nämnt den. Boken har däremot fått uppskattande recensioner i tidskriften Psykoterapi, av psykologen och psykoterapeuten Sverker Belin, och i bl.a. Norrköpings tidningar av juristen Anders Heiborn. Båda manar oss att läsa och begrunda. Jag skriver gärna under på den uppmaningen. Cajsa Lindholms bok är mycket läsvärd, och klargörande.
Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok
Jag nämnde boken ”Rättsskandalen!?” redan i min förra betraktelse. Nu vill jag bara påminna om min utfästelse att betala 2 000 kr till den som kan hitta några faktafel eller vilseledanden av betydelse för bedömningen av skuldfrågan i Seppo Penttinens 400 sidor långa redovisning. Det är fortfarande inte någon som har hört av sig. Var och en får dra sin egen slutsats. Om Seppo Penttinens text är riktig … (fyll i fortsättningen).
I sina minnesord över Yrsa Stenius i Hufvudstadsbladet i Helsingfors skrev den legendariske finlandssvenske författaren och politikern Claes Andersson att boken ”har av press och medier i Sverige bemötts med en dånande tystnad”. Så är det. Och det är inte svårt att förstå denna tystnad. För varför skulle man vilja öppna sig för den pinsamhet som det innebär om verkligheten avtäcks inför öppen ridå?
Christer van der Kwasts bok
Redan våren 2015 kom boken ”Bortom rimligt tvivel”, skriven av överåklagaren Christer van der Kwast som var åklagare i samtliga mordrättegångar mot Thomas Quick. Nu har van der Kwast skrivit en Efterskrift till boken inför en nyutgivning i vår. Det är en svidande och samtidigt mycket underhållande vidräkning med framför allt den av Daniel Tarschys ledda Bergwallkommissionen. Trots tragiken med de många morden finns det numera en del humor i Quickärendet, något som van der Kwast tar väl vara på. Han avslutar sin Efterskrift i försiktig optimism (alltför försiktig enligt min mening): En rättvisande historieskrivning kanske är möjlig.
Det som göms i snö
Tidigt i höstas gick på Kanal 5 en dramaserie med namnet ”Det som göms i snö” efter en idé av Leif GW Persson. Handlingen är till viss del inspirerad av Quickärendet, och man känner igen flera personer som hade roller i Quickutredningarna och i granskningen av dem. Ett syfte är att förlöjliga dessa personer, bl.a. mig själv.
Jag puffade på fullt allvar för serien efter det tredje avsnittet av åtta, dels för att jag tyckte den var bra, dels för att intresserade personer gavs en ny möjlighet att sätta sig in i Quickärendet. Jag tyckte också det kunde vara intressant att undersöka vilka ändringar som manusförfattarna hade gjort i förhållande till verkligheten för att göra storyn trovärdig.
Tyvärr blev serien alltmer kalkonartad ju fler avsnitt som sändes. Det visade sig bl.a. att det inte fanns några ambitioner – som jag alltså hade tänkt mig – att göra storyn trovärdig.
Vad man ändå kan göra är att ställa sig frågan varför Leif GW Persson inte gör som de stora medierna och avstår från att över huvud taget beröra Quickärendet. Jag tror att svaret är att Persson numera inser vad som verkligen hände när ”århundradets rättsskandal” avslöjades och tar den chans som bjuds att lägga ut ytterligare några dimridåer. För honom är det naturligtvis tråkigare än för de flesta att skandalen gick på grund. För om det var någon som var kapten på skutan, så var det GW.
Blir det någon skadeståndstalan från Bergwall?
Som bekant avslog Justitiekanslern Sture Bergwalls skadeståndsanspråk mot staten för att han hade varit felaktigt frihetsberövad. En skadeståndsprövning sker utan omprövning av skuldfrågan, och i vilket normalt fall som helst skulle den som först dömts och sedan frikänts från ansvar för åtta mord ha fått många miljoner kronor i skadestånd. Justitiekanslerns motivering till avslaget var att det inte fanns något tydligt orsakssamband mellan frihetsberövandet av Bergwall och morddomarna; han skulle alltså ha suttit på Säter i 22 år även om han inte hade dömts för något mord.
Såvitt man har kunnat se var det inte särskilt många som upprördes av beslutet. Någon opinion har i varje fall inte väckts för Bergwalls sak. Om han faktiskt hade varit utsatt för den rättsskandal som man har trott, vore det naturligtvis orimligt om han inte fick skadestånd. Tystnaden efter JK:s beslut får nog ses som ytterligare en indikation på att nästan alla har förstått.
Nu är frågan om Bergwall kommer att väcka talan mot staten i domstol. Han befinner sig i ett besvärligt dilemma när han ska ta ställning till det. Han har visserligen goda möjligheter att få bifall till sitt anspråk i domstol, det är svårt att se att Justitiekanslerns nödlösning kan hålla för en domstolsprövning. Men Bergwall löper två risker. 1. Om han förlorar blir det kostsamt, och han har säkert ingen stark ekonomi. Hans advokater lär inte vilja arbeta gratis för en, som de förstår, i grunden sjuk sak. 2. I en rättegång kommer han inte att kunna undgå vissa frågor som blir mycket svåra att besvara. Visserligen ska det inte ske någon omprövning av skuldfrågan i en skadeståndsrättegång; Bergwall är frikänd och ska behandlas som oskyldig. Men frågan om varför han erkände falskt måste penetreras för att statens eventuella ersättningsansvar ska kunna utredas. Och då kommer en del av bevisningen obönhörligen upp på bordet. Sannolikt är inte Bergwall särskilt trakterad av en sådan genomgång.
Mitt tips är därför att Bergwall avstår från att väcka talan mot staten i domstol. Det är på sätt och vis rimligt mot bakgrund av riskerna. Men det blir också en bekräftelse på att även Bergwall förstår vad klockan är slagen.
För egen del hoppas jag förstås på en skadeståndsrättegång. Det vore välgörande om Quickärendet blev ordentligt belyst inför domstol. (Se PS 2 nedan med ett förtydligande angående JK:s beslut och en eventuell domstolsprövning.)
Quickärendet och ett par välrenommerade journalister
Inför denna nyårsbetraktelse ställde jag en fråga till Sveriges Radios och numera SVT:s stjärnreporter Bo Göran Bodin. I en radiointervju år 2015 ställde han mig till svars för ett fel i min bok och gjorde ganska stor sak av det. Jag hade skrivit att liksökhunden hade markerat på en sten ute i vattnet efter att Thomas Quick hade pekat ut stenen som en plats där han hade hanterat kvarlevorna efter ett mordoffer. I själva verket berättade Quick om stenen efter att hunden hade markerat; det fanns alltså utrymme för polisen att ge honom information om markeringen och för Quick att anpassa sin berättelse.
Det som intresserar mig är om man som kvalitetsreporter ser ett ansvar för det materiellt riktiga utfallet av det arbete som man utför. Och jag frågade Bodin hur man gör om man får en misstanke om att ett jobb som man har gjort har bidragit till att allmänheten fått en felaktig bild, en bild som står allvarligt i strid med hur det verkligen ligger till. Anser man sig då etiskt förpliktad att återvända till saken för att om möjligt ställa till rätta?
Jag hade ställt denna fråga till Bodin redan tidigare, och jag tyckte mig då inte kunna ta miste på hans generade leende. Han sa att han hade lagt Quickärendet bakom sig, och han svarade därför inte på min fråga. När jag nu ställde den på nytt i ett mejl svarade han över huvud taget inte.
Inför denna betraktelse har jag också passat på att ställa en fråga till Sveriges Radios Martin Wicklin. I en Söndagsintervju våren 2017 testade han mig på några frågor om Quickärendet. Efteråt lovade han att undersöka några sakfrågor som jag hade preciserat, och sedan återkomma. Han har inte hört av sig, och nu ställde jag frågan om han hade något att rapportera. Inget svar. Saken är inte lika pinsam för Wicklin som för Bodin, men det kanske är genant nog att inte ha fullgjort ett åtagande.
Det är fler journalister än Bo Göran Bodin och Martin Wicklin som nog skruvar sig en del inför en eventuell granskning av deras insatser i bevakningen av Quickärendet. Numera, när de flesta förstår hur det ligger till, är det förstås mindre roligt att konfronteras med det som man gjorde när majoritetslinjen upplevdes som riskfri.
Att kunna erkänna fel – eller inta en reservståndpunkt
Det fordras en del av människor för att de ska kunna erkänna ett fel. Det gäller särskilt för allvarliga eller pinsamma fel.
För många som engagerade sig i Quickärendet var det lätt att först – efter Hannes Råstams skickliga propagandanummer i boken ”Fallet Thomas Quick, att skapa en seriemördare” – bli övertygad om att Sture Bergwall blev felaktigt dömd. Som Råstam framställde saken – med bl.a. ett sextiotal rejäla osanningar som var svåra att upptäcka för den oinvigde – tedde sig detta tydligt för de flesta som hängde med.
Men många upptäckte efter en tids debatt att det nog inte var så säkert i alla fall att Quickdomarna var en rättsskandal. Då var det säkert väldigt lätt – särskilt för jurister – att hamna i en reservståndpunkt som blev ett slags räddning när man insett (eller misstänkt) den inledande förvillelsen. Reservståndpunkten är, att när nu Bergwall blivit frikänd ska han, oavsett om frikännandet var rätt eller fel, betraktas som oskyldig. Och det är fel att hävda att frikännandet var oriktigt. För i varje fall som jurist bör man inte ifrågasätta frikännande domar. Den ståndpunkten kändes nog hedervärd, kanske rentav lite självklar.
Men i en situation där ett frikännande är förenat med starkt klander mot ett antal personer vore det naturligtvis egendomligt om frikännandet inte fick ifrågasättas. De personer som har fått löpa gatlopp i medierna för att de skulle ha åstadkommit århundradets rättsskandal får naturligtvis försvaras. I Quickärendet gäller det framför allt Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å Christianson och Birgitta Ståhle.
Detta borde mina kolleger juristerna ha förstått. Att inta reservståndpunkten var måhända frestande när man hade hamnat snett från början. Men det var inte desto mindre fel. Och dessutom fegt.
Det borde inte vara så svårt för människor att erkänna fel som de har begått. Och att man har tagit miste i en sakfråga borde egentligen inte vara svårt alls att tillstå. Framför allt en stor mängd journalister borde ta sig en rejäl funderare på sin moral i det hänseendet. För det handlar faktiskt om moral. Och det borde också en stor mängd jurister förstå. Som jurist bör man ha hög moral, inkl. förmågan att erkänna att man har haft fel.
Måhända är det enklast att som Sven-Erik Alhem och Nils Schultz hålla fast vid det som var den ursprungliga ståndpunkten för de flesta: Quickärendet är en rättsskandal. Sveriges största. Kanske världens.
PS Jag glömde en person som hävdar att Sture Bergwall blev felaktigt dömd, ursäkta. Departementsrådet Maria Kelt, Justitiedepartementet, menar att det förhåller sig så, och hon säger det också öppet. Och jag vill tillägga att jag respekterar de personer som tror så, och som också vågar stå upp för det. Vill någon säga till mig att han eller hon har samma tro som de tre nämnda personerna men vill slippa att bli namngiven, respekterar jag förstås det och låter bli att nämna namnet. Var och en har förstås rätt till sin tro. Men den jurist som än i dag hävdar utåt att Quick blev felaktigt dömd bör också kunna stå för det med sitt namn. Varför? Det ska jag återkomma till i en senare betraktelse. – Gott 2019!
PS 2 Det bör sägas för tydlighets skull att JK:s beslut bara avser ersättning enligt den s.k. frihetsberövandelagen, inte skadestånd enligt skadeståndslagen. I domstol kan Bergwall begära ersättning enligt båda lagarna. Skadestånd enligt skadeståndslagen fordrar ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning”. Jag vågar säga att Bergwall inte kommer att initiera en sådan prövning, den är för riskfylld för honom. Vad det i praktiken kan komma att handla om vid en domstolsprövning är säkert därför ersättning enligt frihetsberövandelagen, där staten har ett strikt ansvar och där det alltså inte fordras "fel eller försummelse". (Även sådan ersättning kallas oftast för ”skadestånd”, åtminstone i dagligt tal.)
Det kan tyckas att det är tyst om Quickärendet. Men märkligt nog fortsätter det att hända saker. Som en ny film, en ny tv-serie, en nyutgiven bok, några recensioner, ett nytt seminarium, några möten och samtal och – faktiskt och äntligen – en saklig diskussion om bevisvärdet. Och så ett nytt möte med Öjegruppen.
Det som är allra mest uppmuntrande när det gäller Quickärendet är att det finns tydliga tecken på en annalkande vändning. Det har nu gått många år sedan Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden (2008), och många som inte var med då – bl.a. unga jurister – tycks se nyktert på saken. De är nog i stort sett opåverkade av den mycket effektiva dramaturgin kring de återtagna erkännandena, Råstams bok, allas uppslutning kring den nya sanningen – och till sist Bergwallkommissionen som ett slags spik i kistan. De unga tycks förstå, på ett helt annat sätt än de som upplevde allt från första parkett, att det som räknas är den bevisning som faktiskt fanns mot Quick/Bergwall. Och förstår man det, är allt ganska lätt.
Men en verklig omsvängning kommer att ta tid. Och det får den gärna göra. Villfarelsen är ju faktiskt intressantast och mest fascinerande medan den varar.
Jag tänkte försöka göra detta till en kort betraktelse. Men diskussionen om bevisvärdet måste få ta lite utrymme och tid. Jag ägnar den ett par sidor (avsnitt 1), men dessutom en fem sidor lång bilaga för enbart de specialintresserade. I avsnitt 2 återkommer jag till de jurister som fortfarande hävdar rättsskandalen och till frågan varför det är intressant. I avsnitt 3 går jag in lite mer på den stimulans som en villfarelse kan ge om man kan bortse från den allvarliga bakgrunden. I avsnitt 4 påminner jag om några saker som händer, eller inte händer. Och i avsnitt 5 frågar jag mig hur det hade gått om inte jag och de andra i Öjegruppen hade gjort ett sådant motstånd mot föreställningen om rättsskandalen som vi gjort. Jag kommer till den kanske något överraskande slutsatsen att omsvängningen då förmodligen hade kommit snabbare, och att vi alltså så till vida kan anses ha gjort skada.
1 Beviskraft – och att förstå bevis rätt
För första gången har en svensk vetenskapsjurist skrivit relativt omfattande och ingående om hur bevisvärderingar kan säkras med hjälp av matematik. Det är professor Christian Dahlman som har författat boken ”Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål” (anmäld av mig i Svensk Juristtidning 2019 s. 444). Han är kritisk mot domstolarnas bevisprövning i Quickmålen och också mot en del av mina beräkningar av bevisvärdet i dessa mål. Jag har kommit fram till att bevisvärdet var och är långt över 99 % beträffande flera av morden och över 98 % i fråga om alla åtta mord som Sture Bergwall dömdes för (se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/).
Christian Dahlmans bok gör det naturligt att ta upp hans synpunkter om Quickmålen i denna betraktelse. Jag är mycket positiv till den metod som han förespråkar i boken (användande av den s.k. Bayes sats), men kritisk till hans behandling av Quickmålen. I en bilaga till denna betraktelse går jag igenom hans texter om Quickmålen ganska noga, och på några punkter är jag starkt kritisk. I detta avsnitt av betraktelsen tar jag bara upp det som jag bedömer viktigast. Det betyder att jag begränsar mig till två saker, dels det som Dahlman skriver i sin bok om mina beräkningar av bevisvärdet, dels det som han säger om domstolens bevisvärdering i det s.k. Appojauremålet. I övriga delar hänvisar jag till den nämnda bilagan.
På s. 105 – 107 i sin bok kommenterar Christian Dahlman de beräkningar som jag har gjort på min hemsida med Bayes sats av bevisvärdet för Quicks skuld (hänvisning, se ovan). Han menar – liksom jag och såvitt jag vet alla matematiker – att detta är ett korrekt sätt att räkna, och han skriver också att jag i och för sig har räknat rätt. Men han menar att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall” (se bilagan angående betydelsen av uttrycket ”falskt positiv”). Detta exemplifierar han med ett bevis, nämligen liksökhunden Zampos resultat i målet om mordet på Johan Asplund. Han argumenterar att det finns ett antal vetenskapliga studier som visar att sökhundar gör fel ibland och menar att min sannolikhetssiffra därför är grovt överskattad.
Men Christian Dahlman gör ett viktigt fel. Han argumenterar som om bevisningen bara handlade om huruvida hunden kunde hitta en plats där det fanns lukt av död människa. Men vad den handlade om var i stället bevisvärdet av att Thomas Quick först pekade på en plats där hunden sedan markerade. Frågan blir ju då: Hur kunde han peka på just den plats där hunden en tid senare skulle komma att markera? Och hur kunde han göra detta flera gånger? Om frågan ställs på det sättet, spelar det ju strängt taget ganska liten roll hur duktig hunden är. Även om hunden är oduglig är det ytterst osannolikt att Quick skulle råka peka på just den plats där hunden senare markerar. Om inte hunden får hjälp förstås. Men protokollen från hundsöken visar med rimlig säkerhet – i varje fall om man litar på hundföraren och medverkande poliser – att hunden inte fick någon sådan hjälp. Och det har egentligen aldrig hävdats, ens från Leif GW.
Christian Dahlman skriver att vi på denna punkt bör räkna med en sannolikhet för falskt positiv på minst 1 på 25. Men vad skulle han säga om han hade förstått att det alltså handlade om sannolikheten, inte för att hunden skulle hitta rätt plats, utan för att Quick skulle peka på den plats där hunden sedermera skulle komma att markera, och därtill den enda sådana platsen i det ifrågavarande skogsområdet? Och vad skulle Dahlman säga om han hade förstått att det låg till på detta sätt på flera olika platser där denna och andra likhundar användes?
Eftersom jag har lagt in värdena för falskt positiva i mina beräkningar (Bayes sats innehåller den faktorn), kan Christian Dahlman inte hävda att jag har bortsett från falskt positiva. Det gör han nog inte heller, även om han säger att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall”. Han menar nog i stället att jag har stoppat in värden i ekvationerna som är alltför ”optimistiska”.
Men han har alltså misstagit sig på vad bevisvärdet i fråga om hundsöket egentligen avser. Och han invänder bara mot den värderingen, alltså mot värderingen av endast ett bevis av de ca 40 som jag har använt i mina beräkningar. Dock det kanske viktigaste.
Med detta sagt vill jag ändå medge att de värden som man stoppar in i beräkningarna många gånger är högst osäkra. Det är de även när Christian Dahlman gör på motsvarande sätt i sin bok. Överskattningar påverkar dock oftast inte slutresultatet särskilt mycket, så länge man anstränger sig att ange ett värde som kan uppfattas som rimligt. Det har jag försökt göra, och nog ofta snarare underskattat än överskattat sannolikheterna.
Ingen utom Christian Dahlman har, såvitt jag vet, anmärkt på mina beräkningar annat än i allmänna termer om grova överskattningar. Jag välkomnar fortfarande seriösa försök av andra att räkna på sannolikheterna. Mina egna beräkningar finns alltså här: http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/.
Samtidigt som jag lägger ut denna halvårsbetraktelse publicerar jag också en ny PM om bevisvärdet i samtliga mål, men utan själva beräkningarna. För beräkningarna skrämmer nog bort många. I den nya promemorian kan man enligt min mening skaffa sig en god bild av styrkan i bevisningen även om man – fullt begripligt – ryggar inför de ganska komplicerade ekvationerna. Promemorian finns i Extramaterialet till Quickologi.
På s. 159 f. i boken finns en svårbegriplig ”informationsstyrning”. I sin redovisning av bevisningen i Appojauremålet skriver Christian Dahlman:
”Åklagarens bevisning bestod av Bergwalls erkännande, Christiansons utlåtande samt vittnesmål från kriminalkommissarie Seppo Penttinen, som uppgav att Bergwall i polisförhören nämnt ett antal korrekta detaljer om morden. Gällivare tingsrätt gjorde följande bevisvärdering.”
Härefter citerar han i fyra stycken, på 16 rader, vad tingsrätten enligt honom uttalade i sin bevisvärdering. Det finns markeringar för utelämnad text, som normalt brukar innebära att det utelämnade saknar betydelse i sammanhanget. Här är det dock fem hela stycken som har utelämnats, tingsrättens bevisvärdering var på 57 rader och inte 16. På de saknade raderna redovisas bevisning som Christian Dahlman lagt åt sidan när han säger att bevisningen bara bestod av erkännandet, Christiansons utlåtande och Penttinens vittnesmål. Då avstår han från att nämna bl.a. en videoupptagning från en rekonstruktion med en stor mängd redovisade detaljer om hur mordet enligt Quick gick till, tre vittnesförhör om att Quick befann sig i området vid tidpunkten för mordet, obduktionsprotokoll, förhör med den obducerande läkaren om skadorna, offrens kläder, lakan, en fotobilaga med foton från mordplatsen och vittnesmål av ytterligare tre poliser.
Vill Christian Dahlman förmedla en bild av att domskälen var betydligt grundare än de faktiskt var? Vilken är i så fall anledningen till det?
Även om jag här är kritisk mot Christian Dahlman för hans hantering av Quickbevisningen, är jag mycket glad för att han har tagit sig an den viktiga uppgiften att finna en metod för att staga upp bevisprövningen i svenska domstolar. Det är faktiskt ovärderligt.
2 Jurister som hävdar rättsskandalen
I den senaste nyårsbetraktelsen, för ett halvår sedan, skrev jag att jag känner till tre jurister som trots den presenterade bevisningen står fast vid påståendet att Quickdomarna är en rättsskandal och att det inte fanns någon bevisning av värde mot Bergwall/Quick. Det var de båda pensionerade åklagarna Nils Schultz och Sven-Erik Alhem och departementsrådet i Justitiedepartementet Maria Kelt. De torde inte ha ändrat sig. Sedan dess har dessutom tillkommit den pensionerade hovrättspresidenten Ralf G. Larsson, som vid mina Facebookinlägg med betraktelser om Quickärendet har klargjort sin uppfattning att Quick absolut inte borde ha dömts för något mord. I övrigt känner jag inte till någon jurist som hyser denna uppfattning och hävdar den offentligt (hör gärna av er om ni finns), däremot åtskilliga som sagt att de tror det motsatta, alltså att Bergwall blev korrekt dömd i alla sex domarna om de åtta morden.
Det kan förstås hävdas att jag inte på detta sätt borde peka ut personer bara för att de har en viss uppfattning och torgför den offentligt. Det kan tyckas både tjatigt och elakt, kanske rentav som ett ingrepp i deras yttrandefrihet. Och det kan dessutom hävdas att det rimligen inte är särskilt intressant. Är det inte bara ett sätt att förfölja personerna?
Jag menar att det finns skäl att fortsätta namngivandet, och att skälen väger betydligt tyngre än de nyssnämnda argumenten mot. Skälen för är i huvudsak dessa:
3 Stimulansen av en villfarelse
Jag har på min hemsida beskrivit ytterligare några stora villfarelser i historien. Det kan vara intressant att jämföra dem med den som vi just nu upplever i Sverige, ”Quickfarelsen”. Det finns två välbekanta myter i historien som något påminner om vår egen. Här återger jag texten på min hemsida beträffande dessa två:
Jack Unterweger var en österrikare, född 1950, som år 1974 dömdes för mord på en kvinna. Under fängelsetiden skrev han en bok och blev lite berömd. När han frigavs från fängelset år 1990 framställdes han som ett fall av lyckad rehabilitering. Han blev journalist, deltog i diverse tv-debatter och gjorde sig ett namn i kriminalpolitiska sammanhang. Han såg bra ut, uttryckte sig väl och rönte stor uppskattning. Under utredningen av flera mord på prostituerade anlitades han som expert och berättade bland annat hur mördaren kunde tänkas ha agerat.
Utredare både i Österrike och USA upptäckte att mycket stämde med hur Unterweger själv hade handlat när han begick det mord som han hade dömts för. Misstankar uppstod och man började spana mot honom. Det visade sig så småningom att han hade begått åtskilliga mord på prostituerade, det första strax efter att han hade släppts från fängelset. Han ställdes inför rätta i Österrike och dömdes år 1994 för flera mord. Strax efter att han hade fällts även i högre instans hängde han sig i sin cell. Det har spelats in flera filmer om hans fall, en dokumentär kan ses på: www.youtube.com/watch?v=KoCJsDen0zg.
Ed Kemper, född 1948, dödade för första gången när han var femton år, ett dubbelmord på farföräldrarna. Efter fem års vård på mentalsjukhus för unga kriminella släpptes han och placerades hemma hos mamman. Det var emot flera läkares önskemål, eftersom de bedömde att hon var den starkast bidragande källan till sonens mindervärdeskomplex och hat.
Kemper var ålagd att fortsätta samtalen med sin psykiater, men han lyckades övertyga denne och övriga ansvariga på sjukhuset att han var helt frisk. Det innebar att han skrevs ut och år 1970 fick sin historik som ungdomsbrottsling raderad. Han sågs härmed som rehabiliterad och ofarlig. Han levde också under ett par år ett förhållandevis normalt liv och hade en flickvän.
Det var Kempers förmåga att övertyga de ansvariga på sjukhuset som var blåsningen i detta fall. Cirka tre år efter att han hade friskförklarats begick han, år 1972 och 1973, åtta mord i tät följd. Det var huvudsakligen kvinnliga universitetsstudenter som var hans offer, därav beteckningen ”the co-ed killer”. Han avslutade sin mordserie med att döda sin mamma och hennes väninna. Mamman styckades och skändades, enligt Kemper som hämnd för de förödmjukelser hon hade utsatt honom för.
Vid en jämförelse är det knappast någon tvekan om att Quickfarelsen ”slår” den om Ed Kemper; den är betydligt större och mer omfattande. I fallet Ed Kemper begränsade sig villfarelsen till ett ganska litet antal personer på ett sjukhus. – Och även jämförelsen med Jack Unterweger får sägas utfalla till vår egen villfarelses "fördel". Det får rimligen anses vara en mycket mer omfattande villfarelse att en hel journalistkår, en rad jurister och de flesta andra i landet trodde på en person som var dömd för åtta mord när han ändrade sig och sa att han ljög (Quickfarelsen) än att ingen misstänkte att den tidigare mördaren, numera kändis, hade mördat igen och mördat flera (Unterweger). Quickfarelsen är också redan betydligt mer långvarig (nu ca sju år) än både Kemper (ca tre år) och Unterweger (ca fyra år).
Jag kan inte säga annat än att det är rejält stimulerande att inse en villfarelse som många fortfarande inte förstår, och att vänta medan tiden har sin gång. Det är dessutom en stor tillfredsställelse att ha motarbetat den från första början. Det finns något väldigt uppiggande i att ha rätt när de flesta är lurade. Det kanske är elakt att säga så, men jag försvarar den elakheten med att jag faktiskt tycker att de som gick på Quickbedrägeriet får skylla sig själva. Det var hela tiden ganska lätt att förstå att det var bluff, om man bara tänkte efter lite grand. (Det var för övrigt också många som förstod. Jag har en lista på ca 700 personer i min dator.)
Men sanningen har inte en chans om den stora majoriteten vill något annat. Och så var det med Quickfarelsen. Av den kan man dock lära sig att det är sällan som majoriteten har rätt om kunskapen säger motsatsen.
4 Några saker som händer – eller inte händer
I höst kommer filmen Quick upp på biograferna, den har premiär den 20 september. Mikael Håfström är regissör, Jonas Karlsson spelar Hannes Råstam och David Dencik Sture Bergwall. Filmen bygger på att Hannes Råstam var hjälten som avslöjade en rättsskandal, inte på det som är sanningen. Men filmen kan ju ändå vara bra. I alla händelser befäster den villfarelsen på ett sätt som faktiskt är tillfredsställande, hur bakvänt det än kan låta (jfr föregående avsnitt).
I Norge påbörjar NRK snart inspelningen av en dokumentär om ett av de mord som Sture Bergwall erkände medan han hette Thomas Quick, och också dömdes för. Det är mordet på Therese Johannessen i Drammen. Huvudtesen i serien tycks bli att flickan inte dödades av Thomas Quick utan fördes bort till Pakistan och kanske fortfarande lever där. Jag har underrättat NRK om att det just beträffande detta mord fanns och finns så stark bevisning mot Quick att det – enligt beräkningar med Bayes sats, jfr ovan – var och är till drygt 99,9999 procent sannolikt att han begick mordet.
Den 24 oktober hålls ett seminarium på Teaterstudio Lederman i Stockholm om Cajsa Lindholms bok ”I denna kusliga tomhet” med underrubriken ”en analys av Thomas Quicks tankevärld, dess uppkomst och gestaltning”. Det lovar att bli mycket intressant, inte minst därför att boken är en fallbeskrivning baserad på Sture Bergwalls egen bok Kvarblivelse (kan han ha ljugit ihop den?), men också för att meningarna om boken är starkt delade i psykologikretsar.
I våras nyutgavs Christer van der Kwasts bok ”Bortom rimligt tvivel” med en Efterskrift om den s.k. Bergwallkommissionen. Underhållande läsning utlovas.
Sture Bergwall nekades ju skadestånd av Justitiekanslern för att han varit frihetsberövad under många år på grund av de felaktiga domarna mot honom. Men om domarna verkligen var felaktiga borde han väcka talan mot staten för att få det stora skadestånd som han i så fall definitivt har rätt till; för skadestånd fordras bara att han blev utsatt för "fel eller försummelse vid myndighetsutövning". Och det har han naturligtvis blivit om det var så som resningarna och de friande domarna förutsätter. Men han har inte väckt någon talan, och han kommer säkert inte att göra det. För då kommer villfarelsen i dagen.
Och det har naturligtvis inte heller blivit någon sådan skadeståndsrättegång mot Seppo Penttinen och Christer van der Kwast som Leif GW Persson och Jan Guillou sa sig vilja finansiera ”för att komma åt de personer som bär skulden till rättsskandalen”. Risken att finansiärerna blir kvar med rumpan bar är alltför klar.
5 Hur hade det gått om inte vi i Öjegruppen hade hållit emot?
Jag har funderat en del över vad som hade hänt om jag själv inte hade lagt mig i Quickärendet utan tigit, och tyst men motvilligt accepterat "sanningen om rättsskandalen". Och om inte heller övriga i Öjegruppen hade protesterat så att det hörts. Hur hade det då gått? Hade då sanningen begravts i rättsskandalens mylla?
Jag tror faktiskt inte det. Ganska snart hade nog någon eller flera journalister börjat intressera sig för saken, och upptäckt att det var något som inte stämde. Någon tidning eller kanal hade hakat på, och villfarelsen hade till sist avslöjats. Jag tror att det hade gått snabbare då än det gör nu. När vi gick till försvar och pekade på allt galet med Råstams berättelse, fick det effekten att nästan alla journalister slöt upp bakom ”det viktiga grävarbete som han och hans medhjälpare hade gjort”. Och dessutom var särskilt Aftonbladet, Dagens Nyheter och SVT hårt på den linjen. Det blev på något sätt ett gemensamt journalistiskt intresse att avslöjandet inte blev avslöjat som de fake news det faktiskt var. Det blev nästan förbjudet att gräva i motsatt riktning. Så det gjordes inte. Även skickliga journalister som Bo Göran Bodin, Martin Wicklin och många andra slöt upp.
Bara två journalister fann att de inte kunde ställa upp bakom villfarelsen, och i stället hakade de på oss i Öjegruppen – Kristina Hultman och Yrsa Stenius. Ytterligare två journalister har förklarat för mig att de förstår att det är vi som har rätt, men de har inte velat säga det offentligt.
Alltså försenade vi kanske omsvängningen genom att se till att helt stänga dörren för en annars möjlig journalistisk granskning av det journalistiska debaclet. Och då ångrar jag kanske att jag sa som det var? Nej, naturligtvis inte. Men det är en intressant tanke.
BILAGA
Kommentarer till de avsnitt i Christian Dahlmans bok Beviskraft som rör Quick
Denna bilaga är en utbyggd längre version av det som sägs i avsnitt 1 i betraktelsen. Hela texten bör finnas med för att Christian Dahlmans kritik inte ska stå oemotsagd. Men den är inte särskilt njutbar, utom kanske för den specialintresserade.
Hösten 2018 utkom alltså Christian Dahlmans bok ”Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål” (anmäld av mig i Svensk Juristtidning 2019 s. 444). Där är Dahlman kritisk mot domstolarnas bevisprövning i Quickmålen. Han tar också upp mina beräkningar av bevisvärdet och menar att jag har överskattat detta värde. Såvitt jag vet är han den förste som har fört fram denna synpunkt, och jag välkomnar en diskussion i saken. Christian Dahlman är sannolikt den jurist i Sverige som är bäst förtrogen med beräkningar av bevisvärde enligt Bayes sats, och vi har diskuterat mina Quickberäkningar något. Jag skulle uppskatta om han ville granska mina beräkningar lite närmare, gärna från ett kritiskt perspektiv. Jag tror att en diskussion kring enskildheter i beräkningarna kan vara illustrativ för hur man bör se på bevisningen i Quickmålen.
I boken Beviskraft tas bevisningen i Quickärendet upp på tre ställen. Jag berör de tre textavsnitten under särskilda rubriker nedan.
102 – 107 ang. förbiseende av s.k. falsk positiv
Med ”falsk positiv” avses att det som ska visas med ett bevis – bevistemat – inte föreligger. Om t.ex. Christer Pettersson inte mördade Olof Palme är Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson falskt positivt. Och om dna-bevisning används för att visa att en person befann sig på en plats vid en viss tidpunkt men personen i själva verket inte var där då, är beviset falskt positivt.
På s. 102 – 104 skriver Christian Dahlman att domstolen i Quick-målen förbisåg sannolikheten för ett falskt positivt utfall vid vissa bevisbedömningar. Han illustrerar detta med bedömningen av Seppo Penttinens vittnesmål i den del där Penttinen fick frågan om han hade ställt några ledande frågor till Quick. Så här skriver Dahlman (s. 103):
Penttinen svarade att det inte hade förekommit några ledande frågor. Vilken beviskraft har Penttinens vittnesmål (F) i förhållande till bevistemat att Penttinen inte ställde ledande frågor (T)? Svaret är förstås att beviskraften är liten, eftersom sannolikheten för ett falskt positivt utfall är hög. […] Dels måste man beakta möjligheten att Penttinen ställde ledande frågor utan att inse det, och därtill måste man beakta sannolikheten för att Penttinen, om han insåg att han ställde ledande frågor, inte skulle erkänna ett sådant misstag inför domstol. [I en beräkning säger Dahlman här att beviskraften i Penttinens vittnesmål är mycket låg.] Domstolarna bedömde dock beviskraften som mycket hög.
Som illustration hänvisar författaren till vad Hedemora tingsrätt uttalade i domen för mordet på Yenon Levi: ”genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor”. Och Dahlman fortsätter:
När en domstol säger att det ”är utrett” att ett visst bevistema är sant så betyder det att det inte behövs någon mer bevisning för bevistemat […] Att tillskriva så mycket beviskraft till ett bevisfaktum som i själva verket har oerhört låg beviskraft är en grov felbedömning. Domstolen har uppenbarligen förbisett sannolikheten för ett falskt positivt utfall.
Låt oss se närmare på Hedemora tingsrätts dom i denna del. Domen innehåller (s. 10 – 11) en beskrivning på ungefär en sida av vad Quick enligt Penttinen berättade under förhören, t.ex. att Quick beskrev Yenon Levis skador på vänster sida av huvudet likadant under alla förhör, att ordningsföljden mellan de slag han utdelade mot Levi var densamma hela tiden, att Quick först sa att han utdelade slagen med en domkraft och senare ändrade sig till en träpåk, att Yenon Levis klädsel beskrevs väl (med vissa detaljer preciserade), att Quick i en annan utredning talat om en kniv av sameslöjd (som Levi hade), att han bland tio par glasögon pekade ut det som var likadant som det man funnit på platsen men att han valde fel bland tio armbandsur. Till sist skriver tingsrätten angående vad Penttinen sa om förutsättningarna under förhören (s. 18):
Thomas Quick har ändrat uppgifter under utredningens gång, men dessa ändringar har han gjort utan påverkan. Således kan inte ”felaktigheter” ha stått klara för Thomas Quick genom att man enträget upprepat samma fråga eller genom att man frågat om han varit säker på sina svar. Thomas Quick brottades under förhören med svår ångest; det blev ibland nödvändigt med minutlånga pauser. Det kunde emellanåt vara plågsamt att vara förhörsledare. Genomgående hade Thomas Quick lättare att beskriva centrala moment. I fråga om ej så ”laddade” händelser kunde minnesbilderna vara mer diffusa.
Och i en samlad bedömning skriver tingsrätten det som Christian Dahlman alltså tar fram:
Genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar.
Som jag ser det gör Christian Dahlman sig här skyldig till ett allvarligt fel. Han säger att Seppo Penttinen fick frågan om han hade ställt ledande frågor till Quick och svarade att det inte hade förekommit några sådana frågor. Härefter bedömer Dahlman bevisvärdet av Penttinens nekande svar och kommer till slutsatsen att värdet är mycket lågt. Men åtminstone i den dom som Dahlman tar som exempel finns inget om att Penttinen skulle ha fått den angivna frågan och svarat nej. I stället har tingsrätten, av domskälen att döma, värderat Penttinens sätt att förhöra Quick utifrån vad han berättade om hur det gick till. Och man har funnit det ”utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar”. Detta är något helt annat än det som Dahlman påstår att tingsrätten gjort, alltså bevisvärderat ett svar från Penttinen att han inte ställde några ledande frågor.
Christian Dahlman fullföljer sitt resonemang om det som enligt honom är ”en grov felbedömning” så här:
Förklaringen till detta misstag är förmodligen att domstolen har tillämpat den ”tumregel” vid bevisvärdering som säger att vittnesmål från poliser har mycket stor beviskraft. Denna tumregel används t.ex. när poliser vittnar om trafikförseelser. Domstolen har då missat att Penttinens vittnesmål skiljer sig från sådana vittnesmål på ett väsentligt sätt, eftersom Penttinen vittnade i egen sak. Han vittnade om hur han själv hade skött polisförhören. Detta innebär förstås att sannolikheten för ett falskt positivt utfall är av en helt annan storleksordning. Tumregeln gäller inte.
Så hade man kanske kunnat resonera med visst fog om det som domstolen haft att bedöma var bevisvärdet av ett påstående från Penttinen att han inte ställt några ledande frågor. Men något sådant påstående gjorde alltså inte Penttinen. Jag har gått igenom även de övriga fem domarna mot Thomas Quick, och inte heller där förekommer någon bedömning av ett sådant påstående. Såvitt framgår av tingsrätternas redovisning fick han inte över huvud taget någon fråga om han ställt ledande frågor. Men Christian Dahlman måste rimligen ha fått det någonstans ifrån, eftersom hela hans resonemang bygger på att det ställts en sådan fråga och getts ett sådant svar. Möjligen är det helt enkelt något som Dahlman har trott utifrån vad som påståtts i medierna.
Enligt min uppfattning tycks för övrigt tingsrätten i Levi-domen ha haft gott fog för sin slutsats om ledande frågor. Det gäller i varje fall om man med ”ledande frågor” avsåg sådana frågor av ett klandervärt slag. Att det förekommer frågor som är i någon mån ledande utan att för den skull vara klandervärda får nog anses allmänt godtaget, och det torde ha förekommit även i Penttinens förhör med Quick. Den som har läst samtliga förundersökningsprotokoll i Quickärendet kan dock konstatera att det bara på någon enstaka punkt förekom möjligen klandervärt ledande frågor, alltså sådana som kunde hjälpa Thomas Quick att ge korrekta uppgifter som han inte själv kände till.
Jag anser att det är påtagligt missledande att som Christian Dahlman säga att Hedemora tingsrätt på den här punkten ”förbisåg sannolikheten för ett falskt positivt utfall”, och inte minst att i en bok om bevisvärdering göra ganska stor sak av något som vore i grunden betydelselöst även om tingsrätten verkligen skulle ha gjort en sådan bedömning som Dahlman säger att man gjorde.
På s. 104 – 105 skriver Christian Dahlman att domstolen överskattade värdet av det test som Sven Å. Christianson gjorde i målen om morden på Gry Storvik och Trine Jensen. Och det gjorde domstolen eftersom man bara bedömde antalet rätt som de olika personerna hade i testet, inte antalet fel. Domstolen fick sålunda inte veta något om antalet fel som Thomas Quick hade haft under förhören.
Det är riktigt att domstolen inte fick veta något om antalet fel som Thomas Quick hade haft under förhören. Men man fick veta att i den mån han hade ändrat sig under utredningens gång var det de senaste uppgifterna som angavs. Och i varje fall såvitt framgår av förundersökningsprotokollen fick han inte någon hjälp för att komma fram till rätt svar.
Det viktigaste resultatet av testet är att Thomas Quick fick åtminstone 17 rätt beträffande okända faktauppgifter rörande mordet på Trine Jensen, medan kontrollgruppen fick i genomsnitt 2,3 rätt. Motsvarande siffror för mordet på Gry Storvik var åtminstone 6 rätt mot 1,2. Sannolikheten för att han skulle ha fått båda dessa resultat av en slump är försumbar, en chans på mer än en miljard. Det måste finnas någon annan förklaring.
Ändå kan det naturligtvis ha förekommit en viss överskattning av testets värde. Men såväl domstolen som den statistikprofessor som värderade resultatet – och kom fram till väsentligen samma sak som domstolen – kände till förutsättningarna. Att då nöja sig med konstaterandet att ”domstolen överskattade värdet”, nästan som om beviset därmed skulle vara betydelselöst, är enligt min mening långt ifrån rättvisande. Vad Christian Dahlman antyder är troligen att Thomas Quick fick hjälp med att komma fram till de riktiga svaren, en hjälp som personerna i kontrollgruppen inte fick. Men det står klart – om man förlitar sig på förundersökningsprotokollen – att det var väldigt mycket som han inte fick hjälp med.
(Texten här finns även i avsnitt 1 i betraktelsen.) På s. 105 – 107 kommenterar Christian Dahlman de beräkningar som jag har gjort på min hemsida med Bayes sats av bevisvärdet för Quicks skuld (se alltså http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/). Han menar – liksom jag och såvitt jag vet alla matematiker – att detta är ett korrekt sätt att räkna, och han skriver också att jag i och för sig har räknat rätt. Men han menar att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall”. Detta exemplifierar han med ett bevis, nämligen liksökhunden Zampos resultat i målet om mordet på Johan Asplund. Han argumenterar att det finns ett antal vetenskapliga studier som visar att sökhundar gör fel ibland och menar att min sannolikhetssiffra därför är grovt överskattad.
Men även här gör Christian Dahlman ett viktigt fel. Han argumenterar som om bevisningen bara handlade om huruvida hunden hade förmåga att hitta en plats där det fanns lukt av död människa. Men vad den handlade om var i stället bevisvärdet av att Thomas Quick först pekade på en plats där hunden sedan markerade. Frågan blir ju då: Hur kunde han peka på just den plats där hunden en tid senare skulle komma att markera? Och hur kunde han göra detta flera gånger? Om frågan ställs på det sättet, spelar det ju strängt taget väldigt liten roll hur duktig hunden är. Det har i varje fall mycket mindre betydelse än om frågan är om hunden hittar rätt. Även om hunden är oduglig är det ytterst osannolikt att Quick skulle råka peka på just den plats där hunden senare markerar. Om inte hunden får hjälp förstås. Men protokollen från hundsöken visar med rimlig säkerhet – i varje fall om man litar på hundföraren och medverkande poliser – att hunden inte fick någon sådan hjälp.
Christian Dahlman skriver att vi på denna punkt bör räkna med en sannolikhet för falskt positiv på minst 1 på 25. Men vad skulle han säga om han hade förstått att det alltså handlade om sannolikheten, inte för att hunden skulle hitta rätt plats, utan för att Quick skulle peka på den plats där hunden sedermera skulle komma att markera, och därtill den enda sådana platsen i det ifrågavarande skogsområdet? Och vad skulle Dahlman säga om han hade förstått att det låg till på detta sätt på flera olika platser och med även andra hundar?
En liten utvikning: Vilken är beviskraften i detta bevis månntro? Låt oss använda Christian Dahlmans formel för beviskraft, alltså sannolikheten för sant positiv delat med sannolikheten för falskt positiv. Sannolikheten för att Quick hanterade Johan Asplunds kropp på platsen när hunden markerade där och Quick hade pekat på samma ställe, den är rimligen ganska stor. Det är knappast någon som tycker att jag överdriver om jag säger 99 % (sant positiv). Och hur är det då med sannolikheten för att Quick inte hanterade pojkens kropp på platsen när hunden markerade där och Quick tidigare pekat på samma plats (falskt positiv)? Ett sådant resultat skulle rimligen bara kunna uppkomma genom fusk, vilket sökprotokollen och de många medverkande torde motsäga med betydande kraft. Låt oss säga 0,1 %. I så fall är beviskraften av detta hundsök 0,99/0,001 = 990. Det är mycket högt.
Eftersom jag har lagt in värdena för falskt positiva i mina beräkningar (Bayes sats innehåller den faktorn), kan Christian Dahlman inte hävda att jag har bortsett från falskt positiva. Det gör han nog inte heller, även om han säger att jag ”grovt underskattar sannolikheten för falskt positiva utfall”. Han menar nog i stället att jag har stoppat in värden i ekvationerna som är alltför ”optimistiska”.
Men han har alltså misstagit sig på vad bevisvärdet i fråga om hundsöket egentligen avser.
Och han invänder bara mot den värderingen, alltså mot värderingen av endast ett bevis av de ca 40 som jag har använt i mina beräkningar.
Med detta sagt vill jag ändå medge att de värden som man stoppar in i beräkningarna många gånger är högst osäkra. Det är de även när Christian Dahlman gör på motsvarande sätt i sin bok. Överskattningar påverkar dock oftast inte slutresultatet särskilt mycket, så länge man anstränger sig att ange ett värde som man uppfattar som rimligt. Det har jag försökt göra, och nog ofta snarare underskattat än överskattat sannolikheterna.
Ingen utom Christian Dahlman har, såvitt jag vet, anmärkt på mina beräkningar annat än i allmänna termer om grova överskattningar. Jag välkomnar fortfarande seriösa försök av andra att räkna på sannolikheterna. Mina egna beräkningar finns alltså här: http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/.
158 – 161 ang. robusthet
På s. 158 – 161 tar Christian Dahlman upp bl.a. Sven Å. Christiansons sakkunnigutlåtande i det s.k. Appojauremålet i den del det avsåg frågan om det hade framkommit något som gav stöd för att Quicks erkännande skulle vara falskt. Dahlman pekar på svagheter i Christiansons bedömning att det inte hade framkommit något sådant. Eftersom domstolen inte tycks ha fäst någon större vikt vid Christiansons bedömning på denna punkt (s. 19 x; man ägnade betydligt mer uppmärksamhet åt vad Christianson sa om minnesfunktionen, bl.a. möjligheter att minnas detaljer), avstår jag från att diskutera Dahlmans kritik på denna punkt.
I det här avsnittet finns emellertid också en för mig svårbegriplig informationsstyrning. (Texten här finns även i avsnitt 1 i betraktelsen.) I sin redovisning av bevisningen i Appojauremålet skriver Dahlman:
Åklagarens bevisning bestod av Bergwalls erkännande, Christiansons utlåtande samt vittnesmål från kriminalkommissarie Seppo Penttinen, som uppgav att Bergwall i polisförhören nämnt ett antal korrekta detaljer om morden. Gällivare tingsrätt gjorde följande bevisvärdering.
Härefter citerar han i fyra stycken, på 16 rader, vad tingsrätten enligt honom uttalade i sin bevisvärdering. Det finns markeringar för utelämnad text, som normalt brukar innebära att det utelämnade saknar betydelse i sammanhanget. Här är det dock fem hela stycken som har utelämnats, tingsrättens bevisvärdering var på 57 rader och inte 16. På de saknade raderna redovisas bevisning som Christian Dahlman lagt åt sidan när han säger att bevisningen bara bestod av erkännandet, Christiansons utlåtande och Penttinens vittnesmål. Då avstår han från att nämna bl.a. en videoupptagning från en rekonstruktion med en stor mängd redovisade detaljer om hur mordet enligt Quick gick till, tre vittnesförhör om att Quick befann sig i området vid tidpunkten för mordet, obduktionsprotokoll, förhör med den obducerande läkaren om skadorna, offrens kläder, lakan, en fotobilaga med foton från mordplatsen och vittnesmål av ytterligare tre poliser.
Vill Christian Dahlman förmedla en bild av att domskälen var betydligt grundare än de faktiskt var? Vilken är i så fall anledningen till det?
Beträffande Seppo Penttinens vittnesmål skriver Dahlman att ”beviskraften […] har analyserats ovan”, varvid han hänvisar (även om kapitelangivelsen 3.4 i boken är felaktig) till den ovannämnda genomgången av värderingen av Seppo Penttinens påstådda uttalande att han inte hade ställt några ledande frågor. Det är något svårt att se hur den analysen skulle kunna ha någon betydelse för bedömningen av beviskraften i Penttinens vittnesmål i Appojauremålet, som avsåg helt andra saker än frågan om han hade ställt ledande frågor.
299 – 300 ang. Sven Å. Christiansons egenintressen
På s. 299 f. diskuterar Christian Dahlman Sven Å. Christiansons expertutlåtanden i Quickmålen. Det gör han särskilt utifrån den omständigheten att Christianson intervjuade Quick för en bok om seriemördare och därför enligt Dahlman hade ett intresse av att Quick verkligen var en sådan. Jag kan inte se att domstolarna i något mål lutat sig i någon högre grad mot Sven Å. Christiansons bedömningar, och jag avstår därför från att diskutera Christian Dahlmans synpunkter i den här delen.
I 2020 års något försenade nyårsbetraktelse om Quickärendet finns det skäl att vara ännu mer optimistisk än i halvårsbetraktelsen senast. Det känns ganska tydligt att en omsvängning är på väg. Den kommer nog att ta ännu några år, men den kommer. Numera hör jag sällan någon som tror att de sex domarna mot Thomas Quick var fel. Och påståendet att Quickärendet är en gigantisk rättsskandal förekommer alltmera sällan. Det skulle i och för sig kunna bero på att det pratas om Quick rätt sällan nuförtiden, eller på att människor inte säger vad de tror när jag hör på. Svårt att veta. Min känsla är i alla fall att alltfler förstår hur det ligger till, och också är beredda att säga det.
Två saker gick i andra riktningen under halvåret. Det var dels spelfilmen Quick, som helt och hållet köpte Hannes Råstams och Leif GW Perssons verklighetsbild, dels en ny podd från Juridicum i Lund, där de som pratade – professor Christian Dahlman och universitetslektor Sverker Jönsson – gjorde sitt bästa för att försvara teorin om en rättsskandal. Jag återkommer något till det.
Nedan kommer några strödda noteringar om vad som hänt sedan sist och några reflektioner om bl.a. orsaker och ansvar.
Man kan inte låta bli att leta förklaringar till att så många gick på myten om rättsskandalen. Jag nämner en rad möjliga samverkande sådana i min bok Quickologi (kap. 21). Det handlade om bl.a. den mycket speciella bakgrunden där Quick plötsligt erkände en rad ouppklarade mord, några kraftfulla opinionsbildare som hävdade rättsskandalen, ett av Hannes Råstam väl förberett avslöjande att Sture Bergwall ändrat sig, några övertygande men starkt vinklade och delvis bedrägliga böcker, en omfattande publicitet där medierna tog ställning, stöd från personer med hög trovärdighet, en betydande ensidighet i rapporteringen och debatten, hårda attacker på de oliktänkande, osanningar som blev till sanningar, en oprofessionell hantering från resningsåklagarnas sida, en myt om psykoterapins roll för Quicks erkännanden, tystnad från personer som visste bättre, okunskap om framför allt fakta och bevisvärdering, en benägenhet att bortse från det sannolika, ett beroende mellan myndigheter och medier, en bedövande konformism, bristande tid och intresse, intellektuellt motstånd, prestige, ovilja att ompröva, kritik som klibbade fast, leda och konventioners eller önskningars kraft.
Men när jag läste Joel Halldorfs bok ”Gud: Återkomsten” fick jag känslan att mytens genomslagskraft också kan ha berott lite grand på den moderna individualismen. Halldorf skriver att vi har utgått nästan enbart från individen när vi har försökt skapa ett motståndskraftigt samhälle; vi vill ju bjuda motstånd mot ondska och galenskap. Men att då utgå för mycket från individen är farligt. Varför? Jo, för att individen ofta inte är tillräckligt stark för att stå emot när vinden blåser hårt i någon riktning. Individen låter sig föras med. Några enstaka gör det inte, men vi kan inte förlita oss fullt ut på dom.
Så ett motståndskraftigt samhälle behöver gemenskaper och kreativa diskussioner för att stå emot det som är farligt eller bara tokigt. Vi behöver minoriteter som vitaliserar diskussionen och gör slutresultatet bättre, men framför allt behöver vi en öppenhet för tankar och åsikter som avviker från kollektivets.
I Quickärendet var vi väldigt få som sa som det var, att utredningarna och domarna mot Quick var i allt väsentligt riktiga. Då var det lätt för många att dras med, ofta utan egna reflektioner. De som har tänkt lite längre och förstått – och låt mig nämna Yrsa Stenius som ett exempel på självständighet och civilkurage – förstod ganska snart hur det låg till, och vågade säga det.
En lärdom av villfarelsen om Quickärendet – jag kallar den Quickfarelsen – är nog därför att samhället behöver utveckla samhörigheten, den öppna intellektuella diskussionen och beredskapen att hantera fake news på ett moget och ansvarsfullt sätt.
Jag har i tidigare betraktelser dristat mig att påstå att den stora majoriteten jurister inte alls tror på rättsskandalteorin, alltså att Thomas Quick blev felaktigt dömd för de åtta morden. Jag har också namngett de enda jurister – dittills fyra – som än i dag hävdar denna teori bestämt. Det är åklagarna Sven-Erik Alhem och Nils-Eric Schultz, f.d. hovrättspresidenten Ralf G. Larsson och departementsrådet Maria Kelt. De har såvitt jag vet inte ändrat sig.
Den här gången vill jag tillägga två namn, nämligen de båda podd-pratarna från Lund, professor Christian Dahlman och universitetslektor Sverker Jönsson. Deras podd om Quick – bestående av fyra program – kan inte rimligen tolkas på något annat sätt än att de bestämt hävdar rättsskandalteorin. Det stämmer också med det som Christian Dahlman har skrivit i sin bok Beviskraft (se min halvårsbetraktelse 2019).
Nu har vi alltså sex jurister som med all sannolikhet tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Men någon mer har jag inte stött på under detta senaste halvår (däremot åtskilliga med motsatt uppfattning). Onekligen skulle det dock vara intressant att få veta mer om ”styrkeförhållandet” bland jurister. Så hör gärna av er till mig, vare sig ni tror på rättskandalteorin eller att Thomas Quick blev korrekt dömd (glambertz@hotmail.com).
Det som hela tiden har gjort mig säker på min sak i Quickärendet är den bevisning som fanns och de slutsatser man kan dra av den. Man kan dra fram hur många egendomliga saker som helst, och det finns många sådana i Quickärendet. Men det hjälper inte om bevisningen mot Quick var så stark att det inte finns någon tvekan om att det beviskrav som gäller – skyldig bortom rimligt tvivel – var uppfyllt. Då var det inte någon rättsskandal, utan Quick blev korrekt dömd. Det betyder också att han är, bortom rimligt tvivel, skyldig.
Många ville inte låta sig övertygas av den vanliga bevisvärdering som man kan göra i målen och som jag hänvisade till. Exempel, om vi tar Johanfallet: Quick sa att han hade dödat Johan. Han berättade om det bostadsområde där Johan bodde och att han tagit pojken vid den tidpunkt på morgonen då Johan skulle gå till skolan. Han berättade om ett antal omständigheter kring området som vid kontroll visade sig stämma. Och när åklagaren tyckte att bevisningen inte räckte för åtal tog Quick fram ytterligare fem detaljer som han hade snappat upp och som övertygade åklagaren om att han måste ha varit där den aktuella morgonen. Vidare berättade Quick om hur han hade hanterat pojkens kropp på en plats i Åvike utanför Sundsvall, och även på en plats i skogen inte långt därifrån. Han pekade ut platserna på några kvadratmeter när. Och när man tog dit en likhund och lät den söka inom ett relativt stort område markerade hunden för död människa på just de båda platser där Quick hade pekat, inte någon annanstans. Quick nämnde också, utan att någon annan hade talat om det för honom, ett par kroppsliga egenheter hos Johan, nämligen ett ärr och en irregularitet med pungen. Den som bedömer sådan bevisning måste bl.a. fråga sig – oavsett hur skicklig eller oskicklig hunden må ha varit – hur Quick bar sig åt för att peka ut just de båda platser där hunden senare skulle komma att markera. Hur gjorde han detta, om han nu ville bluffa? Till bevisningen hör också att Johan än i dag är försvunnen och att detta stämmer med det som Quick berättade om hur han gick till väga. Tillkommer gör den s.k. ursprungssannolikheten, de omständigheter som gjorde Quick till en möjlig och trolig gärningsman. Det står klart att någon har mördat Johan. Vilken är sannolikheten för att det är någon annan än den som erkände mordet och mot vilken en omfattande bevisning pekar?
När ett sådant traditionellt resonemang inte övertygade mer än jurister vana vid bevisprövning ville jag försöka visa med siffror hur ytterst osannolikt det är att Quick ljög om sin skuld till morden. I min bok använde jag en matematiskt felaktig beräkningsmetod, eftersom jag då inte kunde räkna matematiskt korrekt, men som jag menade ändå tydligt illustrerade hur mycket mer sannolikt det var att Quick var skyldig än att han var oskyldig. Efteråt har jag lärt mig att räkna på det sätt som matematikerna anvisar, med den s.k. Bayes sats. Denna är komplicerad och svår att använda, men när man tillämpar den på Quickmålen får man ett utomordentligt övertygande resultat, som stämmer mycket väl med den bedömning som vilken brottmålsdomare som helst kan göra. För ett par av morden är sannolikheten för Quicks skuld långt över 99 %, och för alla morden är sannolikheten i varje fall över 98 %.
Vän av ordning säger att den siffra som beräkningarna ger beror på vilka sannolikhetssiffror som man stoppar in i formeln; hur starkt är det och det beviset? Och självklart beror det på detta. Jag menar dock att jag har värderat bevisen försiktigt, och att man under alla omständigheter – hur man än värderar dem – måste förstå att det sammanlagda bevisvärdet är mycket högt. Något seriöst försök till alternativ beräkning har inte presenterats. En advokat vid namn Alexander Barkman har visserligen invänt mot mina beräkningar (se senast i kommentarer till min Extrabetraktelse den 17 december). Men jag tror att den som följer vår diskussion kan se att han inte på allvar försöker förstå bevisningen utan i stället håller den ifrån sig med en retorik som inte är seriös.
Den tidigare nämnde professorn Christian Dahlman har skrivit en bok som heter Beviskraft och som lanserar Bayes sats som en metod för att säkra bevisprövning i brottmål. Han och jag argumenterade kring bevisvärdet av liksökhunden i diskussionen i anslutning till min halvårsbetraktelse den 1 juli 2019. Den som vill kan söka upp den diskussionen och själv ta ställning.
Sammantaget menar jag att den bedömning av bevisningen som man kan göra med sin domarkunskap i mycket hög grad stärks av de beräkningar som kan göras med hjälp av Bayes sats. Kort sagt: Bevisningen mot Thomas Quick var och är ramstark. Och det gäller för bevisningen i vart och ett av mordfallen. Det innebär, förstår nog även den matematiskt obevandrade, att sannolikheten för att Quick inte skulle vara skyldig till ett enda av morden är så liten att den inte förtjänar att tas på allvar.
Psykoterapeuten och legitimerade psykologen Cajsa Lindholm har skrivit boken ”I denna kusliga tomhet” med underrubriken ”en analys av Thomas Quicks tankevärld, dess uppkomst och gestaltning”. I oktober hölls ett mycket välbesökt seminarium om boken i Stockholm. Boken och seminariet visar bl.a. att tidigare erfarenheter av psykisk brist och trauma kan få ohyggliga konsekvenser, något man kan se redan av det som Sture Bergwall är dömd för i form av våld, sadism och pedofili.
Det var nog inte någon som gick ifrån seminariet utan det bestämda intrycket att Sture Bergwall har den bakgrunden att han mycket väl kan ha begått de många mord som han dömdes för.
Som bekant avslog Justitiekanslern Sture Bergwalls anspråk på skadestånd för det mångåriga frihetsberövande som han var föremål för efter att han erkänt de många morden och dömts för dem. Om domarna mot honom var felaktiga har han utan minsta tvivel rätt till ett skadestånd på många miljoner kronor av staten. Så varför väcker han inte en sådan talan i domstol? Är det någon som kan ge en rimlig förklaring till det?
Jag kan det.
Den s.k. Bergwallkommissionen utgick i sitt arbete från att Thomas Quick blev felaktigt dömd. Resultatet blev därefter. Mycket har sagts om kommissionen, kanske allra bäst i Christer van der Kwasts tillägg till hans bok Bortom rimligt tvivel.
Låt mig nu bara citera vad Quicks advokat i Johanmålet, Sten-Åke Larsson, skrev till Seppo Penttinen sedan han läst kommissionens slutsatser angående en del av bevisningen i detta mål. Det handlar om det fax med tillkommande uppgifter som sändes till förundersökningsledningen efter åklagarens preliminära beslut att inte väcka åtal mot Quick för mordet på Johan Asplund. Kommissionen godtog Sture Bergwalls påstående att faxet tillkommit efter en ”brainstorming” som han hade haft tillsammans med advokaten (alltså Sten-Åke Larsson) och psykoterapeuten Birgitta Ståhle. Sten-Åke Larsson skrev:
”Hej Seppo,
I anledning av Thomas Quicks uttalande inför Kommissionen vill jag meddela dig följande.
Jag har aldrig under den tid jag företrädde Quick haft någon genomgång eller något möte där enbart jag, Quick och Birgitta Ståhle närvarat. I något ”brainstormande” med honom har jag heller aldrig deltagit. Dennes påståenden är en ren och skär lögn – ett påhitt!
Sanningen om faxets tillkomst är följande.
Då förundersökningen i Johan-fallet var i det närmaste slutförd, tillfrågades jag av Quick om jag trodde att densamma skulle leda till åtal. Jag svarade att jag var tveksam därtill.
Någon vecka eller några veckor därefter fick jag mig faxet tillsänt för vidarebefordran till förundersökningsledningen, vilket jag omgående gjorde. Innehållet i faxet står Quick ensam för utan min medverkan.
Detta utgör den befattning jag haft rörande tillkomsten av faxet ifråga.
Hälsningar
Sten-Åke
P.S. Det är upprörande, att jag inte inför Kommissionen fick mig till del Quicks uppgifter och gavs tillfälle att kommentera desamma.”
Jag har funderat över vilka personer som har gjort mest för att lura svenska folket att tro att Quickdomarna är en gigantisk rättsskandal. Preliminärt rangordnar jag de 30 första så här:
Åtskilliga fler finns med en betydande skuld. Det gäller bl.a. övriga resningsåklagare och övriga medverkande i Bergwallkommissionen. Kanske har jag glömt någon, men det kanske i så fall kan kvitta.
En av mina vänner håller med mig om att domstolarna dömde rätt i alla Quickmålen; bevisningen räckte för ett konstaterande att Quicks skuld var ställd utom rimligt tvivel. Men vännen säger samtidigt att han tror att Quick är oskyldig i fråga om alla morden.
Vilken är sannolikheten för att det förhåller sig så? Antag att sannolikheten för skuld var 98 % beträffande samtliga åtta mord, att domstolarna nöjde sig med det och därmed dömde rätt. (Normalt ligger sannolikheten betydligt över 98 % när man fäller, även om man normalt sett inte över huvud taget nämner någon siffra.)
Om sannolikheten var 98 % för skuld, då var den 2 % för oskuld. Utfallet att Quick då ändå var oskyldig i fråga om något av de åtta morden har i så fall sannolikheten 1 minus 0,02 upphöjt till 8 eller [, om jag räknar rätt, drygt 99,999999999999 %] nästan så nära full sannolikhet som man kan komma. Utifrån detta är det enligt min mening vara svårt att tro så som min vän gör.
Hur är det över huvud taget möjligt att säga att man ”tror” en sak när sannolikheten är nästan noll?
På samma sätt är det för övrigt med flera av morden vart och ett för sig. Hur kan man ”tro” att Quick är oskyldig när bevisningen faktiskt är som den är? I varje fall för en jurist borde detta vara omöjligt. Att det är orimligt, det står ställt utom varje tvivel.
Claes Borgström
Den 15 maj avled Claes Borgström, enormt saknad. Om det har vi i Öjegruppen skrivit i en minnesruna. Så här skrev vi:
”Vår vän Claes Borgström har avlidit 75 år gammal. Han var bosatt i Stockholm med sin hustru Märit och efterlämnar tre barn från tidigare äktenskap med familjer.
Claes var helt orädd och engagerade sig tidigt för utsatta människor – bl.a. i KRUM (för kriminalvårdens humanisering), RFHL (för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling) och RFFR (för familjers rättigheter). Han var också en advokat som särskilt värnade barns rättigheter. På 80-talet drev han den omtalade Birkagårdsrättegången för en barnstuga mot Stockholms kommun.
För allmänheten blev Claes känd när han varje rättegångsdag kommenterade målet mot Christer Pettersson 1989 i Dagens Eko. Han blev också Sveriges första manlige jämställdhetsombudsman 2000 och var en av de få riktigt genuina manliga förkämparna i vårt land för jämställdhet och kvinnors rättigheter.
För oss är det Claes i rollen som advokat och försvarare i brottmål sedan 1980 som står i fokus. Hans egenskaper gjorde honom snabbt till en av Sveriges mest anlitade försvarare, känd för exceptionell skicklighet i rätten. Claes retoriska teknik var analytisk och skenbart enkel. Och i slutändan mycket övertygande. Hans insatser för sina klienter präglades också av ett grundläggande humanistiskt perspektiv som gjorde honom mycket efterfrågad och omtyckt. Claes var en advokat med ovanlig resning och bredd.
På 90-talet var Claes försvarare för Thomas Quick (senare Sture Bergwall). När Bergwall tog tillbaka sina erkännanden 2008 och senare frikändes angreps Claes för att ha medverkat till en rättsskandal genom en svag insats under utredningen och i domstolarna. Claes valde att rakryggat hävda sin uppfattning om det som hänt men fick se hur kollegor vände honom ryggen. Claes visste dock att han hade gjort precis det han skulle och var ingalunda en bruten man.
Det var en stor förmån att i vår krets få ta del av Claes klokskap och erfarenhet. Hans charm och känsla för trevnad var en stor tillgång när allvarliga ting avhandlades.
Vi saknar vår fantastiske vän.”
Claes artikel i SvD och debatten efter den
Innan Claes avled hade han skrivit en debattartikel om Quickärendet som Svenska Dagbladet hade beslutat att publicera. När coronapandemin tog greppet om landet sköt man på publiceringen för att inte artikeln skulle hamna i medieskugga. När Claes sedan avled, för övrigt i sviterna av covid-19, publicerade tidningen artikeln den 29 maj efter samråd med Claes hustru Märit. Det här är Claes artikel:
https://www.svd.se/borgstrom-quick-fallen-var-ingen-rattsskandal
För den som inte kommer åt artikeln kan det viktigaste sammanfattas med det som Claes skrev allra sist i den: ”Bergwalls psykiska status i kombination med hans sätt att berätta och de unika omständigheter han beskrivit gör att det saknas anledning att betvivla hans ursprungliga berättelser om de mord han har erkänt.” I klartext skrev Claes att Bergwall begick de mord han dömdes för.
Och så här förklarade Claes skälen till att han skrev artikeln och därmed bröt mot den lojalitet som han enligt advokatetiken var skyldig sin tidigare klient: ”Klientlojaliteten är ett grundläggande inslag i advokatens verksamhet, vilket innebär att klientintresset går före andra intressen förutsatt att advokaten håller sig inom lagens råmärken. Advokaten har tystnadsplikt gällande vad som förekommit mellan hen och klienten. – Bergwall har dock löst mig från min tystnadsplikt. Det gjorde han år 2008 i ett telefonsamtal mellan oss två, omkring en timme före den intervju Hannes Råstam genomförde med mig för SVT. – Jag är ändå skyldig att överväga om jag skadar honom genom att uttala mig. Förutom kravet på lojalitet mot den enskilde klienten Bergwall är det också nödvändigt att ta hänsyn till hur ’det allmänna klientkollektivet’ kan komma att påverkas av att en advokat beskriver sin klients agerande i ett rättsligt ärende. – Bergwall har, efter att han återtagit sina erkännanden, beljugit och förtalat mig och lyckats dupera i stort sett alla i medierna och övriga mer eller mindre etablerade professionella kommentatorer om vad som faktiskt förekommit under de aktuella åren. Det har fått till följd att ’rättsskandalen’ tycks ha fått fäste hos allmänheten med allt vad det innebär för förtroendet för rättsväsendet. – Mot bakgrund av vad som redovisats ovan får lojaliteten vika för allmänintresset.”
Bergwalls nuvarande advokat Thomas Olsson skrev en replik med kritik mot Claes Borgström. Han menade att det skäl som denne hade för sin artikel var rent personligt och klandrade honom dessutom för att under utredningarna och rättegångarna inte ha ingripit för att få Bergwall friad. Advokater måste ibland slira lite grand på både sanning och logik för att få ihop ett försvar för klienten.
Vi i Öjegruppen sände en motreplik till tidningen, men SvD ville inte fortsätta den polemiska debatten. Man bad i stället att någon av oss skulle skriva en mer framåtsyftande artikel. Detta gjorde jag, och den publicerades i tidningen i söndags (nätet) och måndags (papperstidningen). Det här är en länk till artikeln: https://www.svd.se/lambertz-vi-maste-avsta-fran-pajkastning/i/utvalt/om/fallet-sture-bergwall
För den som inte kan läsa via länken kan det viktigaste sammanfattas genom de tre åtgärder som enligt mig, med hänvisning till Claes Borgström, måste vidtas för att samma sak som skedde i Quickärendet aldrig mer ska kunna upprepas:
”1. Vi måste genomföra en lagändring som gör det omöjligt för åklagare att riva upp lagakraftvunna morddomar efter resning. Ett sådant undanröjande måste fordra domstolsprövning. Här handlade det om sex domar för åtta mord efter långvarig utredning och eniga domstolar. Det handlade om föräldrar vars barn hade mördats. Det är alldeles orimligt att åklagare lättvindigt kan besluta att sådana domar inte ska gälla.
Debatten fortsätter. Det var en oerhörd sak som hände i Sverige åren 2008 – 2013. Det är en viktig uppgift för vårt rättsväsende – inkl. lagstiftaren – att se till att något sådant aldrig kan hända igen.
Människors syn på saken efter Claes Borgströms ord
Effekten av Claes Borgströms artikel har varit tydlig. En rad personer har uttryckt stöd för Claes och den linje som han hävdade. Den effekten har varit ungefär lika markant nu som när Justitiekanslern i juni 2018 avslog Bergwalls skadeståndsanspråk. Han fick ingenting alls. Och sedan avstod han från att väcka talan i domstol trots att det där hade räckt att visa ”skada” och ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning”. Det hade varit mycket lätt för vilken advokat som helst, om sanningen hade varit att Bergwall blev oskyldigt dömd.
Såvitt jag kan bedöma har Claes Borgströms artikel betytt mer för människors syn på skuldfrågan än de försök som jag själv har gjort att visa den enorma styrkan i bevisningen mot Bergwall, bl.a. att den vid en rent matematisk beräkning motsvarar en sannolikhet för hans skuld på långt över 99 procent.
Att Claes Borgströms ställningstagande betyder mycket är inte förvånande. Han var allmänt känd som en ovanligt skicklig försvarare med hög integritet och stor omsorg om sina klienter. Och dessutom hade han förstahandskunskap när det gällde utredningen och det som hände i domstolarna. Han var nämligen där. Människor förstår att Claes hade hög trovärdighet i det som han skrev.
Trots effekten av Claes Borgströms artikel är det för tidigt att säga att det har vänt när det gäller allmänhetens syn på saken. Av de drygt 1200 namn som jag har noterat som stödjare respektive motståndare, när jag själv har argumenterat för att utredningarna och domarna mot Thomas Quick var riktiga, är visserligen ca 70 % stödjare. Men det ska man inte dra för stora växlar på, det är naturligt att fler stödjare än motståndare har gett sig till känna för mig.
Man kan förstås diskutera vilken betydelse det har hur många som tror si eller så. Sanningen är ju som den är, oavsett vad vi tror. Men eftersom det hos många tycks finnas en uppfattning att nästan alla tror på den s.k. rättsskandalen – det gav bl.a. Svenska Dagbladets rättskrönikör Mårten Schultz uttryck för i en kommentar till Claes Borgströms artikel – kan det ha sitt intresse.
Varför inte ett förtalsmål?
Vi i Öjegruppen har flera gånger diskuterat om vi, eller någon av oss, borde väcka en skadeståndstalan för förtal. I medierna har det ju i olika sammanhang skrivits och sagts i ofta kränkande ordalag att framför allt Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Sven Å. Christianson och Claes Borgström såg till att Sture Bergwall dömdes oskyldig för åtta mord.
Så varför har vi inte inlett någon sådan process om vi är så säkra på vår sak som vi säger?
Det finns i huvudsak tre anledningar.
Den första är att en process skulle vara mödosam, tidskrävande och inte särskilt rolig att ägna sig åt.
Den andra anledningen är att det finns en kostnadsrisk med förtalsmål. Sådana är mycket svåra att vinna, särskilt mot medierna. Och man kan mycket väl tänka sig att en domstol kommer fram till att det var försvarligt av tidningar, radio och tv att skriva och säga som de gjorde ÄVEN OM utredningarna och de fällande morddomarna mot Quick var riktiga. Varför? Jo, därför att myndigheterna – framför allt åklagarna och Bergwallkommissionen – ju har sagt att det begicks allvarliga misstag. De har visserligen fel, men så har de faktiskt sagt. Och då var det kanske rimligt av medierna att skriva ungefär samma sak?
Den tredje anledningen är att en eventuell vinst för oss i en förtalsprocess skulle vara svår att hantera för samhället. Då skulle det slås fast att medierapporteringen varit felaktig, vilket är nästan detsamma som att Bergwall är skyldig. Först blir Bergwall friad efter resning. Sedan blir han i praktiken förklarad skyldig i en förtalsrättegång. Sådant kan nog visserligen behöva inträffa ibland, men vi har hittills sagt oss att det bör undvikas i det längsta.
När har Quickärendet vänt?
Det går som sagt inte att hävda att det har ”vänt” än, om man med det menar att majoriteten av intresserade personer inser – eller åtminstone tror – att Thomas Quick dömdes korrekt. Man kan ju också fråga sig hur detta i så fall ska kunna konstateras, någon enkät e.d. om saken lär knappast bli genomförd. Om medierna skulle ändra sig och skriva att de hade fel, då skulle det säkert gå fort. Men något sådant lär inte hända. Det tar säkert emot för mycket att erkänna att allt man sa och skrev om Quickärendet mellan 2008 och 2015 var tokigt. Så viktig är inte sanningen, och inte heller att ge upprättelse åt de personer som man har förtalat.
Men med detta sagt måste man se Svenska Dagbladets agerande i fråga om Claes Borgströms artikel (se ovan) som en försiktig halv reträtt. Längre kunde man nog inte komma just nu, och det hedrar tidningen att den i alla fall ställde sig på neutral mark. Kulturdebattredaktören Elsa Westerstad tycks ha insett något viktigt. Även tidigare har SvD intagit en försiktigare hållning än flera andra. Särskilt Dagens Nyheter (som visserligen vacklade lite 2012), Aftonbladet och Sveriges television har starkt och högljutt hävdat ”rättsskandalen”.
Oavsett mediernas förhållningssätt framöver kan man nog tänka sig att olika händelser medför att verkligheten börjar sjunka in hos allmänheten. Att den redan gjort det bland juristerna i landet står klart. De allra flesta jurister som hör av sig säger (ungefär) att de förstår att Quick blev korrekt dömd. Bara sju jurister säger eller visar i dag öppet att de tror att Quick blev oskyldigt dömd (Sven-Erik Alhem, Alexander Barkman, Christian Dahlman, Sverker Jönsson, Ralf G. Larsson, Mårten Schultz och Nils-Eric Schultz). Ytterligare två har sagt det privat till mig.
Bland journalister är det sedan öppet betydligt fler som öppet förlitar sig på rättsskandalen. I den skaran har under det senaste halvåret tillkommit Lisa Magnusson på Dagens Nyheter och Johan Rudström på Upsala Nya Tidning.
Men när kan det vara korrekt att hävda att ”det har vänt”? Jo, i varje fall om det står klart för de allra flesta intresseradeatt det blev fel när Bergwall friades från de åtta morden. Än så länge är det nog som sagt inte så. Och det gäller även om bl.a.
– JK-beslutet att avslå Bergwalls skadeståndstalan,
– ställningstagandet från Bergwalls advokat att inte väcka skadeståndstalan mot staten trots att 15 mkr är lätta att ro hem om man har rätt,
– Claes Borgströms besked,
– det som kan uppfattas som en halv reträtt av SvD, och
– de matematiska beräkningarna av bevisvärdet för Quicks skuld
tycks ha fått många att svänga.
Ett par av oss skriver f.n. på en bok som är tänkt att komma ut ”när det har vänt”. Den ska alltså inte argumentera för att Thomas Quick blev korrekt dömd utan utgå från att detta har blivit allmänt accepterat. I det läget är det intressant att analysera vad som hände under ”de förskräckliga åren”. Att försöka förstå varför nästan hela Sverige plötsligt blev blint. Om det nu var så plötsligt?
Den analysen är en mycket intressant övning.
Diskussion med Alexander Barkman om bevisvärdet i Johanmålet
Den som har följt min blogg och mitt Facebookflöde angående Quickärendet vet att jag och advokaten Alexander Barkman skriver en gemensam promemoria angående bevisningen för Quicks skuld till mordet i Sundsvall på Johan Asplund. Vi argumenterar alltså mot varandra, jag för att bevisningen var stark, han för motsatsen. Detta började vi med i januari i år, och nu återstår bara Alexanders ”slutplädering”. Sedan lägger jag ut promemorian på min blogg för att var och en som är intresserad ska kunna bilda sig en uppfattning om argumentationen och styrkan i bevisningen.
Mordet på Olle Högbom
Ett av de mord som Thomas Quick erkände, men som inte hann utredas tillräckligt för att tas till åtal, var det på Olle Högbom. Olle var en yngling som försvann i Sundsvall år 1983 och som har varit försvunnen sedan dess. Quick berättade att han hade mött Olle en kväll i närheten av pojkens läroverk och dödat honom på skolgården.
I mars i år hade Dagens Nyheter en artikel om en journalist vid namn Martin Ezpeleta som börjat forska kring Olle Högboms försvinnande och bl.a. pratat mycket med Olles far Ruben, som aldrig gett upp sökandet efter sin son och som ända från början varit helt övertygad om att Quicks erkännande var felaktigt. Det stämde bara inte, tyckte han. Artikeln i DN utgår från detta, och det sägs bl.a. att ”en journalist med insyn i fallet menar att det var Ruben som knäckte gåtan Thomas Quick”.
Det kan vara intressant att jämföra med Thomas Quicks egna ord om saken. I sin bok Kvarblivelse skrev han år 1998 så här om mordet på Olle Högbom (s. 174 f.):
”Som jag nämnde igår har jag skrivit ett brev till O.H.:s föräldrar och idag lade jag det på postlådan. Föräldrarna har ju skrivit till mig tidigare, jag läste dessa brev innan jag skrev mitt brev och, osäker om det var rätt av mig eller inte att posta brevet, känner jag att det var riktigt. Jag skrev ordagrant så här:
’Bästa R och K.H Säter den 19/6 1997
Detta brev är mycket svårt att skriva men jag känner att jag på något sätt vill höra av mig. Det smärtar mig djupt att Ni ännu inte fått visshet om vad som hände Er son den ödesdigra kvällen i början av september 1983. Jag har de senaste dagarna funderat mycket över om jag skall be Er komma hit till sjukhuset för att träffa mig. Jag vet inte om detta skulle vara möjligt – skulle Ni orka ett möte med mig, skulle jag orka möta dem som jag gjort så illa? Och skulle polisen tillåta det? Jag vet inte. Jag kan i alla fall skriva detta brev och det är min förhoppning att Ni orkar ta del av det. Jag vill tala om att jag, när semestrarna är över, kommer att göra allt jag förmår för att Ni skall få besked och visshet. Sanningen kommer att smärta men jag har förstått att vissheten kanske kan stå över denna smärta. När verkligheten är känd kan den aldrig göras okänd. Jag var alltså i Sundsvall en onsdagskväll i början av september 1983 och jag mötte O.H. i närheten av läroverket. Jag dödade O.H. på skolgården. Jag skall här inte beskriva händelsen, men jag vill att Ni skall veta att denna händelse växer fram, under kamp och outsäglig sorg och att jag tror att HELA händelsen skall vara framplockad mycket snart.
Jag vet att Ni, R, har skrivit en bok om O.H.:s försvinnande. Jag vill tala om att jag inte har läst den. Jag vet att Ni var närvarande under rättegången i Falun i maj. Ni fick då en bild av mig, mer än den som syns i massmedia. Jag önskar att Ni då också fick en viss förståelse för hur oerhört svårt det är för mig att ta fram de ohyggligheter som jag har orsakat och att detta svåra är en av orsakerna till att det dröjt så lång tid innan ni får/fått besked. Jag är bedrövad över all sorg och lidande jag har orsakat Er. Jag hoppas att dessa korta rader kan kännas som ett viktigt steg till visshet för Er.
Med all högaktning
T.Q.’
Hur kommer O.H.:s föräldrar att reagera på mitt brev? Ja, om detta vet jag inte. Jag kan däremot hoppas att brevet ger dem en trygghet i så måtto att de vet att jag är beredd att ge dem den visshet de under så många år har sökt.
OM JAG ORKAR … MÅTTE MIN ORK HÅLLA!
När jag pratade med Seppo häromdagen talade han om för mig att undersökningarna i Norge just nu ligger nere på grund av massmedias påträngande närvaro. Man väntar en tid och hoppas därigenom att intresset från media skall svalna så att de i lugn och ro får genomföra de undersökningar som måste göras. Resultatet av dessa måste jag kunna hantera, orka med. Inte minst med tanke på O.H.:s föräldrar.”
--
Så långt alltså Sture Bergwall, som hette Thomas Quick när han skrev dessa ord. Var och en är fri att fundera. Är det en lögnare eller en ångerfull mördare som skriver?
Tio tidigare betraktelser
Detta är den elfte halvårsbetraktelsen om Quickärendet. Den första skrev jag till nyåret 2015–16 och den senaste vid halvårsskiftet 2020. Jag har lagt ut ett dokument på min hemsida där de tidigare tio betraktelserna finns samlade. Och här kommer en innehållsförteckning till det dokumentet:
[Innehållsförteckningen utelämnas här. I stället ligger en innehållsförteckning till samtliga tolv betraktelser sist i detta dokument.]
Vad har hänt sedan sist?
Under det andra halvåret 2020 har det (såvitt jag vet) hänt främst två saker som rör Quickärendet:
I den här betraktelsen ska jag beröra dessa båda händelser och diskutera ytterligare några saker kring Quickärendet. Så här:
– Tioårsartikeln
– Helena Nymans syn på saken
– Den norska serien om mordet på Therese Johannessen
– Filmen ”Quick” och vad den saknar
– En sammanställning av bevis för alla åtta morden
– Promemorian med advokaten Alexander Barkman
– Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga för villfarelser?
Tioårsartikeln
Den 3 september var denna artikel intagen i Upsala Nya Tidning under rubriken ”Villfarelsen om Thomas Quick tio år”:
”Den 3 september 2020 fyller villfarelsen om domarna mot Thomas Quick tio år. Den 3 september 2010 meddelades nämligen den första friande domen efter hovrättsbeslut om resning. Under åren därefter restes sedan de övriga fem domarna mot Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han numera heter. Bergwall bodde i Uppsala under en tid och gick på Fjellstedtska skolan. En av oss blev överfallen av honom med kniv i en lägenhet på Skolgatan 1974 och nästan dödad.
Enligt hovrättens resningsbeslut skulle frågan om skulden till de åtta mord som domarna gällde prövas på nytt i tingsrätten. Åklagarna valde trots detta att lägga ner åtalen. När det sker måste domstolen frikänna den tidigare dömde utan egen prövning. Och så skedde.
De flesta antog att detta innebar att Thomas Quick hade dömts felaktigt och att han var oskyldig till de åtta mord som han hade dömts för. Detta antagande förstärktes av dramaturgin kring Quickärendet. Starka författare och debattörer hävdade att det inte fanns någon bevisning mot Quick utöver hans erkännanden. Det blev till en sanning i mångas ögon. Alla dominerande medier i landet stämde in. Enstaka motröster trycktes tillbaka med stor kraft.
Sedan dess har flera böcker skrivits om Quickärendet, bl.a. fyra som har författats av några av oss som skriver under denna artikel. Den allmänna inställningen till Quickdomarna har nog förändrats en del genom detta, och genom den debatt som förekommit. Senast publicerade Svenska dagbladet en debattartikel som Claes Borgström skrev strax innan han avled. Där sa Claes Borgström att det inte finns någon som helst anledning att tro annat än att Quicks erkännanden var riktiga; han hade begått morden.
Många tycks ha övertygats av Claes Borgströms ställningstaganden. Han var med och visste hur det låg till. Men ändå lär de flesta i landet – jurister undantagna – fortfarande tro att Quick/Bergwall blev felaktigt dömd för åtta mord och att det därför inträffade en stor rättsskandal i Sverige under 1990-talet och början av 2000-talet.
Nästan alla som har satt sig in ordentligt i ärendet torde dock numera inse att Thomas Quick inte blev felaktigt dömd. Bevisningen mot honom räckte och blev över. Och det gäller samtliga åtta mord. Man kan dra fram hur många ”skumma” omständigheter som helst kring utredningarna, det hjälper inte: bevisningen var och är ramstark. Tre av de ovannämnda böckerna visar detta med stor tydlighet. Detaljerad information om bevisningen finns tillgänglig för den som så önskar.
Rättsskandalen finns alltså inte. Thomas Quick blev korrekt dömd på grundval av fullt tillräcklig bevisning. Och hur har man egentligen rimligen kunnat tro något annat under alla dessa år? Hur kunde man tro att flera domstolar i sex olika domar kunde komma fram till samma sak? Att bevisningen var så stark att det var ställt utom rimligt tvivel att Quick var skyldig till de åtta morden? Men att han inte hade begått ett enda? Det är alldeles orimligt, och det bör alla som har kunskap om vårt rättsväsende förstå.
Och hur kunde man tro att ett 30-tal poliser, åklagare, advokater, sakkunniga och terapeuter skulle samordna sig i något slags nätverk (en ”sekt”) för att få en person fälld för mord utan att det faktiskt fanns avgörande bevisning?
Men så beskrevs det av centrala aktörer som Sveriges Radio och Sveriges television. Och Bergwallkommissionen fick klara direktiv och utgick från ett givet facit – att Quick var oskyldigt dömd. Därigenom cementerades uppfattningen om en rättsskandal.
Tio år för en villfarelse av denna magnitud. Det är genant för Sverige – framför allt för vårt åklagarväsende, våra medier och Bergwallkommissionen – att något sådant har kunnat inträffa i vårt land.”
Sven Å. Christianson, professor i psykologi
Håkon Gröttland, tidligere politioverbetjent
Lennart Höglund, f.d. byråsekr., offer för knivöverfall
Christer van der Kwast, f.d. överåklagare
Göran Lambertz, f.d. JK och justitieråd
Cajsa Lindholm, leg. psykolog och psykoterapeut
John B. Ottersen, tidligere politietterforsker
Seppo Penttinen, f.d. kriminalinspektör
Gubb Jan Stigson, f.d. kriminalreporter
Helena Nymans syn på saken
Med anledning av att Thomas Quicks verksamhet hade nära samband med Falun, där Sture Bergwall bodde i många år, hade vi erbjudit artikeln till Falu-Kuriren. Där är Helena Nyman chefredaktör. Hon avböjde publicering men gjorde i stället ett specialnummer av tidningen med motsatt inriktning: Nu var det tio år sedan rättsskandalen avslöjades, tio år sedan det klarlades att Thomas Quick ljög om de mord som han hade dömts för. Tio år sedan det slogs fast att han var oskyldig. Och i en krönika skrev Helena Nyman själv: ”Här har en man dömts för ett antal mord han omöjligt kan ha begått.”
Efter detta utspann sig en diskussion mellan Helena Nyman och mig. Den är intressant bl.a. därför att den möjligen visar hur somliga journalister ser på frågan om skuld och oskuld och frågan om rätt och fel. Jag återger därför några förkortade delar av diskussionen här.
Jag: Vad har du för grund för påståendet att Bergwall är inte bara frikänd utan också oskyldig?
Helena Nyman: Den som är frikänd är också att betrakta som oskyldig.
Jag: Men i din krönika skriver du väl att han faktiskt ÄR oskyldig? Du skriver ju dessutom ”Här har en man dömts för ett antal mord han omöjligt kan ha begått.” – Sätter du personligen likhetstecken mellan ”betraktas som” och ”vara” oskyldig?
Helena Nyman: Om rättsväsendet slagit fast att en person är oskyldig är det också det jag utgår ifrån. Då är Sture Bergwall oskyldig – tills något annat bevisas. De tidigare fällande domarna – och underlaget till dem – har grundligt granskats och det finns mängder av uppgifter som visar att Bergwall blev felaktigt dömd.
Jag: Du säger "Om rättsväsendet slagit fast att en person är oskyldig", men något sådant slår rättsväsendet aldrig fast. Vad domstolen slår fast när den frikänner är att bevisningen inte räcker.
Helena Nyman: Att få resning och frias i åtta fall av mord är per definition en rättsskandal och Bergwall är nu en fri man – ett faktum som inte behöver ifrågasättas. Bergwall är frikänd och det finns ingen anledning för mig eller Falu Kuriren att ifrågasätta det.
Jag: Du skriver "Att få resning och frias i åtta fall av mord är per definition en rättsskandal". Men du har missuppfattat även detta i vårt rättssystem. Tänk tanken att de resta domarna var riktiga och att frikännandena berodde på dåligt arbete av åklagarna. Var menar du att rättsskandalen finns i så fall? – Och hur svarar du på frågan jag ställde tidigare, om du sätter likhetstecken mellan ”betraktas som” och ”vara” oskyldig?
Helena Nyman: Jag anser nog att jag svarat på den viktigaste frågan flera gånger; Bergwall har friats och är inte längre skyldig till mord.
Helena Nyman menar alltså att ett frikännande faktiskt innebär att den åtalade inte har gjort sig skyldig till brottet (1), att frikännandet faktiskt visar att en tidigare fällande dom var en skandal (2) och att Quick faktiskt dömdes för ett antal mord som han omöjligt kan ha begått (3).
Och kanske behöver man som journalist inte bekymra sig för om det står alldeles klart att det man säger är hundraprocentigt galet, så som det är med dessa tre påståenden av Helena Nyman.
Jag har sett mycket tokigt i Quickärendet. Helena Nymans påståenden går in på tangerad första plats.
Den norska serien om mordet på Therese Johannessen
Under hösten sände norsk tv, NRK, en serie i fem delar om nioåriga Therese Johannessens försvinnande 1988. Detta mord erkände Thomas Quick, som han då hette, år 1996 och dömdes för det 1998. Han frikändes 2011 efter resning 2010. Någon annan gärningsman har den norska polisen inte kunnat finna, så försvinnandet är ouppklarat.
Serien fokuserar på Thereses mamma och hennes förhoppningar att flickan inte är död. Den redovisar några spår och misstankar i polisutredningen som inte ledde någonstans. De första två avsnitten redogör för försvinnandet och all förfäran omkring det. I avsnitt 3 redovisas Quicks erkännande och domen mot honom på ett bra sätt, och i avsnitt 4 kommer kritikerna (framför allt Dan Josefsson och Jenny Küttim) till tals i samband med att resningsprocessen redovisas. I avsnitt 5 visas dagsläget med den osäkerhet och förtvivlan som blivit kvar. Den norske polis som arbetat allra mest med fallet, Håkon Gröttland, säger sig övertygad om att Quick/Bergwall är gärningsman. Han får stöd av bl.a. den omständigheten att det som kallats Pakistanspåret – en spekulation av framför allt journalister att Therese kunde ha förts till Pakistan av en man som skulle kunna vara hennes pappa – har avfärdats en gång för alla efter förnyade undersökningar 2019 av en cold case-grupp som slog fast att teorin är grundlös.
Till skillnad från andra dokumentärer och spelfilmer, som alla utgår som en självklarhet från att Quick ljög när han tog på sig skulden för morden, håller denna serie öppet för möjligheten att han faktiskt är gärningsman och i stället ljög när han ändrade sig.
Det är uppmuntrande att någon i medierna äntligen har vågat öppna på locket och se efter vad som finns därunder. Förhoppningsvis är det en försiktig början till en nyktrare och öppnare syn på Quickärendet även i medierna. En sådan kunde för övrigt skönjas hos Svenska Dagbladet när man publicerade Claes Borgströms artikel, där Claes som Quicks försvarare när denne dömdes förklarade sig övertygad om att Quick begått morden (se halvårsbetraktelsen 1 juli 2020).
Filmen ”Quick” och vad den saknar
Den svenska spelfilmen Quick med bl.a. David Dencik, Jonas Karlsson och Alba August kom sommaren 2019. Jag såg den sent omsider nu i höst och skrev om den i min söndagsbetraktelse nr 280. Det är en ganska bra film (7 på en tiogradig skala), åtminstone om man själv bortser från vad filmen bortser från. Nämligen den bevisning som fanns och finns mot Quick. I filmen ”glömmer man bort” drygt 100 centrala bevis, indicier och andra omständigheter som talar för Quick som gärningsman. Intrycket som filmen förmedlar är att Quicks erkännande var det enda beviset förutom några små brända bitar som först antogs bestå av människoben men i resningsprocessen ansågs vara plast.
Får man inte veta något om alla de viktiga bevisen – som med långt över 99-procentig sannolikhet visar att Quick begick morden – blir man förstås lätt övertygad om Quicks oskuld. Och den som väljer att inte visa bevisen kan utan problem manövrera sig förbi sanningen.
En sammanställning av bevis för alla åtta morden
Efter att ha sett filmen gjorde jag en förteckning på 20 sidor över alla viktiga bevis i de åtta mordfallen. För den som vill skaffa sig en egen bild av bevisningen finns promemorian på min hemsida, goranlambertz.se, i det som kallas ”Extramaterial” till min bok Quickologi (p. 26). Jag sände för övrigt promemorian till de fem jurister som öppet säger att de tror att Bergwall är oskyldig (för namnen se Halvårsbetraktelsen om Quickärendet 2020) och undrade om de ville kommentera. Min förhoppning var att de skulle ta till sig av den massiva tyngden i bevisningen och kanske inse att rättsskandalen är en villfarelse. Men ingen av dem har hört av sig, så jag vet inte hur det gick.
Promemorians förteckning innehåller inte de invändningar som har rests och kan diskuteras beträffande de olika bevisen. Enligt min mening behövs egentligen inte det, för texten i promemorian är korrekt som den står och talar för sig själv oavsett invändningar. Jag har ändå påbörjat en komplettering av promemorian med invändningar och motinvändningar. Så småningom ska jag lägga ut även den kompletterade promemorian på min hemsida.
Promemorian med advokaten Alexander Barkman
Några av läsarna vet att jag och advokaten Alexander Barkman skriver en gemensam promemoria angående bevisningen för Quicks skuld till mordet i Sundsvall på 11-årige Johan Asplund. Vi argumenterar och motargumenterar, varvid jag pekar på det som gör bevisningen stark, Alexander på motsatsen. Detta började vi med i januari 2020, och sedan maj återstår bara Alexanders ”slutplädering”. Den har han emellertid haft svårt att få ur sig. Jag kan visserligen förstå honom, hans uppgift är svår. Men jag hoppas ändå att promemorian snart ska bli tillgänglig för alla, så att en omfattande och ingående diskussion om bevisen kan studeras och bedömas av alla som är intresserade.
Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga för villfarelser?
Att föreställningen om Quickärendet som en rättsskandal är en stor och allvarlig villfarelse är mycket lätt att konstatera för den som är kunnig och öppen. Man kan undra varför sanningen ändå har så förtvivlat svårt att slå igenom. Beror det på något som är speciellt för Sverige och svenskarna månntro? Jag rörde vid den frågan i min förra betraktelse (2020-07-01) och ska återkomma lite mer koncentrerat till den nu.
Jag tror att villfarelsen och dess livskraft beror på framför allt dessa omständigheter:
Jag tror att nr 1–6 av dessa omständigheter kan delvis hänföras till speciella förhållanden i vårt land. Detta kan jag inte leda i bevis utan får nöja mig med mina intryck vid en jämförelse med särskilt USA, England, Danmark och Norge. Så här:
I fråga om nr 1, de effektiva budbärarna och den kraftfulla dramaturgin, är mitt intryck att vi i Sverige har en ovanligt stark auktoritetstro och svag motståndskraft mot budskap som förmedlas av personer och institutioner som vi är vana att lita på.
Beträffande nr 2, enigheten bland medierna, gäller detsamma. Om så gott som alla förmedlar samma budskap slår vi svenskar oss gärna till ro där många i andra länder förhåller sig mer skeptiska. Något utrymme för motröster finns inte. Vi är ett konsensussamhälle. Konformismen är ovanligt utbredd i vårt land liksom skoningslösheten mot dom som säger emot.
Nr 3, journalisternas utsatta arbetssituation, har nog mindre betydelse i sammanhanget. Men det är ett faktum att det har blåst snålt på arbetsmarknaden för journalister i Sverige det senaste decenniet. Det kan vara mycket äventyrligt att gå mot strömmen, man riskerar sitt goda rykte och sin försörjning. De båda som gick sin egen väg i Quickärendet, Kristina Hultman och Yrsa Stenius, blev mycket omilt (för att inte säga skamligt) behandlade av kollegerna.
När det gäller nr 4, försiktighetstraditionen bland svenska jurister, har jag inte något egentligt underlag för att påstå att vi skiljer oss från jurister i andra länder. Men det står alldeles klart för mig att påtagligt många svenska jurister är betydligt räddare för att göra fel än angelägna att verkligen göra rätt. I traditionen ligger en stark ovilja mot att på något sätt ifrågasätta rättsliga avgöranden och särskilt att påpeka att den som är frikänd kan vara skyldig. Den s.k. oskuldspresumtionen står mycket stark. Den friade må vara uppenbart skyldig, men det säger man inte när saken väl är rättsligt avgjord. Det är naturligtvis i grunden bra, men försiktighetstraditionen går enligt min mening för långt, så långt att det ibland blir samhällsskadligt.
I fråga om nr 5, de allvarliga åklagarfelen, rörde det sig om en myndighetsföljsamhet med medierna som tyvärr har blivit vanligare här i landet de senaste 20 åren. Förmodligen handlar om det om en rädsla för hård mediakritik men också om en allmän önskan att vara till lags. Jag tror inte att den är så stark i t.ex. de övriga nordiska länderna. – Hade åklagarna bara granskat Sture Bergwalls återtagna erkännanden hade de upptäckt flera saker som inte stämde och som borde kontrolleras. Det gick på tok för fort, och noggrannheten var obefintlig.
Och när det slutligen gäller nr 6, rädslan för att erkänna fel, tror jag att även den är vanligare i Sverige än i jämförbara länder. Det är få svenskar som vågar säga offentligt att de inser att de hade fel. Quickärendet är ett exempel på fall där det rimligen numera finns många som borde säga så, och därmed visa ett civilkurage som vi har anledning att efterlysa här i landet.
Tänk om det kunde vara så lyckligt att lärdomarna av Quickärendet så småningom förde det goda med sig att vi svenskar
– blev mindre konsensusinriktade,
– fick en starkare motståndskraft mot trender och förhärskande uppfattningar,
– blev öppnare till sinnet och mindre skoningslösa inför avvikande uppfattningar och
– visade ett större mått av civilkurage.
Det vore något.
Sedan den förra halvårsbetraktelsen, till nyåret 2020–21, har jag råkat ut för en sak som i vissa avseenden är mycket lik Quickärendet. En våldtäktsanklagelse. Likheten gäller främst mediers och många människors förhållningssätt och reaktioner, men också den lätthet med vilken brottslingen förmår grundlura sin omgivning, och några tydliga brister i åklagararbetet.
Jag återkommer något till parallellerna mellan Quickärendet och våldtäktsanklagelsen i min bok ”När sanningen inte räcker”, som kommer den 30 augusti.
Vändningen
Man ska inte ropa hej. Men nu tror jag ändå att det snart är dags. De allra flesta som har satt sig in rimligt i saken tycks ha förstått, några samtal under det här halvåret har övertygat mig om det: De fällande domarna åren 1994 – 2001 mot Thomas Quick för åtta mord var inte någon rättsskandal. De var helt korrekta morddomar. Det som sedan hände åren 2009 – 2013, då Sture Bergwall frikändes från ansvar för alla åtta morden, var ett stort misslyckande för det svenska rättsväsendet. Och för svenska medier.
Att jag tror att det snart är dags beror på framför allt sex saker:
för mordet på Charles Zelmanovits ca 99,7 %
för morden på makarna Stegehuis (Appojaure) ca 99,8 %
för mordet på Yenon Levi ca 98,2 %
för mordet på Therese Johannessen ca 99,9 %
för mordet p
å Trine Jensen ca 99,9 %
för mordet på Gry Storvik ca 99,2 %
för mordet på Johan Asplund ca 99,9 %
De angivna bevisvärdena har mest mötts av tystnad, av vaga protester från något håll men inte av några allvarliga invändningar i sak. Det gäller såväl bedömningen av de olika bevisen som beräkningarna. Det finns ingen anledning att utgå från något annat än att siffrorna i allt väsentligt motsvarar det faktiska bevisvärdet. Alla förstår vad det betyder.
Och nu då?
Det har gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen. Det var den 4 november 2013 och avsåg mordet på Charles Zelmanovits. Låt oss ge den här vändningsprocessen två år till. Jag påstår att det redan i dag är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Och jag ber att de som tror något annat hör av sig, antingen offentligt eller direkt till mig. Jag lovar att noggrant förteckna vilka som hör av sig och vilka argument som eventuellt framförs till stöd för teorin om en rättsskandal.
Sedan får vi se. Jag tror att jag får anledning att förklara efter tio år, den 4 november 2023, att det definitivt har vänt, att rättsskandalen är historia. Men man ska inte ropa hej.
En analys av vad som hände
Om vi så småningom kan konstatera utan större protester att sanningen till sist har segrat, då blir det anledning att analysera hur sjutton det kunde gå som det gjorde. Hur kunde så många så länge tro på en berättelse som var påtagligt lätt att avslöja redan från början?
Jag är ganska säker på att några av oss i Öjegruppen kommer att skriva en bok om detta. Men nog vore det bra om även andra gjorde det, personer som inte har varit så djupt involverade som vi och som kanske förstår psykologin och samhällsmekanismerna bättre. Några frågor som jag mycket gärna skulle vilja ha svar på är dessa:
1 Varför tror vi så oändligt gärna på proffstyckare som vi tar till våra hjärtan? (Läs Leif GW Persson och Jan Guillou.)
2 Varför tror vi även på dom som luras gång på gång? (Läs Hannes Råstam, Jenny Küttim och Dan Josefsson.)
3 Varför vill vi så gärna ha skandaler och drev?
4 Varför undviker vi lugn sakdiskussion för att söka sanningen?
5 Varför är vi så rädda för att erkänna fel?
6 Är det något särskilt med Sverige och oss svenskar, eller är det likadant på andra håll i världen?
Nyårsbetraktelse 2021–22
Detta är den trettonde halvårliga betraktelsen om Quickärendet. Jag har lagt ut ett dokument på min hemsida där de tidigare tolv betraktelserna finns samlade. Och där finns också en innehållsförteckning till det dokumentet, dvs. till alla betraktelserna.
I den här nyårsbetraktelsen noterar jag en dokumentärfilm och en serie med koppling till Quickärendet. Jag skriver också en del om bevisningen och hänvisar till en ganska omfattande diskussionspromemoria där Quicks skuld framgår klart. Jag avslutar med några reflektioner om ansvaret för den villfarelse som Quicksaken blev.
Det är många filmproducenter som har intresserat sig för Quickärendet, och då främst för ”rättsskandalaspekten” på det. Om det inte var en rättsskandal, då är det inte så intressant. För min del tycker jag visserligen att det är lika intressant om det är som det är, nämligen en villfarelse. Att nästan ett helt land kunde fås att tro att sex morddomar om åtta mord var helt fel, det är rimligen en sak av mycket stort intresse.
Nu är det en fransk producent som har gjort en dokumentärfilm om Quick. Som vanligt sa produktionsbolaget att man har ”ett öppet sinne” till det som hände. Men det är Råstams och Josefssons böcker som ligger till grund för berättelsen. Och då kan man förstå hur det blir. Den franske reportern lovade skicka mig en länk när filmen hade sänts i Frankrike – vilket skedde i november – men jag har ännu inte sett till den. Och ärligt talat har jag inte varit så het på gröten. Jag deltar visserligen i dokumentären, som vanligt som motröst, men jag har inga förhoppningar om att saken kommer att ges en objektiv eller ens saklig spegling.
Tidigare sände norsk tv, NRK, en serie i fem delar om Therese Johannessens försvinnande 1988. Jag skrev om serien i min förra nyårsbetraktelse.
Därefter har NRK sänt en serie även om mordet på den sexåriga flickan Marianne Rugaas Knutsen, som försvann 1981 utan att ha hittats. Thomas Quick erkände även detta mord, men han blev aldrig åtalad för det. Han berättade för polisen var han hade styckat kroppen, i närheten av Klunds kyrka, och man sökte med likhund på platsen. Hunden markerade på en plats som Quick angett på den skiss han ritat. Inga kroppsdelar hittades, men detta stämde med Quicks berättelse om hur han hade förfarit med kroppen.
I serien avfärdas Quick snabbt som misstänkt med konstaterandet att man i Sverige kommit fram till att han ljög om sina mord. Och i stället följer man andra spår i dokumentären. Där skiljer sig denna serie från den om Therese-mordet. Där höll man öppet för möjligheten att Quick faktiskt var gärningsman och i stället ljög när han ändrade sig. Så borde man nog ha förhållit sig även i Marianne-dokumentären. Mordet på Marianne blev visserligen aldrig utrett, men Quicks ursprungliga berättelse och resultatet av likhundsökningen utifrån den skiss han ritade talar med viss styrka för att han är skyldig.
För något år sedan gjorde jag en tjugo sidor lång sammanställning av all bevisning i utredningarna mot Thomas Quick. Nu har jag utvecklat denna sammanställning betydligt, framför allt genom att jag har lagt in de invändningar som har riktats mot de olika bevisen och de motinvändningar som har gjorts eller kan göras. Och nu är promemorian så lång som ca 50 sidor.
Jag lägger ut promemorian på min hemsida nu, den 1 januari 2022, bland Extramaterialet till min bok Quickologi. Och jag bjuder in alla som är intresserade att komma med invändningar eller kommentarer. Min tanke är att promemorian ska kunna utvecklas och bli en allt bättre och alltmer accepterad sammanställning över bevisningen i de sju mordutredningarna.
Som väntat är bevisningen överväldigande. Jag avslutar med att skriva, och det gör jag nu för första gången, att det i själva verket är uppenbart att Sture Bergwall är skyldig till de mord som han dömdes för. Innebär detta uttalande förtal? Ja, det är s.k. tekniskt förtal, men med hänsyn till bakgrunden inkl. allt klander mot Penttinen, van der Kwast, Borgström, Christianson m.fl. är uttalandet försvarligt och därmed tillåtet.
Med anledning av den nyssnämnda bevispromemorian bör det sägas: Det är ofta svårt att värdera bevis. Någon exakt värdering går nästan aldrig att göra, och i rättsväsendet sägs inte sällan att bevisvärderingen är ”en fråga om vars och ens bedömning”, ”upp till var och en” eller ”något som aldrig är rätt eller fel”. Detta kan ge intryck av att det inte finns några bestämda hållpunkter för bevisvärdering, men så är det förstås inte. Ett dna-spår kan vara ett näst intill 100-procentigt bevis, medan ett osäkert vittne kan ha noll värde. Detta och mycket annat gäller oavsett vad man vill, och oavsett vars och ens bedömningar. Bevisvärdering får aldrig handla om ”tro” eller ”känsla” utan måste vara förankrad i fakta och faktiska samband.
Ett sätt att kvalitetssäkra bevisvärderingen är att bedöma varje bevis för sig och att, så gott som möjligt, försöka åsätta beviset ett matematiskt värde. En sådan metod gör att man undviker vissa fallgropar, som att vissa bevis felaktigt räknas som oberoende av varandra, och därmed ges för stor betydelse, eller övervärderas på grund av t.ex. individuella faktorer hos den enskilde bedömaren. Det finns en formel för en sådan matematisk beräkning, den s.k. Bayes sats, som är allmänt accepterad och som alltså ger ett korrekt matematiskt resultat. Inte heller när man använder denna matematiska formel kan man visserligen helt undgå en individuell bedömning av bevisen. Men säkerheten i den samlade värderingen ökar ändå betydligt jämfört med en bedömning som i huvudsak bygger på känsla och som dessutom riskerar att inte ta hänsyn till vissa fallgropar.
En PM med Beräkningar av bevisvärdet i samtliga mål ligger sedan tidigare på min hemsida.
Jag och advokaten Alexander Barkman skriver en gemensam promemoria angående bevisningen för Quicks skuld till mordet i Sundsvall på 11-årige Johan Asplund. Vi argumenterar och motargumenterar, varvid jag pekar på det som gör bevisningen stark, Alexander på motsatsen. Detta började vi med i januari 2020, och sedan maj 2020 återstår bara Alexanders ”slutplädering” innan vi ska – enligt vår överenskommelse – publicera promemorian på min hemsida. Av någon anledning har det nu emellertid gått så mycket som ett och ett halvt år sedan han skulle ha avslutat sin del av promemorian. Vi får se vad som händer. Jag hoppas förstås att promemorian snart ska bli tillgänglig för alla, så att en omfattande och ingående diskussion om bevisen kan studeras och bedömas av alla som är intresserade.
Jag är inte ensam om uppfattningen att fakta och sanning spelar mindre roll i samhällsdebatten nu än tidigare. För mig var Quickdebatten det första riktigt tydliga exemplet på detta. Fastän var och en ganska lätt kunde ta reda på hur det låg till, kunde vissa personer med stark röst och andra med en klar agenda driva sin uppfattning om en rättsskandal med framgång. Medierna var inte sena att haka på, och rättsväsendet visade sig inte ha någon motståndskraft. Vi kan se även andra exempel på att det som för tillfället ”gäller” styr samhällsutvecklingen, och tyvärr ibland även rättsväsendet.
Förhoppningsvis får vi en återgång till ett läge där fakta får den betydelse som de bör ha och där de flesta söker sanningen, inte det som för tillfället önskas. Då bör vi också kunna få en saklig diskussion om hur det faktiskt förhåller sig med domarna mot Thomas Quick och det som hände under resningsprocessen.
Men det fordrar en öppenhet som för närvarande inte finns i samhällsdebatten.
Det år mycket allvarligt att det som faktiskt hände i Quickärendet kunde hända. Ett antal röststarka debattörer, okritiska bevakare, anpassliga åklagare och följsamma utredare lyckades åstadkomma ett haveri. Skickligt genomförda mordutredningar i ett ovanligt viktigt rättsärende förskingrades. En seriemördare hade blivit rättmätigt dömd, hårt drabbade anhöriga hade i sin stora sorg i alla fall fått ett svar på vad som hade hänt med deras kära barn och syskon.
Det är faktiskt inte godtagbart att något sådant kan ske. Ansvaret faller tungt på åklagarna, framför allt på den dåvarande riksåklagaren Anders Perklev, hans biträdande riksåklagare Kerstin Skarp och överåklagaren Björn Ericson. De var för okritiska och för följsamma. För fega måste man tyvärr säga. Bergwallkommissionen med Daniel Tarschys i spetsen var inte bättre.
Det är mycket viktigt i en rättsstat att åklagarna och andra ansvariga står pall. Det gjorde de inte i Sverige när Quickärendet havererade.
I 2021 års halvårsbetraktelse (den 1 juli) påstod jag att det redan i dag är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Då hade det gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen, som avsåg mordet på Charles Zelmanovits. Jag skrev att det kan vara anledning att ge vändningsprocessen två år till – sammanlagt tio år alltså – men att särskilt de sex punkter jag angav (1. JK vägrade skadestånd och Bergwall avstod från att väcka skadeståndstalan mot staten efter det, 2. sannolikhetsberäkningar visar att bevisvärdet i sju av de åtta fallen låg över 99 %, 3. Quicks försvarare Claes Borgström skrev strax före sin död att inget talar mot Quicks skuld, 4. endast fem jurister har på min fråga sagt sig tro på rättsskandalen, 5. en ny osäkerhet hos flera av de kunnigaste journalisterna kan skönjas, och 6. ingen har ens försökt svara på frågan ”Hur bar Quick sig åt för att peka på ett ställe som hunden någon tid senare skulle komma att markera på, och hur bar han sig åt för att göra detta tio gånger?”) talar för det sagda: En överväldigande majoritet av de rimligt insatta förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes.
Jag bad de personer som tror något annat att höra av sig, antingen offentligt eller direkt till mig. Och jag lovade att noggrant förteckna vilka som hörde av sig och vilka argument som eventuellt framfördes till stöd för teorin om en rättsskandal.
Hittills har två personer hört av sig och ifrågasatt min slutsats. Jag namnger dem inte nu, men om de går med på det gör jag det sedan de tio åren gått i november 2023.
Och jag upprepar min fråga nu: Finns det någon mer som menar eller tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes?
Det är en märklig känsla att vara helt säker på att man har rätt men att ändå ha fel i folks ögon. Så var det länge för oss som har hävdat och hävdar att Thomas Quick dömdes korrekt. I början bestod känslan för min del mest i frustration och ibland ilska. Den känslan borde kanske inte ha varit så märklig, utan snarare adekvat, men det var så egendomligt att inte fler förstod det som var ganska uppenbart för oss som var insatta. Folk verkade antingen medvetet blunda för fakta eller tappa intresset.
Känslan nu, några år senare, är också lite märklig. Nu förstår de flesta, men nästan ingen säger det. I stället är det tyst om Quick. JK:s avslag på skadeståndsanspråket bemöttes med nästan kompakt tystnad från medierna, och såvitt jag märkte var det ingen som öppet reflekterade över att Bergwall inte stämde staten. För om det verkligen begicks en massa fel när han dömdes, och om han verkligen var oskyldig, då var han naturligtvis berättigad till ett mycket stort skadestånd. Det kan ingen motsäga. Och ändå: tystnad.
Tystnaden fastän nästan alla förstår hur det ligger till, är inte den frustrerande för den som har rätt och kanske skulle vilja höra andra erkänna det?
Faktiskt inte. Jag och mina vänner i Öjegruppen har nog en viss förståelse för att en så pass radikal omsvängning som i fallet Quick måste få ta sin tid. Det finns ingenting som plötsligt ger oss facit, ingen som kan ge ett bombsäkert svar som gör att alla har anledning att nicka unisont. Inte ens om Bergwall ändrade sig igen skulle man kunna vara alldeles säker. Utan saken får ta sin tid. Sanningen får mogna, det är inte konstigare än så.
Och jag måste säga att bland de märkliga känslorna så är det nuförtiden de positiva som överväger. Trots all tragik och sorg som finns i Quickmordens spår, och trots det enorma och fruktansvärt genanta haveriet för det svenska rättsväsendet, så finns det något att vara lite glad för. För det är onekligen tillfredsställande att ha haft rätt. Och den tillfredsställelsen blir inte mindre av att nästan alla trodde – eller i varje fall hävdade – motsatsen. Och medan utvecklingen fortsätter mot en definitiv vändning är Quickärendet faktiskt, måste jag erkänna, ett av livets (många) glädjeämnen.
Detta är den fjortonde halvårliga betraktelsen om Quickärendet. Jag har lagt ut ett dokument på min hemsida där alla de fjorton betraktelserna finns samlade. Och där finns också en innehållsförteckning till det dokumentet, dvs. till alla betraktelser hittills.
I den här halvårsbetraktelsen noterar jag två böcker som har kommit ut sedan sist. Jag konstaterar att ingen har kommit med vägande invändningar mot de beräkningar jag gjort av sannolikheten för Quicks skuld, och jag frågar mig hur stor sannolikheten är att Bergwall inte begick något av morden om sannolikheten för att han begick dem är ca 99 % för vart och ett. Jag citerar Lennart Höglund, som knivhöggs av Bergwall 1974, och jag förklarar varför Quickärendet är ett av mitt livs glädjeämnen. Jag konstaterar att tre av de mord som Quick erkände inte är preskriberade. Och jag upprepar min fråga: Finns det någon mer än de två personer som har hört av sig till mig, eller dom som har sagt det offentligt på senare tid, som menar eller tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes?
Det är egentligen inte någon nyhet när de personer som ansvarar för Quick-villfarelsen gör nya inlägg av samma slag som tidigare. Men det är i alla fall värt att notera att de står fast vid sin tro. Att tron inte kan kallas en ”uppfattning”, eftersom man inte kan ha en uppfattning i frågan om en person är skyldig eller inte, har jag påpekat tidigare.
Det intressanta är om personerna, som Jan Guillou, verkligen står fast vid sin tro, eller om de hävdar den av andra skäl. Även detta har jag varit inne på tidigare, och jag ska inte tjata i onödan. Men man kan ju fråga sig om det är möjligt att ”tro” något som är motbevisat. Som ju påståendet att Quick dömdes oskyldig är.
Det är i sin nya bok om agenten Hamilton, ”Den som dödade helvetets änglar” (2022), som Guillou för fram sin tro på nytt (om det nu är någon tro). Han gör det i form av ett angrepp på Gubb Jan Stigson, min kollega i Öjegruppen, som skrev åtskilliga artiklar om Quick och rättegångarna när det begav sig, och som står fast vid övertygelsen (= kunskapen om) att Quick var och är skyldig. Guillou hävdar, som flera gånger tidigare, att Stigson skrev tokerier om Quick.
Detta upprepande i form av rena påståenden får mig faktiskt att undra om inte Guillou ändå i själva verket har förstått att han har fel. Varför upprepar han annars gång på gång att Quick var oskyldig och att Gubb Jan Stigson har fel utan att någon gång argumentera för sin sak? Allt han för fram är påståenden: ”Polis och åklagare trodde på Quick för att de ville att han skulle vara skyldig.” ”Han lyckades svara rätt på en massa frågor om morden för att frågorna var ledande.” ”Domstolarna dömde honom utan någon bevisning utöver erkännandena.” ”Hans erkännanden berodde på att han ville göra sig intressant och att han ville få tillgång till benzodiazepiner.” Rena påståenden. Ägnar man bara en liten stund åt den bevisning som faktiskt fanns ser man att påståendena inte håller. Och det måste väl Guillou ha gjort vid det här laget?
Men att erkänna detta gigantiska fel, som kommer att få en mycket speciell plats i den svenska rätts- och mediehistorien, är nog alltför pinsamt. Då är det bättre att ta det med sig i graven.
Hans Gunnar Axberger var inte lika tidig som Jan Guillou och Leif GW Persson att hävda att Thomas Quick dömdes oskyldig. Och under den tid då vi sågs relativt mycket, åren 2005 – 2007, kan jag inte minnas att han framförde den uppfattningen. Men sedan Sture Bergwall frikänts uttryckte Axberger flera gånger som en självklarhet att Bergwall var oskyldig. Han skrev det bl.a. i en debattartikel i Dagens Nyheter där han menade att jag inte hade omdöme nog att vara domare eftersom jag framhärdade i att Quick är skyldig.
I sin bok om mordet på Olof Palme, ”Statsministermordet” (2022), drar Axberger en parallell mellan misstankarna mot Stig Engström och misstankarna mot Thomas Quick. Han skriver så här angående ”berättelserna som konstruerats” kring Engström: ”Metoden är densamma som användes när Thomas Quick utreddes och dömdes för åtta mord han inte begått – vad han än sa så förklarades det med att han var skyldig.”
Axberger är inte så noga med sanningen. För det var ju faktiskt så att de sex domstolar som dömde Quick gick igenom bevisningen mot honom på ett omsorgsfullt sätt och fällde honom för att de fann det ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig. Det var inte alls så att ”vad han än sa så förklarades det med att han var skyldig”, utan det var en kvalificerad bevisprövning på det sätt som domstolar ska göra.
Jag vill nog gå så långt som till att säga att när Axberger skriver att ”Thomas Quick utreddes och dömdes för åtta mord han inte begått” så saknar han respekt för sanningen. Han skulle kunna hävda med någon heder i behåll att bevisningen inte var tillräcklig. Men hur kan han säga ”mord han inte begått”? Om han menar sig kunna säga detta, var har han då gjort av sin moral?
För ett halvår sedan avslutade jag arbetet med en femtio sidor lång sammanställning av all bevisning i utredningarna mot Thomas Quick inkl. de invändningar som har riktats mot de olika bevisen och de motinvändningar som har gjorts eller kan göras. Min slutsats var att det är uppenbart att Sture Bergwall är skyldig till de mord som han dömdes för, se http://goranlambertz.se/book-extra/sammanstallning-av-bevisningen/.
Jag bjöd in alla intresserade att komma med invändningar eller kommentarer. Några sådana har dock inte kommit. Vågar jag dra slutsatsen att det inte finns några vägande invändningar mot min slutsats?
Sedan tidigare har jag lagt ut en PM med Beräkningar av bevisvärdet i samtliga mål på min hemsida. Denna visar med om möjligt än större tydlighet att det är ställt utom allt rimligt tvivel att Quick/Bergwall är skyldig till morden. Se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/.
I den PM med Beräkningar av bevisvärdet i samtliga mål som nämns sist under föregående rubrik kom jag fram till följande bevisvärden för de åtta aktuella morden:
Therese Johannessen: 99,99 %
Johan Asplund: 99,99 %
Charles Zelmanovits: 99,71 %
Yenon Levi: 98,27 %
Gry Storvik: 99,21 %
Trine Jensen: 99,93 %
Janny och Marinus Stegehuis: 99,87 %
En särskild fråga, som jag tror mig inte ha berört närmare tidigare, är då vilken sannolikheten är för att Quick / Bergwall inte begick något av morden. Om jag räknar rätt är sannolikheten knappt 0,000000004, dvs. knappt 4 på en miljard. I alla händelser är den så liten att den i praktiken inte finns. Och om han har begått ett av morden, ja redan då faller förstås teorin om en rättsskandal. Den var en villfarelse.
År 1975 överfölls Lennart Höglund av Sture Bergwall i sin lägenhet i Uppsala. Han överlevde trots 12 knivhugg i kroppen. Ingen bestrider i dag att detta hände, inte ens Bergwall.
Den 6 juni, 47 år efter händelsen, skrev Lennart Höglund, som nu har fyllt 80 år, så här:
”Jag skriver återigen om Thomas Quick. Jag var minuter från att avlida pga hans våldsamma knivattack mot mig i Uppsala 1975. Han tilldelade mig 12 knivhugg, varav två av huggen var normalt dödande, allt enl. docent Johansson vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag förlorade vid det tillfället 3,5 – 4 liter blod! Jag hade turen att snabbt komma under vård, då jag själv lyckades ringa 90000, innan jag skulle ha förlorat mera blod och avlidit. […]
Felet som gjordes efter många polisförhör och erkännandet från Bergwall anser jag var att Åklagaren vid den tidpunkten gick på åtalsunderlåtelse. Bergwall återfördes direkt till Säters sjukhus på inrådan av överläkaren på sjukhuset. Således behövde TQ/SB inte genomgå en jobbig rättegång, utan målet tystades ner och även i pressen. Bergwall har under alla år varit skicklig på att manipulera sin omgivning, delvis också med hjälp av sin verbala förmåga. Han har i de flesta filmade intervjuer alltid gråtit hejdlöst och på ytan visat en lugn attityd. Vidare har han ändrat sina versioner flera gånger om vad som verkligen hände i Uppsala den ödesdigra natten då han knivhögg mig. Uppenbarligen lyckades han delvis med det?
Ingen vill tro att en människa kan vara så ond. Han återfördes således till sjukhuset utan att behöva stå till svars för det han gjorde mot mig i Uppsala. Efter en kort tid på Säters sjukhus var han återigen en fri man. Jag är en av de få som överlevde Quicks/Bergwalls våldsamma framfart. Jag undrar hur man hade resonerat idag om han hade lyckats med sitt uppsåt, nämligen att mörda mig?”
Det sista är onekligen en intressant fråga. Och det troliga svaret är avslöjande.
I 2021 års halvårsbetraktelse skrev jag att det är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Då hade det gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen. Jag skrev att det kan vara anledning att ge vändningsprocessen två år till – sammanlagt tio år alltså – men att särskilt de sex punkter jag angav talar för det sagda, att en överväldigande majoritet av de rimligt insatta förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes:
Jag bad de personer som tror något annat att höra av sig, antingen offentligt eller direkt till mig. Och jag lovade att noggrant förteckna vilka som hörde av sig och vilka argument som eventuellt framfördes till stöd för teorin om en rättsskandal.
För ett halvår sedan hade två personer hört av sig och ifrågasatt min slutsats. Sedan dess har ingen ytterligare gjort det. Jag vet förstås att det finns några till (HG Axberger och Jan Guillou har nämnts ovan), men jag tror mig också veta att det inte finns någon som är beredd att debattera saken med mig offentligt. Advokaten Alexander Barkman gjorde det dock, och var och en kan se resultatet av den diskussionen i en promemoria på min hemsida: http://goranlambertz.se/diskussionspromemoria-om-johan-mordet/
Jag upprepar min fråga nu: Finns det någon mer som menar eller tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes?
Ibland kan man få anledning att peppa sig själv. Som när problemen har hopat sig eller livet av någon annan anledning känns lite tungt. När jag känner så brukar jag göra en snabbgenomgång av livets främsta glädjeämnen. Hela tiden har jag tio sådana noterade, saker som alltid får mig på gott humör.
Sedan några år är Quickärendet ett av glädjeämnena. För bland de märkliga känslor som saken väcker är det för mig nuförtiden definitivt så att de positiva överväger. Trots all tragik och sorg som finns i Quickmordens spår, och trots det enorma och fruktansvärt genanta haveriet för det svenska rättsväsendet, så har vi som förstått sanningen och stått fast vid den något att vara glada och nöjda över. För det är onekligen tillfredsställande att ha haft rätt i en så uppmärksammad sak, därtill så ensidigt och tokigt bedömd av den stora majoriteten. Och medan utvecklingen fortsätter mot en definitiv vändning är Quickärendet därför ett av livets glädjeämnen för mig.
Av de åtta mord som Thomas Quick dömdes för är gärningsmannens ansvar preskriberat när det gäller sex. Men efter en lagändring preskriberas inte mord som har begåtts 1986 eller senare. Och morden på Therese Johannessen och Yenon Levi begicks 1988, så lyckas man lösa dem kan gärningsmannen dömas. I praktiken är det dock knappast tänkbart att man försöker lösa dessa mord. Bergwall är friad, och det ska säkert till något alldeles särskilt och nytt för att man ska försöka få honom fälld en gång till.
Men skulle det kanske kunna finnas dna från gärningsmannen i de utsmetade blodfläckarna på insidan av Yenon Levis tröja? Saken borde kollas om det inte redan har skett.
Ett mord som Thomas Quick erkände men inte dömdes för finns kvar. Det är mordet på 19-årige Örjan Sellin, som försvann efter en festkväll i Sigtuna i oktober 1993. Detta mord erkände Quick för både journalisten Gubb Jan Stigson och författaren Janne Mattsson. När Mattsson intervjuade honom sa han: ”Det som händer är en följd av terapin och polisutredningarna. Jag ger mig iväg fysiskt när jag kommer för nära en händelse rent psykiskt. På det viset möter jag upp det psykiska. I det här fallet kostade det en ung människa livet.” (Se s. 197 i Mattssons bok ”Gåtan Thomas Quick”.)
Det är tyvärr svårt att se hur mordet på Örjan Sellin skulle kunna lösas om det var Sture Bergwall som begick det. Om han inte ändrar sig på nytt förstås, och kan berätta vad som hände med kroppen.
Jag skriver betraktelser om Quickärendet en gång i halvåret sedan nyåret 2015–16, så detta är den femtonde. De tidigare 14 finns samlade i ett dokument som jag länkar till på hemsidan. En innehållsförteckning till det dokumentet finns sist i denna betraktelse.
I den här nyårstexten noterar jag bl.a. en bok och en tv-serie som har kommit ut sedan sist. Jag ställer några frågor bl.a. om journalistiken och om Bergwalls tystnad. Och jag noterar att det fortfarande inte är någon som har kommit med vägande invändningar mot de beräkningar som jag har gjort av sannolikheten för Quicks skuld. Till sist försöker jag förklara varför det mitt i all bedrövelse som omger Quickärendet finns anledning att känna viss tillfredsställelse.
I oktober och november sände SVT en dokumentär om morden i Appojaure. Som väntat var den vinklad på det vanliga sättet, och jag blev egentligen inte vare sig upprörd eller förvånad. Men så bestämde jag mig ändå för att anmäla den till Granskningsnämnden för radio och tv på en ”säker punkt”, nämligen för det tvärsäkra påstående som gjordes att ”medhjälparen” (Jonny Farebrink) hade alibi. Detta påstående är klart osakligt och borde rimligen strida mot det krav på saklighet som SVT är skyldig att tillgodose.
På denna punkt sa kriminalteknikern Jan Olsson att ”medhjälparen hade alibi för den här tiden”. Speakerrösten sa härefter: ”I september 1995 kontaktas polisen av den så kallade medhjälparens före detta fru. En journal från Södersjukhuset i Stockholm visar att han kan placeras där vid tidpunkten för morden. Av journalanteckningarna framgår att hans före detta fru kvällen den 13 juli 1984 hade kommit till akutmottagningen i sällskap med sin pojkvän. Medhjälparen har alibi och Thomas Quicks historia spricker.”
I verkligheten förhåller det sig så här:
Mordet begicks den 12 juli 1984 och enligt vad Thomas Quick berättade för domstolen hade Jonny Farebrink befunnit sig på campingplatsen i Appojaure när mordet begicks. Han hade enligt Quick deltagit i planeringen av mordet, men Quick begick detta själv.
Farebrinks f.d. hustru hade förhörts flera gånger av polisen om vad hon visste om sin exmans göranden och låtanden. I flera förhör sa hon att de båda hade skilts den 30 juni, efter att han hade kommit ut från ett fängelsestraff, och att de sedan inte hade träffats igen förrän den 27 juli. Farebrinks övervakare sa i polisförhör att Farebrink hade bett honom ljuga för skyddskonsulenten för att Farebrink ”skulle kunna åka till Norrland”.
Efter flera förhör då hon inte nämnt något om besöket på Södersjukhuset tog Farebrinks f.d. hustru kontakt med polisen igen. Då ville hon berätta att Farebrink i själva verket hade varit med henne på Södersjukhuset den 13 juli.
Farebrinks f.d. hustru togs in på sjukhuset den 13 juli för ”snedtändning” (psykos) och sa sig i polisförhör sakna egna minnen av tillfället. Hennes journal visar att hon inkom till sjukhuset den 13 juli kl. 22.30 "med pojkvän och två kamrater". Av kamraterna är en död, den andre minns inget av händelsen. Numera är även Farebrink död, och huruvida det var han, den f.d. maken, som var ”pojkvännen” kan vi inte veta. När han tillfrågades av polisen efter den f.d. hustruns uppgift om besöket på sjukhuset sa han dock att han nu kunde minnas detta.
Det ska också noteras att det hade varit fullt möjligt att ta sig från Appojaure till Stockholm på det dygn som förlöpte mellan mordet och händelsen på sjukhuset.
Som alla kan se är detta långt ifrån Jan Olssons och speakerröstens konstaterande att ”medhjälparen har alibi”. Något alibi hade inte Farebrink. Anledningen till att förundersökningen mot honom lades ner var att det inte fanns tillräckliga bevis för att han hade deltagit i mordet eller i förberedelserna för det. Enbart Quicks uppgifter räckte naturligtvis inte.
Vad som slutligen gjorde att jag bestämde mig för att anmäla dokumentären var ett samtal vid en middag en kväll då en pensionerad domare tog det påstådda alibit för ”medhjälparen” till intäkt för ett konstaterande att det inte finns någon anledning att ifrågasätta de frikännande domarna för Thomas Quick / Sture Bergwall. Bland annat detta visar att SVT:s dokumentärer har stort genomslag, och det är inte minst därför viktigt att de inte innehåller lögnaktiga påståenden.
Jag passade också på att upplysa nämnden om att det som framför allt var avgörande för tingsrätten när Thomas Quick 1996 fälldes för morden vid Appojaure var 1. att han erkände gärningarna, 2. att hans uppgift om att han hade vistats i Jokkmokk strax före brotten fick anses tillförlitligen bekräftad genom vittnesuppgifter, 3. att ingenting hade framkommit som kunde ge stöd för ett antagande att hans uppgifter under förundersökningen skulle grunda sig på information utifrån, 4. att han långt före rekonstruktionen upprättade en detaljerad skiss över tältplatsen och vägen till denna samt då också lämnade uppgifter om tältets utseende, dess förankring i marken, hur förankringen hade lossats m.m., 5. att han under brottsutredningen spontant lämnade uppgifter om tillvägagångssättet vid gärningarna och makarna Stegehuis´ skador, varvid hans uppgifter stämde mycket väl med resultatet av obduktionen, 6. att han vid rekonstruktionen och huvudförhandlingen i allt väsentligt vidhöll sina tidigare uppgifter, 7. att han vid förhör och rekonstruktion kunde lämna uppgifter som i alla väsentliga delar stämde överens med de fynd och iakttagelser som gjordes vid brottsplatsundersökningen och som till stora delar var okända för allmänheten och 8. att ingenting hade framkommit som gav stöd för att erkännandet skulle vara falskt.
Jag ser fram emot nämndens avgörande med viss tillförsikt. Men sedan nämnden avslagit min anmälan mot dokumentären om det s.k. Kevinärendet – där vilseledandena och undanhållandena var betydligt värre – har jag förstått att kravet på saklighet är mycket lågt ställt hos Granskningsnämnden.
I det föregående avsnittet nämnde jag kriminalteknikern Jan Olsson. Han har i år kommit ut med en bok, De kallar honom supersnuten; Jan Olsson, ett polisliv, berättad för journalisten Peter H. Johansson, som har skrivit texten.
Jan Olsson deltog vid den rekonstruktion 1995 som föregick den fällande domen. I boken, liksom i dokumentären, säger han utan minsta tvekan att det inte var Quick som begick morden.
Men varken i dokumentären eller i boken nämns den film i samma ämne som år 1996 sändes i TV4. (För den intresserade finns den här: https://www.youtube.com/watch?v=RTBJDT9T8zs.) Där uttalade sig Jan Olsson på rakt motsatt sätt och sa sig säker på att Quick var mördaren. Det var framför allt två detaljer vid rekonstruktionen som inte kunde förklaras på något annat sätt. Så sa han då. Och på samma sätt sa alla andra inblandade poliser, bl.a. de Gällivarepoliser som deltog i utredningen. Och på samma sätt sa Olsson när han hördes som sakkunnigt vittne inför tingsrätten. Då var han ett av åklagarens starkaste vittnen och bidrog klart till att Quick fälldes.
Vad var det då som fick Olsson att ändra sig? Någon förklaring till det ger han inte, men han antyder att Quick inför den rekonstruktion då han ”gjorde allt rätt” fick instruktioner av förhörsledaren, Seppo Penttinen, om hur mordet hade gått till och hur han därför borde göra för att framstå som trovärdig.
Det var bara det (1) att Quick i polisförhör långt före rekonstruktionen hade berättat ungefär hur hans angrepp mot tältet hade gått till. Det var innan Seppo Penttinen kände till något alls om detta. Och dessutom (2) var Quicks beskrivning av hur morden gick till så detaljerad och precis att det hade varit omöjligt för någon att ge tillräckliga instruktioner i förväg. Och (3) vilken polis skulle göra sig skyldig till ett så allvarligt tjänstefel? Möjligen någon genomkorrumperad sådan. Den som känner Seppo Penttinen vet att han inte hör till den kretsen.
Dessutom (4) visste Jan Olsson precis lika mycket om eventuella instruktioner till Quick när han berättade i 1996 års dokumentär och när han vittnade mot Quick i tingsrätten.
Jag tyckte det kunde vara intressant att gå igenom de delar av boken ”Supersnuten” som handlar om Appojauremorden och se vad Olsson för fram som enligt honom talar för att Quick var oskyldig. Jag noterade alla sådana saker och numrerade dem. Det blev dessa 10 punkter:
Det är ganska intressant att notera dessa tio punkter. Det är bara fyra av dem (2, 3, 4 och 6) som har någon betydelse vid en bevisvärdering. Men de andra påpekandena är just av ett sådant slag som i alla sammanhang har anförts till stöd för Quicks oskuld. ”Det är så mycket som verkar halvskumt och konstigt att han måste vara oskyldig.” Vid en bevisvärdering spelar ”skumma omständigheter” som de nämnda inte någon roll. De innebär visserligen att man måste skärpa uppmärksamheten kring bevisvärderingen, men som sådana saknar de betydelse.
Men tyvärr är det mycket vanligt att den som är okunnig i bevisvärdering fäster alldeles för stor vikt vid ”skumma omständigheter”.
Enligt min uppfattning, som jag har gett uttryck för åtskilliga gånger vid det här laget, är det uppenbart att Thomas Quick begick de åtta mord som han dömdes för. Och det är i själva verket ganska lätt att konstatera detta om man undersöker saken någorlunda omsorgsfullt och är kunnig i bevisvärdering.
Hur kunde det då gå som det gjorde? Hur kunde alla dras med ut i rättsvillfarelsens träsk? Jag tror att det beror till en del på det fallissemang för den seriösa journalistiken som vi ser exempel på även i andra sammanhang. Det som hände kunde inte ha hänt om den seriösa grävande journalistiken hade varit ohotad och inte utsatt för den ekonomiska press och de konsensuskrav som i stor utsträckning regerar i medierna i dag. Tidigare var viljan att gräva efter sanningen det absolut viktigaste. Så är det inte längre. Quickärendet får ses som ett slags monument för den seriösa journalistikens fall.
Men det finns ju skickliga och hederliga journalister, varför tar de inte tag i saken, gräver fram den lättillgängliga sanningen och presenterar den på det övertygande sätt som bara journalister med dramatisk talang kan göra? Yrsa Stenius och Kristina Hultman försökte men maldes ner i konsensusträsket. Var finns t.ex. Bo-Göran Bodin, Axel Gordh Humlesjö, Petter Ljunggren, Ulla Öhman och Linda Larsson Kakuli? Måste vi vänta på nästa generation sanningssökare?
Villfarelsen om Quickärendet har gett mig mycket. Framför allt kunskaper om hur människor tänker och om de hinder som finns för sanningen att tränga fram. Professionellt har den gett mig framför allt två saker:
Många frågar var Sture Bergwall håller hus. Tydligen befinner han sig nuförtiden på en grekisk ö där en släkting har ett boende.
Men varför visar han sig inte i Sverige, där han ju har triumferat som oskyldigt dömd? Varför visar han inte upp sin påse med rent mjöl om han har någon sådan?
Och varför görs det inte en dokumentär om Sture Bergwall och hans liv efter de friande domarna och frisläppandet?
Jag är ganska säker på varför.
I betraktelse nr 12 påstod jag att det redan i dag är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Då hade det gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen och jag skrev att det kan vara anledning att ge vändningsprocessen två år till innan man konstaterar att ”det har vänt”. En tanke var då att det måste skrivas en bok om den enorma villfarelse som uppstod, och framför allt förklaringarna till den. Jag är övertygad om att en sådan bok har mycket viktigt att säga om samhällsklimatet.
Numera tror jag dock att en sådan bok bör vänta. Den bör nog föregås av att det konstateras brett att ”det nog inte var någon rättsskandal i alla fall, utan en villfarelse”.
Visserligen anser jag att det är uppenbart att Thomas Quick / Sture Bergwall begick alla de åtta mord som han dömdes för. Och visserligen finns det ett antal saker att peka på som talar för att det finns en bred acceptans kring detta. Det är t.ex.
– att JK vägrade Bergwall den ersättning till oskyldigt frihetsberövade som staten så gott som alltid betalar, och att Bergwall avstod från att väcka skadeståndstalan mot staten efter det,
– att matematiska beräkningar visar att bevisvärdet i sju av de åtta fallen låg över 99 %,
– att Quicks försvarare Claes Borgström skrev strax före sin död att inget talar emot att Quick är skyldig till morden,
– att endast fem jurister på min fråga har sagt sig tro på rättsskandalen,
– att ingen ens har försökt svara på frågan ”Hur bar Quick sig åt för att så många gånger peka på just det ställe som hunden senare skulle komma att markera på?”, och
– att Bergwall håller sig undan och att det är tyst om honom.
Men ”det breda konstaterandet” har inte kommit. Och förmodligen kommer det inte förrän en av dessa två saker inträffar:
Jag skäms lite för att säga att jag njuter av Quickärendet. För det ligger ju så oerhört mycket tragik bakom, så många dödade barn (framför allt) och så många anhöriga som har fått sina liv till stor del förstörda. Thomas Quick begick sina mord och andra brott med stor grymhet, styrd av sjuka drifter. Det är fruktansvärt att några oskickliga åklagare förskingrade de korrekta fällande domarna, påhejade av ett antal okunniga journalister. Och Daniel Tarschys och hans Bergwallkommission, vilken uppvisning i dåligt utredningsarbete!
Och ändå njuter jag alltså av Quickärendet, och jag har skrivit det förut. För det finns bara en sanning, och så småningom kommer alla att inse vilken den är. Bayes sats kommer om några år att göra sitt insteg i rättstillämpningen och bevisvärderingen på allvar. Och om ytterligare ett antal år kommer man sannolikt inte att anse sig kunna undvara Artificial Intelligence i dömandet. Det sker när man förstår att rättssäkerheten fordrar att man tar tillvara möjligheterna till den strukturerade och kvalificerade analys som finns tillgänglig genom AI.
Om inte förr (jfr avsnitt 7 ovan), så då. Då kommer alla att förstå. Det ger en viss tillfredsställelse att tänka på det. Trots all tragik, och trots att så mycket oskicklighet och dumhet har fått dominera saken i så många år.
Detta är min sextonde betraktelse om Quickärendet. Den första skrev jag på nyåret 2015–16, och sedan har det blivit två betraktelser om året. En vid nyår och en vid halvårsskiftet. Varför håller jag på så?
Jo, jag gör det (1) för att regelbundet påminna om villfarelsen att det skulle ha skett en rättsskandal när Thomas Quick dömdes sex gånger för åtta mord. Det var något mycket märkligt att så många lät sig luras, och vi måste lära oss av det. Jag skriver också (2) för att notera sådant som har hänt angående Quickärendet sedan sist. Det är visserligen inte särskilt mycket nuförtiden, men det som händer är inte sällan rätt intressant. Vidare fortsätter jag skriva (3) för att alla ska veta vad som var känt, vilka som sa vad och vilka som teg. Ingenting ska kunna gömmas undan för framtidens journalister och forskare. Och jag skriver (4) för att fortsätta reflektera kring det inträffade. Det gäller inte bara debatten och villfarelsen, utan även morden, utredningarna och bevisningen.
Alla de 16 hittillsvarande betraktelserna finns samlade i ett dokument som återfinns här: (länken utelämnad). En innehållsförteckning till det dokumentet finns allra sist i den här betraktelsen.
Den här gången noterar jag bl.a. att Granskningsnämnden för Radio och TV avslog min anmälan mot SVT:s dokumentär om Appojauremorden (avsnitt 2), att åklagarna Anders Perklev, Kerstin Skarp och Björn Ericson nog begick tjänstefel genom sin hantering av Quickärendet (avsnitt 3), att det finns anledning att påminna om att såväl matematiska beräkningar som traditionell bevisvärdering visar att Thomas Quicks / Sture Bergwalls skuld till de åtta mord som han dömdes för är ställd utom rimligt tvivel (avsnitt 4) och att det finns flera skäl till att den allvarliga villfarelsen om en rättsskandal inträffade (avsnitt 5). Jag noterar också att det just nu är några poddar som uppmärksammar Quick (avsnitt 6).
I oktober och november 2022 sände SVT en dokumentär om morden i Appojaure. Som väntat var den vinklad på det vanliga sättet, och jag blev egentligen inte vare sig upprörd eller förvånad. Men så bestämde jag mig ändå för att anmäla den till Granskningsnämnden för radio och tv på en ”säker punkt”, nämligen för det tvärsäkra påstående som gjordes att Thomas Quicks eventuella ”medhjälpare” (Jonny Farebrink) hade alibi för mordet. Att detta påstående är osakligt vet alla som är bekanta med materialet. Farebrink hade absolut inte alibi. Så påståendet borde rimligen strida mot det krav på saklighet som SVT är skyldigt att tillgodose.
Men Granskningsnämnden avslog anmälan. Så här löd motiveringen:
”Den medverkande kriminalteknikern gav sin bild av utredningsarbetet om det så kallade tältmordet. Hans uttalande om att NN haft alibi medför inte att SVT har åsidosatt kravet på saklighet. Nämnden uppfattar det vidare så att SVT i den direkt efterföljande speakern utvecklade beskrivningen av de uppgifter om ett alibi som kriminalteknikern refererade till. SVT har därtill i sitt yttrande redogjort för att uppgiften om att NN hade alibi är förankrad, bland annat i utsagor av poliser och av en utredare i den aktuella mordutredningen. Nämnden anser därmed att SVT har visat grund för att det under utredningen fanns uppgifter om ett alibi. Mot bakgrund av detta anser nämnden inte att programmet stred mot kravet på saklighet.”
Det avgörande var alltså enligt nämnden att SVT hade visat grund för ”att det under utredningen fanns uppgifter om ett alibi”. Detta stämmer i sig, det fanns sådana uppgifter. Men vem som helst kan titta på dokumentären och se om det bara är detta som påstås, alltså att det ”under utredningen fanns uppgifter”. Det är det inte. I stället påstår dokumentären utan att darra det minsta på manschetten att Farebrink faktiskt hade alibi. Spekerrösten säger så här: ”Medhjälparen har alibi och Thomas Quicks historia spricker.” Och det var för detta som jag anmälde dokumentären. För i verkligheten var det högst oklart var Farebrink hade befunnit sig (se närmare avsnitt 2 i nyårsbetraktelsen 2022/23).
Men det var också av betydelse att nämnden ”uppfattade det så” att speakern i dokumentären bara ”utvecklade beskrivningen av de uppgifter om ett alibi som kriminalteknikern refererade till”. Och det fick man alltså göra. Men vad speakern sa var ju ”Medhjälparen har alibi och Thomas Quicks historia spricker”. Simsalabim, så förvandlar man en lögn till en sanning utan att det strider mot kravet på saklighet.
Det här har hänt:
Frågan är om åklagare får agera så här utan några konsekvenser. I praktiken bestämde de av oaktsamhet – framför allt Perklev, Skarp och Ericson – att en seriemördare skulle gå fri. Det bestämde de utan att ordentligt granska bevisningen, fastän Quick hade dömts i domstol. Och de lät lägga ner åtalen trots det som sägs i 20 kap. 9 § rättegångsbalken att ”Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas”.
I 20 kap. 1 § brottsbalken står att den som vid myndighetsutövning ”åsidosätter vad som gäller för uppgiften” ska dömas för tjänstefel. Jag tycker nog ganska bestämt att dessa tre personer ”åsidosatte vad som gällde för uppgiften”. I dag kan de inte dömas, men enligt min mening gjorde de sig skyldiga till tjänstefel.
Jag tjatar med jämna mellanrum om att de beräkningar jag gjort enligt Bayes sats resulterat i att sannolikheten för Thomas Quicks skuld till de mord som han dömdes för ligger klart över 99 % i sju av de åtta fallen, i två fall på 99,99 % (se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/).
Inte lika ofta tjatar jag om att en professionell bedömning av bevisningen utan matematiska beräkningar leder till väsentligen samma slutsats (se http://goranlambertz.se/book-extra/pm-med-oversiktlig-sammanstallning-av-bevisningen-i-alla-malen/) och att det gäller även om man tar hänsyn till kända och möjliga invändningar mot bevisen (http://goranlambertz.se/book-extra/sammanstallning-av-bevisningen/).
Nu har jag påmint igen. Thomas Quicks / Sture Bergwalls skuld till de åtta mord som han dömdes för är ställd utom rimligt tvivel. Enligt min uppfattning talar därmed allt för att han begick även de övriga elva mord som han erkände.
Så småningom kommer jag och kanske andra att försöka förstå genom en mer omsorgsfull analys vad det var som hände när så gott som hela Sverige lät sig luras att tro att Thomas Quick var oskyldig och alltså dömdes felaktigt för åtta mord. Som en liten inledning till den analysen ska jag här lista de tio omständigheter som jag tror betydde mest (jfr bl.a. nyårsbetraktelsen 2020-21, avsnittet med rubriken ”Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga för villfarelser?”):
Under det senaste halvåret har jag kontaktats av tre personer som är inblandade i poddar med avsikt att ta upp Quickärendet. Jag har fått två intervjuförfrågningar men tackat nej, huvudsakligen för att undvika att störa annat arbete kring Quick som pågår.
Vid en av förfrågningarna fick jag samma intryck som jag brukar få när någon frågar om en intervju om Quick: man hade bestämt sig i förväg. Jag ställde frågan om personen kunde garantera att man skulle göra en rakt igenom hederlig granskning och söka sanningen. Det besked jag fick var att man inte kunde göra några sådana utfästelser på förhand.
Det här är min sjuttonde halvårliga betraktelse om Quickärendet, den första skrev jag på nyåret 2015–16. Som jag tidigare har skrivit fortsätter jag med betraktelser till års- och halvårsskiftena av framför allt fem anledningar:
– för att regelbundet påminna om villfarelsen att det skulle ha skett en rättsskandal när Thomas Quick dömdes sex gånger för åtta mord (1),
– för att notera sådant som har hänt angående Quickärendet sedan sist (2),
– för att alla ska veta vad som var känt, vilka som sa vad och vilka som teg; ingenting ska kunna gömmas undan för framtidens journalister och forskare (3),
– för att fortsätta reflektera kring det inträffade, dels debatten och villfarelsen, dels morden, utredningarna och bevisningen (4),
– och för att försöka ge upprättelse åt de personer som har beskyllts för mycket allvarliga fel fastän de gjorde allt väsentligen rätt och mycket bra (5).
Alla de 17 hittillsvarande betraktelserna (inkl. denna) finns samlade i ett dokument som återfinns här: http://goranlambertz.se/book-extra/de-sjutton-forsta-halvarsvisa-betraktelserna-2016-2023/. En innehållsförteckning till det dokumentet finns allra sist i den här betraktelsen.
Den här gången noterar jag bl.a. att det har kommit en ny intressant bok om Therese-ärendet (avsnitt 2), att skulden till att en seriemördare fick gå fri ligger till stor del hos Jan Guillou, Leif GW Persson och Hannes Råstam men till allra största delen hos de åklagare som ansvarade för den obegripliga vårdslösheten i att inte granska bevisningen någorlunda ordentligt (avsnitt 3), att det finns anledning att tro att AI kommer att bli till hjälp så småningom för att visa styrkan i bevisningen mot Thomas Quick / Sture Bergwall (avsnitt 4) och att det, såvitt jag fått fram, numera är fem jurister och en journalist som tror att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta mord som han dömdes för (avsnitt 5). Jag passar också på att uppmana alla som förstått att de faktiskt haft fel i Quickärendet att erkänna det (avsnitt 6). Och jag lägger fram en tanke om samhällsmoralens utförsbacke (avsnitt 7).
Per Asle Rustad är en norsk journalist som nyligen kom ut med en bok om mordet på Therese Johannessen 1988. Han har länge helt avfärdat Thomas Quick som gärningsman och haft en stark tro på det s.k. Pakistan-spåret, som går ut på att Thereses far var från Pakistan och lät kidnappa flickan och ta henne till Pakistan för att hon skulle få leva sitt liv där i stället för i Norge. Under arbetet med boken forskade Rustad djupt i detta spår och besökte bl.a. Pakistan för att följa upp det och kanske hitta Therese. Men i boken avfärdar han till sist Pakistan-teorin, bl.a. för att han pratat ingående med mannen i fråga, Ali, och gjort bedömningen att det är otänkbart att denne skulle ha låtit röva bort flickan.
Även bortsett från Rustads slutsats finns det naturligtvis väldigt mycket som talar emot Pakistan-teorin, som exempelvis det osannolika i att Therese skulle ha levt 35 år i Pakistan utan att någon gång höra av sig till sin mamma i Norge.
Rustad avfärdar i boken också så småningom helt de två hetaste spår som funnits i övrigt i Therese-utredningen vid sidan om Thomas Quick. De har benämnts ”mannen i trapphuset” och ”den röda Volvon”. Inget av dessa spår kan stämma, skriver Rustad. Och han avslutar sin bok så här:
”Det finnes ingen kjent overgriper, ingen mann i rød Volvo, ingen mann i oppgangen, ingen Thomas Quick, ikke Pakistan. – Men kanskje noen fra Fjell. En blant dem. – Gjerningsmannen vil bli avslørt til slutt. Det krever bare mod og styrke fra noen som vet.”
Det framgår av texten att Rustad misstänker att det är någon av de personer som figurerade tidigt i utredningen, någon av dem han kallar för ”Erik” (som är vittnet Bendiksen) och ”Stein”.
Men det intressanta i ett Quick-sammanhang är att Rustad inte längre avfärdar Thomas Quick som möjlig gärningsman. Han inkluderar honom visserligen i sina avslutande ord om vilka som inte förde bort Therese. Men i de avsnitt i boken som handlar om Quick redovisar han fakta kring misstankarna mot denne på ett sätt som inte alls innebär något avfärdande. Och han redovisar att bl.a. de två polismän som arbetade mest med Theresefallet – Håkon Gröttland och John Ottersen – är övertygade om att det är Bergwall som är gärningsman. Den främsta anledningen till att Rustad nämner Quick bland dem som inte är gärningsmän synes vara att Bergwall är frikänd genom resningsprocessen i Sverige.
Rustads bok är på dryga 300 sidor och hans genomgång av de olika spåren omsorgsfull och, såvitt jag kan bedöma, rejäl. Trots att Rustad sagt sig aldrig ha trott på Quick som gärningsman måste hans bok sägas ge – särskilt tillsammans med den norska Cold Case-gruppens avfärdande av andra spår – stöd för att man i Norge i praktiken har tillbakavisat alla spår utom Quick.
Det är att märka att den s.k. Bergwallkommissionen förlitade sig på en rapport från det norska polisarbetet som konstaterade att vittnet Bendiksens observation av Therese med en man i trapphuset ca kl. 20.10 med ”overveiende” grad av säkerhet var den sista kända observationen av Therese. Rustads bok visar att detta är fel inte bara genom att kommissionen översatte ”overveiende” till överväldigande (s. 311 i kommissionens rapport. SOU 2015:52) fast det betyder något helt annat (övervägande), utan också för att observationen enligt Rustads övertygande granskning inte kan ha gjorts, i varje fall inte vid den angivna tidpunkten.
Det var främst Jan Guillou och Leif GW Persson som skapade den massmediala osäkerheten kring Thomas Quicks skuld. Och det var Hannes Råstam som genom sin bok ”Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare” blev det avgörande upphovet till den process som till sist ledde till att Quick/Bergwall blev frikänd från ansvar för de åtta mord som han hade dömts för och med mycket stor säkerhet också hade begått. Villfarelsen hade aldrig uppkommit, om det inte hade varit för Guillou, Persson och Råstam. I den meningen bär de skulden till det inträffade.
Men journalister och författare som inte är professionella i fråga om bevisvärdering måste få ha fel i sina spekulationer utan att det drar med sig hela rättsväsendet. Om en process släpper på kvalitetskraven i fråga om bevisvärdering, kan man inte skylla på personer utanför rättsväsendet.
Åklagarna kring Björn Ericson avstod från att granska den bevisning som fanns mot Quick och släppte därmed i praktiken alla anspråk på rimlig kvalitet i utredningsarbetet. Det blev som en masspsykos, ingen stannade upp och tänkte. Riksåklagaren Anders Perklev och vice riksåklagaren Kerstin Skarp hängde på. De tycks ha litat på Ericson utan att göra någon egen bedömning.
Det är inte någon tvekan om att åklagarna bär den största skulden till att den korrekt dömde seriemördaren fick sina domar resta och sedan frikändes. Det var i praktiken omöjligt för domstolarna att göra något åt det. Om både åklagare och försvar vill ha resning för att få en fällande dom omprövad, kan domstolen inte gärna göra något annat än besluta om resning. Och när åklagarna sedan lägger ner åtalet, kan domstolarna inte göra något annat än att meddela frikännande dom.
Självklart kan inte heller försvararen, Thomas Olsson, beskyllas för att ha hjälpt Bergwall att bli friad. Hans roll var den offentlige försvararens. Han främjade visserligen orätt, men inte på ett sådant sätt att han kan klandras för det.
För mig är det helt avgörande i Quickaffären bevisningen. Som jag vid det här laget har upprepat åtskilliga gånger är bevisningen mot Quick utomordentligt övertygande. Det kan man konstatera både vid en traditionell bevisvärdering (se (http://goranlambertz.se/book-extra/sammanstallning-av-bevisningen/) och vid en matematisk beräkning av sannolikheten för Quicks skuld. Ingetdera är svårt. Att Quick är skyldig är uppenbart.
När man beräknar den matematiska sannolikheten för någons skuld till ett brott kan man använda sig av den s.k. Bayes sats, och jag hänvisar till den promemoria på min hemsida där jag har beräknat sannolikheten för Quicks skuld till de åtta morden (se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/).
Beräkningarna är relativt komplicerade och tar ganska lång tid att göra manuellt. Därför kan det ha sitt intresse att informera om att det för närvarande pågår ansträngningar att ersätta en del av det manuella arbetet med ett automatiserat sådant. Jag hoppas att det inom något år ska vara möjligt för var och en att själv göra snabba beräkningar med Bayes sats.
Den svaga punkten i sannolikhetsberäkningarna är dock de bedömningar som måste göras av värdet på de faktorer som ska ingå i beräkningarna. Man måste alltså göra ett slags bedömning av värdet av varje bevis för att kunna utföra den samlade värderingen. Den bedömningen är ganska svår att göra, samtidigt som den är avgörande för beräkningarnas utfall.
Flera personer har påpekat att det borde vara möjligt att ta AI, artificiell intelligens, till hjälp vid de bedömningar som ska göras av de faktorer som ska matas in i Bayes sats innan beräkningarna kan ske. Jag kommer att undersöka dessa möjligheter och är tacksam för allt bistånd jag kan få av personer som kan AI bättre än jag.
Än så länge får man nöja sig med att vara försiktig vid bedömningen av faktorerna så att man inte riskerar att överskatta, i varje fall inte alltför mycket, värdet av de olika bevisen. Jag anser mig ha iakttagit sådan försiktighet vid mina beräkningar, samtidigt som jag har lämnat en del bevis för Quicks skuld därhän. Jag har ändå kommit fram till utomordentligt höga matematiska bevisvärden, värden som stämmer mycket väl överens med det som man kommer fram till vid traditionell bevisvärdering.
Ändå skulle det naturligtvis vara bra om man kunde få hjälp av AI för att göra beräkningarna ännu säkrare. Jag tror att den dagen kommer om inte alltför länge.
Enligt min mening är det orimligt att tro att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden med tanke på den bevisning som finns för hans skuld. Och jag ifrågasätter faktiskt om de personer som säger sig tro det, verkligen på allvar gör det. Jag har aldrig hört eller sett någon förklaring till att man inte helt enkelt ska förlita sig på den bevisvärdering som uppenbarligen ger ett motsatt resultat.
Nåja, de jurister som än i dag säger att de tror att Sture Bergwall är oskyldig är Nils-Eric Schultz, Mårten Schultz och Hans-Gunnar Axberger samt två personer som jag av hänsyn till dem själva inte namnger. Bland journalister är det en som har sagt att han tror på Bergwalls oskuld, nämligen Petter Ljunggren. Några andra som tror att Bergwall är oskyldig har inte gett sig till känna för mig, trots att jag har frågat flera gånger. Det kan förstås bero på olika saker. Jag nöjer mig med att konstatera faktum.
Och jag säger det igen: Om det finns någon mer än de nämnda personerna som tror att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden, är jag tacksam om personen eller personerna hör av sig till mig (glambertz@hotmail.com). Man behöver inte skylta med sitt namn om man inte vill.
Erkänna fel
Hur är det att förstå att man har haft fel i en mycket uppmärksammad fråga? För de flesta människor är det knappast något problem, fel har man ju ofta och sakligt sett är det knappast pinsamt att erkänna det.
Värre är det nog om man har hållit mycket hög profil, kanske rentav drivit den felaktiga linjen hårt och beskyllt människor för mycket allvarliga fel som det visar sig att de inte begick. Som t.ex. Jan Guillou, Leif GW Persson, Hannes Råstam, Dan Josefsson och Hans-Gunnar Axberger har gjort. Och värre är det nog också om man med myndighetsansvar har tagit ställning för den felaktiga linjen, därtill med motiveringar som senare visat sig ohållbara. Som Björn Ericson, Anders Perklev, Kerstin Skarp och deras kolleger bland resningsåklagarna. Säkert är det också jobbigt att ha deltagit i en offentlig utredning som har slagit fast det som var fel. Som Daniel Tarschys, Kjell Asplund, Mari Heidenborg, Petter Asp och övriga i Bergwallkommissionen.
Om man har gjort så allvarliga fel i en mycket uppmärksammad fråga, därtill ett mycket viktigt rättsärende där felen fått allvarliga konsekvenser, då är det på sätt och vis begripligt att man inte vill prata om saken och i varje fall inte erkänna att man hade fel.
Jag vill ändå uppmana dessa personer att träda fram och erkänna att de förstår att de hade fel. Det är betydligt hederligare och rejälare än att tiga. Förmågan att erkänna fel är dessutom en viktig mänsklig egenskap. Det handlar om mod, men det handlar också om att förstå att det faktiskt inte är så farligt att ha dragit felaktiga slutsatser. Det är mycket värre att förstå att man har haft fel men inte våga erkänna det. Och man skadas faktiskt inte särskilt mycket av att erkänna fel.
Kanske säger jag ändå för mycket nu. För de journalister som tog bladet från munnen och sa som de förstod att det var, de drabbades ju faktiskt riktigt hårt både professionellt och privat. Som Kristina Hultman och Yrsa Stenius. Så kanske bör jag inte hävda att de som erkänner sina fel inte kommer att skadas. I så fall finns ändå det viktigaste argumentet kvar: Det är bra att ha civilkurage, dåligt att vara feg.
Jag undrar hur det känns som journalist att bland 30 omständigheter som pekar tydligt i den ena riktningen plocka fram och redovisa bara en 31:a omständighet som i någon mån pekar i den andra. Känner man sig saklig då, eller lite ohederlig? Frågar man sig varför man vill vara journalist? Det finns en rad journalister som har anledning att ställa sig dessa frågor på grund av sitt agerande i Quickärendet. Jag tycker att de ska erkänna att de gjorde fel. För att de drev en linje, och för att den linjen visade sig vara allvarligt fel.
Debattera, forska och publicera
Alla som är någorlunda insatta och rimligt öppna för fakta måste numera förstå att Sture Bergwall blev felaktigt friad för de åtta mord som han en gång dömdes för. Trots detta är det alldeles tyst om den villfarelse som drabbade Sverige när det på bred front hävdades att Thomas Quick var oskyldig till de åtta mord som han dömdes för. Det kommer någon bok eller någon film ibland som handlar om Quickärendet, eller som i alla fall innehåller något om det. Men mer är det inte. Att i medierna ta upp en debatt om villfarelsen är inte möjligt. Visserligen publicerade Upsala Nya Tidning en artikel på ”tioårsdagen” av villfarelsen. Och visserligen publicerade Svenska Dagbladet en artikel av advokaten Claes Borgström strax efter dennes död 2020. Borgström skrev att domarna mot Quick var riktiga, något som var uppseendeväckande eftersom han hade varit Quicks försvarare i flera av målen.
Men i övrigt är det omöjligt att få debattera villfarelsen i medierna. Tidigt ville både radio och tv ordna debatter, och vi som hela tiden sagt att domarna mot Quick var riktiga har alltid sagt oss villiga att debattera. Men inga av de tillfrågade förespråkarna för rättsskandalen (teorin att Quick dömdes oskyldig) ville vara med. Leif GW Persson fick frågan åtminstone två gånger, men sa nej. Numera finns det säkerligen inte någon tidning eller radio- eller tv-kanal som kan tänka sig att ordna en sådan debatt. Projektet är för riskfyllt när man förstår vad debatten kommer att visa, eller varje fall riskerar att visa.
Såvitt jag vet finns det inte heller någon journalist som gräver i Quickärendet. Och vilken arbetsgivare i medievärlden skulle dela ut en sådan uppgift?
Så arbetet skulle i så fall bedrivas av någon frilansare som är ute efter sanningen. En förhoppning är att så sker om några år när de flesta som vill dölja sanningen är borta från beslutsfattarpositionerna.
Man skulle förstås önska att medie- och debattsituationen var friskare än det sagda visar. Tyvärr är nog för mycket prestige investerat i villfarelsen. Vem kan föreställa sig att t.ex. Peter Wolodarski säger till sina medarbetare att ”nu ska vi söka sanningen i Quickärendet alldeles hederligt, även om det visar sig att vi hade fel när det begav sig och beskyllde personer för allvarliga fel som de kanske inte hade begått”. Inte jag.
Det är knappast någon tvekan om att sanningen i dag har en mindre betydelse än den hade för 25 år sedan. Grävandet efter sanningen, efter vad som verkligen hände, är mindre viktigt. Avslöjandet som sådant är viktigare, skandaliseringen och sensationen. Om avslöjandet förlorar på att hela sanningen kommer fram, då har intresset av att hålla tillbaka sanningen blivit legitimt. Det visar sig ganska ofta, det s.k. Kevinärendet är ett exempel, det s.k. Malinärendet ett annat.
Jag har länge undrat om denna samhällsmoralens utförsbacke började med Quickärendet. I det har insatserna varit så höga att det bara inte får ske att det visar sig att avslöjandet var fel. Och om det visar sig att sanningen är sådan att avslöjandet var fel, ja då måste sanningen hållas tillbaka.
Om man en gång börjar att tulla på sanningen och tycker annat är viktigare, ja så är det nog lätt att man fortsätter så. Kan vi undanhålla sanningen i Quickärendet, så kan vi göra det även i andra mindre spektakulära ärenden.
Men vill vi verkligen ha en allt sämre samhällsmoral? Är det inte bättre att försöka se till så att den vänder uppåt?
Det har nu gått 60 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, 55 år sedan han begick fyra sexuella övergrepp som han dömdes för året efter, 50 år efter hans knivattack mot Lennart Höglund, 48 år efter det första mordet som han dömdes för och 36 år efter det sista, 33 år sedan han dömdes till sluten psykiatrisk vård för bl.a. ett grovt rån, 32 år efter det första erkännandet av mord, 31 år efter att det sista mordet begicks som han erkände, 30 år efter den första fällande domen för mord, 23 år efter den sista domen, 16 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, 15 år efter det första resningsbeslutet,12 år efter att Hannes Råstams bok kom ut, 11 år efter den sista frikännande domen och Dan Josefssons bok, 9 år efter att Christer van der Kwasts bok och min egen kom ut, likaså 9 år efter Bergwallkommissionens rapport, sex år sedan Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok kom ut och sedan Justitiekanslern avslog Sture Bergwalls skadeståndsanspråk och 5 ½ år sedan Cajsa Lindholms bok kom ut. Sjutton nyårs- eller halvårsbetraktelser har jag skrivit om Quickärendet, detta är den artonde.
Jag publicerade denna betraktelse vid halvårsskiftet men har färdigställt den först några dagar därefter. Det beror på att jag just i början av juli har rest i Sydnorge, bl.a. till några platser som är aktuella i Quickärendet, och ville tillfoga några kommentarer från den resan.
Den första halvårliga betraktelsen om Quickärendet skrev jag på nyåret 2015–16. Som jag tidigare har skrivit fortsätter jag med betraktelser vid års- och halvårsskiftena av framför allt fem anledningar:
– för att regelbundet påminna om villfarelsen att det skulle ha skett en rättsskandal när Thomas Quick dömdes sex gånger för åtta mord (1),
– för att notera sådant som har hänt angående Quickärendet sedan sist (2),
– för att alla ska veta vad som var känt, vilka som sa vad och vilka som teg; ingenting ska kunna gömmas undan för framtidens journalister och forskare (3),
– för att fortsätta reflektera kring det inträffade, dels debatten och villfarelsen, dels morden, utredningarna och bevisningen (4),
– och för att försöka ge upprättelse åt de personer som har beskyllts för mycket allvarliga fel fastän de gjorde allt väsentligen rätt och mycket bra (5).
Alla de 18 hittillsvarande betraktelserna (inkl. denna) finns samlade i ett dokument som återfinns här: (länken utelämnad här)
I april hade professor Christian Dahlman i Lund och jag en debatt på hans Facebooksida om bevisvärdet av markeringar som en s.k. likhund gör. (Som alla intresserade vet var sådana hundmarkeringar ett av de allra starkaste bevisen mot Thomas Quick.)
Vi var oense om bevisvärdet i detta exempel:
Åklagaren åberopar som bevisning i målet mot A ett hundsök där följande hände enligt klanderfri skriftlig dokumentation:
1) A pekade ut en distinkt plats, ett par kvadratmeter stor, där han säger att han tidigare har sönderdelat en människokropp. (Han erkänner mordet.)
2) Någon tid senare markerade den dokumenterat pricksäkra likhunden tydligt på just den plats som A pekade ut. Den markerade inte någon annanstans inom ett många hundra kvadratmeter stort område där den fick söka.
Åklagaren åberopar inte några andra hundsök. Vi vet bara att det som har åberopats är väl dokumenterat och att hunden tidigare har visat sig mycket pricksäker.
Jag menar att värdet av detta bevis är mycket högt, eftersom sannolikheten är utomordentligt liten att A kunde peka ut just den plats där hunden skulle komma att markera. Christian Dahlman menar att värdet är mycket lågt, eftersom det enligt honom krävs mer jämförelsematerial om hunden.
Enligt min uppfattning undervisar Dahlman därmed sina studenter klart i strid med gällande rätt för bevisprövning i brottmål. Detta kan nog vara svårt för en icke-jurist att förstå, men var och en kan blunda och tänka efter. Dahlman visar också enligt min mening svag förmåga att bedöma bevisning i ett enskilt fall; han skulle inte passa som domare.
I den förra betraktelsen, nyåret 2023/24, noterade jag vilka jurister resp. journalister som än i dag tror att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta mord som han dömdes för. De jurister som än i dag säger att de tror att Sture Bergwall är oskyldig är Nils-Eric Schultz, Mårten Schultz och Hans-Gunnar Axberger samt två personer som jag av hänsyn till dem själva inte namnger.
Bland journalister är det en som har sagt att han tror på Bergwalls oskuld, nämligen Petter Ljunggren, SVT. Några andra har i varje fall inte sagt till mig att de tror att Bergwall är oskyldig, fastän jag har frågat flera gånger. Och inte heller har jag kunnat förstå på något annat sätt att det finns andra journalister som tror att Bergwall är oskyldig.
Jag har tidigare noterat Christian Dahlman som den sjätte juristen som tror att Bergwall är oskyldig. Då har han emellertid protesterat och sagt att han inte vill ha någon uppfattning i skuldfrågan.
I en podd i april (se avsnitt 6 nedan) kallade dock Dahlman Bergwall oskyldig. Så nu tar jag med honom i alla fall. Därmed är det sex jurister och en journalist som numera tror att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta mord som han dömdes för.
Man ska inte vara elak, men jag tillåter mig faktiskt att betvivla att dessa sju personer faktiskt tror det de säger sig tro. Vem som helst som granskar bevisningen, och är någorlunda kunnig, måste enligt min mening förstå hur det förhåller sig.
Och om jag har rätt i mitt tvivel kan man förstås undra varför de säger som de säger.
År 2012 var det en debatt på Publicistklubben om Quickärendet. Deltagare var på ena sidan Mattias Göransson och Jan Guillou, som hävdade rättsskandalen, och på andra sidan Gubb Jan Stigson och Claes Borgström, som hävdade villfarelsen. Jag såg nyligen debatten igen på Youtube. Stina Dabrowski ledde den på ett bra sätt.
Vad jag slogs av framför allt annat var den oerhört hårda tonen mellan debattdeltagarna. Så onödigt egentligen. Det hela handlar ju faktiskt om en sakfråga och ingenting annat: Var Thomas Quick oskyldig till de åtta morden, eller var det rätt att döma honom? En sådan fråga är ju inget man kan ha åsikter om. Så den borde man kunna debattera med rena sakargument.
Men jag får erkänna att även jag själv har varit hård i debatten och ibland dumförklarat mina motståndare. Fast till mitt försvar vill jag då säga ... nej, det ska jag inte säga förresten.
I podden ”Spår”, som leddes av Anton Berg, fördes det fram en tidigare för mig okänd uppgift om dna-bevisning i fallet med Yenon Levi, den unge mannen från Israel som mördades i juni 1988. Speakerrösten i podden sa att ”det DNA som finns kvar inte matchar med Thomas Quick”. Det ger ju intrycket att mördaren nog är någon annan än Quick.
Jag frågade producenten för podden, Martin Johnson, hur det var med dna-provet. Hade man hittat något som inte var känt under utredningen och som faktiskt talar mot Quick som mördare?
Martin Johnsons svar var ett det enda dna som återfanns på Levi var hans eget. Jag menade att det då väl är vilseledande att säga att ”det DNA som finns kvar inte matchar med Thomas Quick”. Men det tyckte inte Johnson. Han tyckte att det var samma sak att säga att provet ”inte matchar” Thomas Quick som det hade varit att säga att ”det inte fanns” någon dna från Thomas Quick. Hederligt?
Jag skrev huvuddelen av denna betraktelse timmarna före halvårsskiftet, kvällen den 30 juni. Då skrev jag också att jag just var ute på en resa till tre platser som har starka kopplingar till Quickärendet, dels Risør längst ner i syd där Marianne Rugaas Knutsen försvann 1981, dels Drammen strax söder om Oslo där Therese Johannessen försvann 1988, dels Örjeskogen med två närliggande kyrkor där det bl.a. gjordes fynd av sökhundar med koppling till morden på de nyssnämnda båda flickorna. Thomas Quick (som han då hette) erkände båda morden och pekade ut bl.a. de platser där han sa att han hade eldat upp kroppsdelarna.
Jag reste till de nämnda platserna för att kunna se och förstå bättre än man kan göra när man bara läser och ser på bilder.
Och efter att ha sett platserna tycker jag verkligen att jag förstår betydligt bättre än tidigare. Jag kan inte påstå att bevisningen stärktes av det jag såg, den var redan tidigare så stark att det hade varit nästan omöjligt. Men jag stärktes i min övertygelse att det som de norska poliserna fick berättat för sig av Thomas Quick om Thereses försvinnande var så detaljerat, så nytt jämfört med vad de hade vetat sedan tidigare (det var åtta år mellan mordet och Quicks erkännande) och helt i överensstämmelse med vad som var rimligt. Som Håkon Gröttland och John Ottersen sa till mig när vi träffades i Drammen: Så många tillfälligheter kan knappast finnas på en gång. Bräderna i slänten, den bräda som Quick stod på när han väntade in Therese, hennes ”astmaandning”, vägen hon gick från affären, tidpunkten, det Quick sa om hur barnstugan hade sett ut när han var där ca 8 år tidigare, vittnet som såg en bil köra iväg snabbt uppför backen, Quicks berättelse om hur Therese slängde med kassen som såg tung ut, och så vidare och så vidare. (Jag inser att inte många läsare hänger med när jag bara nämner dessa omständigheter kort på det här sättet. Vill man förstå kan man läsa mina dokument på hemsidan om beräkningen av sannolikheten för Quicks skuld.)
Även i Risør kunde jag konstatera att Quicks berättelse stämde mycket väl med förhållandena på platsen. Mycket mer än så kunde jag inte göra där, förutom räta ut ett par frågetecken om avstånd och hur det närmare bestämt såg ut på platsen. Men jag lovar att den lilla stan Risør är underbart vacker med sina många vita trähus i centrum. Den är mycket väl värd ett besök av den anledningen. Och själv såg jag EM:s kanske hittills bästa match, den mellan Portugal och Slovenien, på en sportbar i närheten av mitt lilla hotell. Fast det har förstås inte med saken att göra.
I Ørjeskogen fick jag tillfälle att sätta in Quicks berättelse i geografin med Ringentjärn, som polisen tömde 1996 på jakt efter de kvarlevor som Quick sa sig ha sänkt ner i vattnet, vändplatsen ”Torget”, där man hittade de omstridda ”benbitarna” och en såg efter Quicks anvisningar, och platserna där hundarna markerade just där som Quick sagt att han hade sönderdelat flickornas kroppar. Jag träffade också flera personer i Örje och dess närhet som sa sig helt övertygade om att Quick berättade sanningen när han erkände. ”Annars hade han ju aldrig kunnat berätta om hjulet som hängde där på väggen.” Och så vidare.
Så även om jag inte kan påstå att bevisningen stärktes av mitt besök på dessa platser, så stärktes jag själv – i den mån det ö.h.t. var möjligt – i min övertygelse om Quicks skuld.
Jag vågar påstå att alla någorlunda Quick-kunniga personer numera förstår att Sture Bergwall begick de mord som han dömdes för och att det alltså var en villfarelse som spreds när det på bred front framställdes som en rättsskandal att han dömdes. Bergwallkommissionens utredning var en skandal. Av någon anledning försökte man inte ge stöd åt sanningen. Varför? Hur kan en utredning, som ska känna ansvar för sanningen, göra så? Det är nog det konstigaste av allt konstigt.
Ansvar borde utkrävas av dom som har den största skulden till att villfarelsen om Thomas Quick uppkom. Något rättsligt ansvar blir inte aktuellt, och det är jag inte ute efter. Men om man har bidragit till något så allvarligt som att sex helt korrekta morddomar rivits upp, då borde man åtminstone få allvarliga frågor om hur man kunde göra som man gjorde. Varför man inte undersökte bevisningen någorlunda noggrant. Varför man inte såg till att Bergwall fick svara på svåra frågor om hur han kunde veta det han visste om sågar, gångvägar, kroppsdelar, styckningsplatser osv.
Men intresset av att sanningen kommer fram är inte tillräckligt stort. För så många skulle drabbas om det skedde. Högt ansedda journalister, författare, åklagare och andra. Alla kommer undan ansvar på grund av allas intresse av att sanningen döljs.
Så därför får lögnen fortsätta att råda. Formellt sett. Så kan det bli. Till dess att någon modig och hederlig journalist tar tag i saken.
Quickärendet börjar bli gammalt. Det är drygt 60 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, det på Thomas Blomgren i Växjö. Sex år senare dömdes han för fyra sexuella övergrepp och för 50 år sedan dödade han sånär Lennart Höglund med 12 eller 13 knivhugg. De domar där han fälldes för mord kom mellan 1991 och 2001, år 1991 dömdes han dessutom för bl.a. ett grovt rån. Resningsbesluten kom åren 2009 – 2013, och sedan mars 2014 har Sture Bergwall varit en fri man.
Mycket annat har förstås hänt genom åren och jag tror det kan vara bra att ta in en kronologisk förteckning i en sådan här betraktelse, en förteckning över de mest centrala händelserna med koppling till Quickärendet. Den finns i avsnitt 3 nedan.
Sedan den förra betraktelsen, vid halvårsskiftet 2024, har inte mycket hänt av betydelse för Quickärendet. Men två saker är värda att nämna, dels filmen ”What remains” som kom på sommaren 2024 (se avsnitt 4), dels ett pågående arbete på en brittisk podd om sex avsnitt med stöd från BBC (se avsnitt 5).
Jag vill påminna om skälen till att jag fortsätter skriva Quickbetraktelser två gånger om året. Skälen är:
– att jag vill regelbundet påminna om villfarelsen att det skulle ha skett en rättsskandal när Thomas Quick dömdes sex gånger för åtta mord (1),
– att jag vill notera och upplysa om sådant som har hänt sedan sist angående Quickärendet (2),
– att jag tycker alla bör veta vad som var känt, vilka som sa vad och vilka som teg; ingenting ska kunna gömmas undanför framtidens journalister och forskare (3),
– att jag vill fortsätta reflektera kring det inträffade, dels debatten och villfarelsen, dels morden, utredningarna och bevisningen (4),
– att de personer som har beskyllts för mycket allvarliga fel fastän de gjorde allt väsentligen rätt och mycket bra bör få upprättelse (5).
Alla de 19 hittillsvarande betraktelserna (inkl. denna) finns samlade i ett dokument som återfinns här: (länken utelämnad här) En innehållsförteckning till det dokumentet finns allra sist i den här betraktelsen.
Själv är jag hjälpt av att ha en kronologisk uppställning över de viktigaste händelserna med anknytning till Quickärendet. Säkert kan denna uppställning vara av intresse och till hjälp även för andra. Därför tar jag in den här.
De olika mord som Bergwall/Quick erkänt anges med kursiv stil liksom de försvinnanden där han erkände sig ha mördat personen. De sex morddomarna och övriga domar mot Quick samt en åtalsunderlåtelse och samtliga resningsbeslut finns på streck.
april 1950 Sture Bergwall föddes i Falun, familjen bosatt i Främby
1956 familjen flyttade från Främby till Korsnäs, också i Falun
1957 SB började skolan
1957 SB fick tuberkulos, togs in på Högbo sanatorium på hösten
sommaren 1958 SB skrevs ut från sanatoriet, flera återbesök åren efter
sommaren 1958 studier med lärarinnan
hösten 1958 SB började andra klass, dvs. förlorade inte någon årskurs
1960 – 62 SB ofta mobbad i skolan
1964 SB började få svårt bemästra sexuella impulser mot yngre pojkar
1964 SB konfirmerades i Falun
1964 Thomas Blomgren mördades
1965 SB skrev dikten Kärlek i skoltidningen (se Mattsson s. 73)
1965 ”Lars” (Bo) drunknade (antogs vara olycka)
1966 SB misshandlades efter sexuella närmanden mot pojkar
vårterminen 66 SB anmäldes av en yngre elev för närmanden, BUP-vård
1966 SB arbetade på Handelsbanken Falun efter grundskolan
1966 SB vårdades vid några tillfällen på BUP i Falun
oktober 66 SB överföll en flicka i Falun
våren 67 SB polisanmäld för närmanden i ett blankettförråd på banken
1967 Alvar Larsson försvann, kraniet hittades 1982, i övrigt borta
hösten 1967 SB började på Fjellstedtska skolan i Uppsala, åk 3 realskolan
hösten 67 SB började missbruka droger, bl.a. amfetamin
dec 67–31.1.68 SB vårdades på ungdomspsyk, Akademiska sjukh. Uppsala
2 feb 1968 SB flyttade hem till Falun, arbete som sjukvårdsbiträde
feb 1968 SB fick sluta på Fjellstedtska skolan
1969 SB gjorde sig skyldig till fyra sexuella övergrepp
29 okt 69 SB greps av polis för övergreppen
1969 ”lasarettspojken” dog (antogs ha med sjukdomen att göra)
maj 1970 SB dömdes för övergreppen året innan
maj 1970 SB intagen på Sidsjöns sjukhus
1971 Reine Svensson försvann (inte hittad)
maj 1971 SB försöksutskriven från Sidsjön
25 juli 1971 enligt norska ”Britt” överfölls hon av SB denna dag
augusti 1971 SB började på folkhögskola i Jokkmokk
våren 1971 missbruk på folkhögskolan, SB överföll en kamrat Christer
sommaren 1972 SB arbetade på tvätteri i Blackeberg, bodde hos ”Walter”
hösten 1972 SB fick sluta på folkhögskolan efter misskötsel
oktober 1972 SB togs in på Sidsjön
januari 1973 SB fördes över till Säters sjukhus
sommaren 1973 SB försöksutskrevs från Säter, flyttade hem till föräldrarna
september 1973 SB började på vuxengymnasium i Uppsala
7 mars 1974 knivöverfall på Lennart Höglund, åtalsunderlåtelse
mars 1974 SB återintogs på Säters sjukhus
1974 SB försöksutskrevs från Säter
november 1974 självmordsförsök
november 1974 SB återintogs på Säters sjukhus
november 1975 SB rymde från Säter, begick bedrägeri och häleri
6 maj 1976 SB försöksutskrevs från Säter, bosatt hos föräldrarna i Falun
november 1976 Charles Zelmanovits försvann (kroppsdelar hittades 93)
12 dec 1976 Benny Forsgren försvann i Söderhamn (ej hittad)
1976 el. 77 självmordsförsök på hotell i Borlänge
1 maj 1977 SB skrevs ut definitivt från Säter
14 juli 1977 SB skaffade sin första hund
september 1977 pappan avled på långvården, SB bodde ensam hos mamman
1980 Johan Asplund försvann (inte hittad)
sommaren 1981 lång cykelsemester med brodern Sten-Ove
1981 Trine Jensen mördades
1981 Marianne Rugaas Knutsen försvann (inte hittad)
25 nov 1981 Magnus Nork mördad i Jönköping
1982 kraniet efter Alvar Larsson hittat (efter 15 år)
augusti 1983 SB startade rörelse i Hälsingegården Falun med brodern Sten-Ove
september 1983 mamman avled
sept 1983 Olle Högbom försvann (inte hittad)
1984 Janny och Marinus Stegehuis mördades
1985 Gry Storvik mördades
1985 Magnus Jonsson mördades (ben troligen hittat, när?)
28 feb 1986 butiksrörelsen tillsammans med Sten-Ove lades ned
1987 ny kioskrörelse tillsammans med Birgitta A i Grycksbo
1987 SB tog körkort
juni 1988 Yenon Levi mördades
3 juli 1988 Therese Johannessen försvann (inte hittad)
21 nov 1988 kiosken brann ned, SB misstänkt för mordbrand och bedrägeri
dec 1988 kiosken öppnade i nya lokaler, SB överlät snart sin del
1988–89 SB tidningsbud i Falun; flyttade flera gånger
1 mars 1989 SB tog kontakt med Säter för psykologsamtal
1 juli 1989 SB började arbeta som bingovärd i Falun
1989 två somaliska pojkar försvann från förläggning i Oslo
augusti 1989 psykologsamtalen på Säter avbröts
1 juni 1990 SB tog kontakt med Falu lasarett för samtalsterapi
december 1990 SB anhölls för stölder och ett grovt rån
april 1991 RPU klar, SB ansågs behöva sluten vård
16 april 1991 SB dömdes av Falu tingsrätt för stölder, grovt rån m.m. till sluten vård
29 maj 1991 SB överfördes till Säters sjukhus
14 juni 1991 hovrättens dom (frikändes för mordbrand och bedrägeri)
18 dec 1991 SB rymde från Säter, återvände
dec 1991 terapin började på Säter, Kjell Persson, objektrelationsteorin
aug 1992 utslussning förbereddes, SB sade själv nej
1992 pratade för första gången om att ha mördat
nov 1992 SB flyttade till avd. 37, kunde då vara ute nattetid
1992 SB bytte namn till Thomas Quick
1992 TQ åkte med Kjell Persson till Bosvedjan
feb 1993 TQ åter till avd. 36, började prata om mord med Kjell P
1993 TQ åter till avd. 37
1 mars 1993 TQ hördes första gången om mord (Johan), nämnde Thomas B
1993 TQ erkände mordet på Johan A vid polisförhör, vallning
1993 kvarlevorna efter Charles Zelmanovits återfunna
22 okt 1993 Örjan Sellin försvann (inte hittad)
1993/94 Kjell P och Göran F slutade vid årsskiftet, Kjellberg chef
tidigt 1994 åter till avd. 36 efter beslut av Kjellberg, striktare
1994 TQ erkände mord på Charles Zelmanovits, vallning
våren 1994 kort vistelse på Sankt Siegfrids i Växjö, återvände snart t Säter
våren 1994 Birgitta Ståhle tog över som terapeut
4 juli 1994 TQ rymde från Säter tillsammans med kamrat
hösten 1994 åtal för mord på Charles Zelmanovits
16 nov 1994 dom (1) i målet om mord på Charles Zelmanovits
1994 TQ erkände morden i Appojaure
1995 vallning i Appojaure
1995 vallning i Messaure
1995 TQ bytte advokat från Gunnar Lundgren till Claes Borgström
1995 TQ erkände mordet på Yenon Levi
1995 Sten-Ove Bergwalls bok ”Min bror Thomas Quick”
sent 1995 åtal angående Appojaure
25 januari 1996 dom (2) angående Appojaure
1996 TQ erkände mord på Therese Johannessen
våren 1997 åtal avseende Yenon Levi
28 maj 1997 dom (3) angående Yenon Levi
19 juni 1997 TQ skrev brev till Olle Högboms föräldrar
1997 vallning i Örjeskogen
våren 1998 åtal för mordet på Therese Johannessen
2 juni 1998 dom (4) angående Therese Johannessen
1998 Thomas Quicks bok ”Kvarblivelse” kom ut
1999 vallning efter Trine Jensen
5 maj 2000 åtal avseende morden på Gry Storvik och Trine Jensen
22 juni 2000 dom (5) angående morden på Gry Storvik och Trine Jensen
2000 byte av advokat från Claes Borgström till Sten-Åke Larsson
våren 2001 åtal för mordet på Johan Asplund
21 juni 2001 dom (6) angående Johan Asplund
2001 TQ annonserade att han inte längre skulle medverka i utredningar
2002 TQ återtog sitt gamla namn, Sture Bergwall
2002 SB avslutade terapin med Birgitta Ståhle
2002 Janne Mattssons bok ”Gåtan Thomas Quick” kom ut
2005 Kristina Hjertén von Geddas bok ”Bortom allt rimligt tvivel”
2 juni 2008 SB träffade Hannes Råstam för första gången
18 sept 2008 SB tog tillbaka sina erkännanden inför Råstam
2008 Thomas Olsson ny advokat
14 december 08 Råstams första dokumentär sändes
21 december 08 Råstams andra dokumentär sändes
2009 ”Thomas Quick är död” av SB och brodern Sten-Ove
20 april 2009 första resningsansökan av Thomas Olsson, ang. Levi
17 dec 2009 resning angående Yenon Levi
2010 Pelle Svenssons bok ”Quick – Den stora rättsskandalen”
28 maj 2010 åtal nedlagt angående Levi
3 sept 2010 frikännande dom angående Levi
24 sept 2010 resning angående Therese Johannessen
29 mars 2011 åtalet nedlagt angående Therese J (frikännande följde)
2012 Dan Larssons bok ”Mytomanen Thomas Quick”
18 jan 2012 resning angående Johan Asplund
5 april 2012 resning angående Gry Storvik och Trine Jensen
2012 Hannes Råstams ”Fallet Thomas Quick” kom ut
2012 debatt på Publicistklubben om Quickärendet
17 aug 2012 frikännande angående Johan Asplund
24 sept 2012 åtalet nedlagt angående Gry och Trine (frikänd strax efter)
2013 Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga” kom ut
2013 Mats Parners bok ”Fallet Quick/Bergwall” kom ut
1 feb 2013 resning angående Appojaure och Zelmanovits
21 maj 2013 nedlagt åtal angående Appojaure (frikännande strax senare)
31 juli 2013 nedlagt åtal angående Zelmanovits
4 nov 2013 frikännande dom angående Zelmanovits
19 mars 2014 förvaltningsrätten omvandlade slutna psykvården till öppen
mars 2014 SB ut från Säter
2015 Christer van der Kwasts bok ”Bortom rimligt tvivel” kom ut
2015 min bok Quickologi kom ut
5 juni 2015 Bergwallkommissionens rapport lades fram
hösten 2015 norsk parallellutredning lade fram sitt betänkande
2016 Sture Bergwalls bok ”Bara jag vet vem jag är” kom ut
26 mars 2017 Martin Wicklin lovade ställa frågor som jag förtecknat
okt 2017 SB ansökte om skadestånd hos JK
hösten 2017 B. Hills film “The confessions of Thomas Quick” visades i England
25 juni 2018 JK avslog SB:s skadeståndsanspråk
2018 Yrsa Stenius och Seppo Penttinens bok ”Rättsskandalen!?”
2018 Cajsa Lindholms bok ”I denna kusliga tomhet” kom ut
2018 Christian Dahlmans ”Beviskraft” kom ut med ett avsnitt om Quick
hösten 2018 Leif GW Perssons serie ”Det som göms i snö” på Kanal 5
våren 2019 Christer van der Kwasts bok kom i en andra delvis nyskriven upplaga
september 2019 filmen ”Quick – Bortom allt rimligt tvivel” gick upp på biograferna
hösten 2019 podd på Juridicum i Lund om Quickärendet (Dahlman – Jönsson)
våren 2020 Claes Borgströms artikel i SvD
hösten 2020 serie på fem avsnitt i norsk tv om Therese-fallet
hösten 2021 fransk dokumentärfilm om Quickfallet
hösten 2021 norsk tv-serie om mordet på Marianne Rugaas Knutsen
2022 HG Axbergers bok ”Statsministermordet” med uttalanden om Quick
2022 Boken ”De kallar honom supersnuten; Jan Olsson, ett polisliv”
hösten 2022 dokumentär i SVT om Appojaure-morden
våren 2023 Granskningsnämnden avslår anmälan mot Appojauredokumentären
hösten 2023 Per Asle Rustads bok ”Hvem tok Therese?” kom ut
2024 filmen ”What remains” kom ut i Sverige
mars 2024 Bergwalls ev. anspråk mot svenska staten preskriberades
våren 2024 podden Spår tar upp Quickfallet
hösten 2024 arbete pågår med en brittisk podd i sex delar
Under året har det kommit en spelfilm om Quickfallet, ”What remains – the confession of a serial killer”. Gustaf Skarsgård, Andrea Riseborough och Stellan Skarsgård gör huvudrollerna och kinesen Ran Huang är regissör.
Jag förväntade mig ”det gamla vanliga” när jag satte mig för att titta på filmen. Och jag blev mycket förvånad när det faktiskt var helt annorlunda denna gång. Det är inte något tvivel om vilken ståndpunkten är i skuldfrågan: Quick talade sanning när han erkände de åtta morden. Quick kan berätta på ett sådant sätt om morden att han bara måste ha begått dem, så framställs det. Och så var det ju.
Jag trodde inte jag skulle få se detta. Det är onekligen uppmuntrande att sanningen börjar sippra fram även i kulturen.
Jag har under hösten blivit intervjuad för en brittisk podd där producenten är Simon Clancy med många år hos BBC och där intervjuaren är Marit Higraff från NRK. Clancy har utlovat sanningssökande, saklighet och balans, och i varje fall intervjun med mig gav inte några vibbar av annat slag. Man är ju luttrad när det gäller mediers framställningar av Quickärendet, men jag har en känsla av att det kan bli annorlunda denna gång. Vi får se. Troligen kommer podden att vara färdig för sändning i maj 2025.
Jag har skrivit det förut och kan inte låta bli att upprepa det. Det känns väldigt skönt att det inte finns mer än en sanning i Quickärendet. Och sanningen kan inte vara föremål för "uppfattningar" eller ”åsikter”, på sin höjd ”tro”. Men vad man tror om sanningen spelar inte någon roll, den finns där ändå och den är som den är. Det är oerhört tillfredsställande, och betryggande.
”Den vanliga modiga människans enkla handlande är: att inte delta i lögnen.” Det sa Alexander Solzjenitsyn när han 1974 äntligen fick hålla sitt nobelpristal efter att ha fått priset 1970. Det är väldigt bra tycker jag, en enkel moralisk kompass som alla rimligt modiga människor borde kunna följa. Men det sker förvisso inte, och Quickärendet är ett ovanligt bra exempel. Eller också är det just det som sker. ”För den vanliga fega människans enkla handlande är: att delta i lögnen.”
Det här är min tjugonde Quickbetraktelse. Och jag höll på att skriva att det är den första där inget alls har hänt sedan sist som har med Quickärendet att göra. Men så kom jag på att det ju faktiskt har hänt lite även denna gång. Jag återkommer till det.
Låt mig bara först upprepa varför jag fortsätter skriva Quickbetraktelser. Det gör jag
Alla de 20 betraktelserna hittills finns samlade i ett dokument som återfinns här: (Om länken inte fungerar i pdf-filen, använd den som finns i blogginlägget.) En innehållsförteckning till det dokumentet finns allra sist i den här betraktelsen.
Låt mig också påminna om att det var 19 mord som Thomas Quick erkände medan han hette så (nu Sture Bergwall). Det var inte bara de åtta som han dömdes för, men inte heller 38 som ibland påstås av dom som fortsätter att hävda Quickfarelsen, dvs. villfarelsen att Quickutredningarna, rättegångarna och domarna var en rättsskandal.
Det här är de 19 mord som han erkände, först de sjutton offer vars namn har varit offentliga länge:
1 Thomas Blomgren mördades år 1964.
2 Alvar Larsson försvann år 1967 och delar av hans kropp hittades år 1982.
3 Reine Svensson försvann år 1971 och har inte återfunnits.
4 Benny Forsgren försvann år 1976 och har inte återfunnits.
5 Charles Zelmanovits försvann år 1976, kroppsdelar hittades år 1993.
6 Johan Asplund försvann år 1980, han har inte hittats.
7 Trine Jensen hittades mördad år 1981.
8 Marianne Rugaas Knutsen försvann år 1981 och har inte hittats.
9 Magnus Nork hittades dödad i ett soputrymme år 1981.
10 Olle Högbom försvann år 1983 och har inte hittats.
11 och 12 Janny och Marinus Stegehuis hittades mördade år 1984.
13 Gry Storvik hittades mördad år 1985.
14 Magnus Jonsson försvann år 1985, han har inte hittats.
15 Yenon Levi hittades mördad år 1988.
16 Therese Johannessen försvann år 1988 och har inte hittats.
17 Örjan Sellin försvann år 1993 och har inte återfunnits.
Till dessa kommer två döda pojkar vars namn är kända men som inte har nämnts offentligt i samband med Quick:
18 ”Lars” hittades drunknad år 1965 efter vad som antogs vara en olyckshändelse, Quick sade långt senare att han hade knuffat Lars i forsen för att döda honom.
19 ”Lasarettspojken” hittades död på ett sjukhus år 1969, det misstänktes inte något brott då men Quick sa långt senare att han hade kvävt pojken.
Under åren 1993–2001 dömdes Thomas Quick för åtta av morden, nämligen nr 5, 6, 7, 11, 12, 13, 15 och 16. De övriga elva är ouppklarade. Elva vars föräldrar och syskon har fått leva med det fruktansvärda utan att ens ha fått klarhet i vad som hände.
Gubb Jan Stigson och jag har bestämt oss för att i en någorlunda överskådlig framtid skriva färdig vår bok om Quickärendet, varför det blev som det blev, vad det säger om Sverige och vad vi förhoppningsvis lär oss av det. Arbetsnamnet är ”Att förvilla ett folk – om Thomas Quick och konsensussamhället”. Vi siktar på utgivning våren 2028, när det är 20 år sedan ”rättsskandalen avslöjades” genom Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare”.
Vi har 100 sidor skrivna. Men det mesta handlar om Quickärendet som sådant, och det måste nog bantas. För det viktiga nu är det andra. Hur nästan hela svenska folket kunde gå på villfarelsen. Och vad det är som gör att nästan ingen säger som det är fastän ”alla” förstår. Och vad det säger om vårt samhälle. Och vad vi kan göra för att ge sanningen den plats som den bör ha i debatten.
Camilla Kvartofts och Leif GW Perssons program Veckan är ju numera nedlagt. Men i ett av de sista programmen diskuterade tre av de återstående rättsskandalförespråkarna Quickärendet utifrån problemet bortträngda minnen: Leif GW Persson, Dan Josefsson och Camilla Kvartoft. Nu hade de också sällskap av åklagaren Anna Svedin och jag har skrivit om detta i söndagsbetraktelse nr 514.
Och det som var lite roligt med programmet var det som någon sa: ”De slog nog världsrekord i nickande.” Fyra personer som utåt är rörande överens men som samtidigt är uppenbart osäkra. Det blev lite komiskt. Jag tittade på inslaget en extra gång och räknade då till 190 nickningar på ca 10 minuter. Och sju tydliga sakfel under samma tid.
Sture Bergwall fyllde 75 år i april. Han är årsbarn med mig, född 1950. Om han hade varit den som hade utsatts för Sveriges största rättsskandal genom tiderna – oskyldigt dömd för åtta mord – hade han nog uppmärksammats i det offentliga mer än som nu skedde. Dvs. inte alls. Ingen vill nuförtiden ha med honom att göra, för man förstår fast han är friad. Om han inte hade gjort så fruktansvärt grymma saker som han har gjort, skulle jag nog tycka lite synd om honom.
Den som hänger med i debatten om Thomas Quick vet att jag har gjort beräkningar av värdet av de bevis som fanns mot Thomas Quick beträffande de åtta mord som han dömdes för. Det har jag gjort med den s.k. Bayes sats, och jag har skrivit om detta flera gånger tidigare. I mina beräkningar kom jag fram till att sannolikheten för att Quick är skyldig till morden ligger ungefär här:
Therese Johannessen: 99,99 %
Johan Asplund: 99,99 %
Charles Zelmanovits: 99,71 %
Yenon Levi: 98,27 %
Gry Storvik: 99,21 %
Trine Jensen: 99,93 %
Janny och Marinus Stegehuis: 99,87 %
Jag bestämde mig för att testa beräkningssättet på Palmemordet för att se vilket av alla de aktuella spåren som ter sig hetast vid en sannolikhetsberäkning utifrån vilka bevis som finns. Och då kom jag fram till detta när jag koncentrerade mig på de fem spår som får anses hetast:
Christer Pettersson: 4 %
Christer Andersson: 4,5 %
Stig Engström: 10 %
Sydafrikaspåret: 29 %
Annan konspiration: 20 %
Alla som försöker räkna på dessa sannolikheter kommer att få olika resultat, allt beroende på hur de olika bevisen värderas när de läggs in i formeln. Jag hävdar inte att mina siffror är riktigare än någon annans. Men jag är ganska säker på att mina siffror ger en hygglig indikation om den ungefärliga sannolikheten utifrån vad som är känt. (Se Söndagsbetraktelse nr 500.) Samtidigt ska den reservationen göras, att det finns många personer som är skyldiga till brott fast det inte har kommit fram ett enda litet bevis mot dem.
Vad som i Quicksammanhang är intressant är förstås att bevisningen är så oerhört mycket starkare mot Quick än mot någon av de fem som främst är misstänkta för Palmemordet.
Jag har också testat beräkningssättet på da Costa-mordet. Vilken är sannolikheten för att de båda läkarna dödade Catrine da Costa 1985? Jag kom fram till att sannolikheten ligger kring 1,2 %.
Man kan undra varför inte villfarelsen om rättsskandalen avslöjas. Om det nu är så klart som jag hävdar att Quick är skyldig till de åtta morden, varför sägs då inte detta öppet av många? Varför är det inte den sanningen som gäller i det offentliga samtalet?
Gubb Jan och jag ska återkomma till detta i vår bok. Men en viktig anledning är, förstås, att så gott som alla medier och journalister stod bakom villfarelsen. Ingen som nu har en plattform i medierna sa något annat. Dagens Industri höll sig neutral men var såvitt jag kunde se ganska ensam. Efteråt har Stellan Skarsgård m.fl. tagit bladet från munnen i filmen What remains, men det har varit bedövande tyst kring den sanning som hävdas där (dvs. den verkliga).
Det stora problemet i dag är att det är så många i det offentliga samtalet som har ett intresse av att sanningen inte uppenbaras. En viss brist på mod spelar också in. De flesta är inte så modiga att de offentligt vågar uttala orden ”jag hade fel”. Det gäller särskilt i mycket omstridda och prestigeladdade saker. Och Quickärendet är onekligen en sådan.
Ja, jag vet att jag är elak mot dom som fortsätter att hävda att domarna mot Thomas Quick var en rättsskandal. Jag skriver att de är fega och jag skriver att de döljer sanningen för att den är så pinsam. Jag namnger t.o.m. ibland de personer som jag anser har gjort störst skada genom att lura svenska folket i Quickärendet.
Får man vara så elak? Nej, det får man egentligen inte. Man ska vara snäll. Men jag kan bara inte låta bli. Och jag tror dessutom att elakheterna på sikt gör nytta för att etablera sanningen som sanning i stället för lögnen.
Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2025–26
Det här är min tjugoförsta Quickbetraktelse. Och jag ska denna gång nöja mig med fyra korta avsnitt.
Jag vill bara först upprepa varför jag fortsätter skriva Quickbetraktelser. Det gör jag
Alla de 21 betraktelserna hittills finns samlade i ett dokument som återfinns här: (Länken finns inte i denna pdf-fil utan bara i motsvarande text i blogginlägget.) En innehållsförteckning till det dokumentet finns allra sist i den här betraktelsen.
Inte mycket har hänt med koppling till Quick sedan halvårsskiftet och min senaste betraktelse i ämnet. Men tre saker kan nämnas.
Kjell Asplund i Forskning & Framsteg
I tidskriften Forskning & Framsteg skrev läkaren och f.d. generaldirektören vid Socialstyrelsen Kjell Asplund en artikel om Quick i början av oktober. Rubriken är ”En seriemördare av sin tid”, och Asplunds huvudsakliga budskap är att psykologin, psykiatrin, terapin och debatten var under en sådan utveckling under 1990-talet att det inte var så konstigt att man kunde få för sig att Quicks erkännanden av ett stort antal mord var riktiga. Asplund satt med i den s.k. Bergwallkommissionen och skriver om en ”kulturkrock” i kommissionen:
”Det blev något av en kulturkrock med kommissionens jurister. De var mindre känsliga för tidens strömningar, något jag numera – i ljuset av dagens flyhänta lagändringar – har fått viss respekt för. Merparten av vår rapport kom att ägnas åt att knyta fel i polisutredningar och rättsprocesser till personliga tillkortakommanden hos enskilda poliser, förhörsledare, åklagare, försvarare och domare. Det var svårt att begripa, tyckte jag, att vi inte kunde ifrågasätta mer av grunderna för hur polisutredningar och rättegångar ska bedrivas i Sverige, så att 1990-talets misstag kunde undvikas.”
Debatten i kommissionen handlade alltså till stor del om vems fel det var att man kom att tro på Quicks erkännanden. Var felet huvudsakligen 1) psykiatrins och terapins, eller 2) juristernas? Att det inte 3) var fel över huvud taget föresvävade tydligen inte vare sig juristerna eller övriga. Och ändå var det så det var.
När psykologen Cajsa Lindholm försökte få svara på Asplunds artikel i Forskning & Framsteg var beskedet från chefredaktören bl.a. detta: ”I F&F bevakar vi vetenskapliga spörsmål och det du tar upp handlar ju mer om bevisfrågan kring de mord som kopplats till Bergwall/Quick. Där ser jag inget nytt i det du tar upp och rättsväsendet har gett sitt tydliga svar i frågan.”
Jag bad också själv att få skriva en kommentar till Asplunds artikel men fick samma besked.
Christian Dahlström och Emma Frans i Svenska Dagbladet
Författaren Christian Dahlström skrev i början av november en artikel i Svenska Dagbladet om betydelsen av barndomstrauman och om bortträngda minnen av sådana trauman. Enligt Dahlström är Thomas Quick ett exempel på att svenska domstolar godkände berättelser om bortträngda minnen som bevis för allvarliga övergrepp.
Medicinforskaren Emma Frans skrev i slutet av november en artikel i Svenska Dagbladet med påståendet att fallet Quick är ett exempel på en rättsskandal som hängt ihop med en felaktig tro på bortträngda minnen.
De båda artiklarna anknyter till föreställningen att det var en teori om bortträngda minnen som ledde till sex fällande domar för åtta mord. Att det inte var så kan man lätt se om man läser de sex domarna och förundersökningsprotokollen. Där framgår att det var Quicks kontrollerade uppgifter om olika förhållanden och fakta som ledde till att han dömdes. Utredningsarbetet och rättegångarna inriktades helt på om Quick kunde komma fram med konkreta uppgifter som bara en gärningsman kunde känna till.
Så oavsett vad man har för uppfattning om styrkan i bevisningen mot Quick är kopplingen i artiklarna mellan utfallet i mordmålen och tron på bortträngda minnen direkt vilseledande.
Bergwall har flyttat
Jag råkar veta att Sture Bergwall har flyttat och var han nu bor. Jag skriver detta mest för att människor ganska ofta frågar mig om jag vet var han håller till. Det vet jag alltså, men jag berättar det inte.
Som ”alla” vet har jag gjort beräkningar av värdet av de bevis som fanns mot Thomas Quick. Det har jag gjort med den s.k. Bayes sats, och i mina beräkningar har jag kommit fram till dessa ungefärliga sannolikheter för att Quick är skyldig till morden:
Therese Johannessen: 99,99 %
Johan Asplund: 99,99 %
Charles Zelmanovits: 99,71 %
Yenon Levi: 98,27 %
Gry Storvik: 99,21 %
Trine Jensen: 99,93 %
Janny och Marinus Stegehuis: 99,87 %
Bevisvärdering i brottmål är ett ständigt återkommande debattämne bland jurister. Den matematiska metod som jag har använt när jag har kommit fram till de nyssnämnda siffrorna används inte i domstolarna i dag. Domaren gör i stället en analys av den samlade bevisningen och bedömer utifrån den analysen om det är ”ställt utom rimligt tvivel” att den åtalade är skyldig. Uttrycket ”ställt utom rimligt tvivel” är ett uttryck för en sannolikhet, och ofta säger man att beviskravet motsvarar en sannolikhet på 98 %. Större tvivel om skulden än ca 2 % får alltså inte finnas om man ska kunna fälla den åtalade. Men man pratar inte siffror i domstolarna, utan ställer bara frågan: ”finns det något rimligt tvivel eller inte?”.
Många tycker att bevisvärderingen är alltför osäker och skulle behöva kvalitetssäkras, t.ex. genom att man i besvärliga fall prövar sin slutsats med den matematiska metoden. Jag hör till dem som anser detta och hoppas under våren få en artikel om saken, som jag har skrivit tillsammans med en kollega, publicerad i Svensk Juristtidning. Vi har bl.a. analyserat den matematiska metoden grundligare än jag har kunnat göra tidigare. Så kanske återkommer jag så småningom med nya beräkningar av bevisvärdet.
En kvalitetssäkring av bevisvärderingen skulle många gånger ge betydligt bättre rättssäkerhet än vi har i dag i det svenska brottmålsdömandet. Bevisvärderingen i de mål där Thomas Quick dömdes hade dock inte behövt någon kvalitetssäkring. Beträffande alla de åtta morden är det uppenbart att bevisningen räckte – och räcker – för fällande dom. Sture Bergwall begick alla åtta morden.
Den som går igenom bevisningen i målen mot Thomas Quick kan inte komma till någon annan slutsats än att han är skyldig till de åtta mord som han dömdes för. Särskilt för jurister är detta mycket lätt att konstatera.
Jag kan förstå att man kunde låta sig förföras av den berättelse som gick ut på att Quick ljög om morden, bl.a. för att få uppmärksamhet. Det var medialt starka röster som gick i bräschen för denna berättelse och den fick stark draghjälp av dels rättsprocessen, där Bergwall friades från all skuld, och Bergwallkommissionen, som utan prövning utgick från att Bergwall hade dömts oskyldig. Varken de medialt starka rösterna, domstolarna i resningsprocessen eller Bergwallkommissionen bedömde styrkan i den bevisning som hade funnits när Quick dömdes och fortfarande fanns kvar i allt väsentligt fastän Bergwall hade tagit tillbaka sina erkännanden.
Bevisningen är i själva verket ramstark, den tillåter inte någon annan slutsats än att Quick är skyldig till de åtta morden. Här finns all bevisning presenterad för den som vill granska den: (länk) Och här finns de beräkningar jag har gjort av sannolikheten för Quicks skuld: (länk) – (Länkarna finns inte i denna pdf-fil utan bara i motsvarande text i blogginlägget.)
Jag har ställt frågan flera gånger om någon tror att Thomas Quick är oskyldig. Den ende som har svarat ja är journalisten Petter Ljunggren. Det betyder säkert inte att han är ensam, men jag konstaterar att det är mycket tyst om Quick-ärendet, att ingen (med undantag för advokaten Alexander Barkman, se tidigare betraktelser) vill debattera skuldfrågan med mig och att ingen i något sammanhang argumenterar för att han är oskyldig trots bevisningen.
I en extrabetraktelse den 17 oktober påstod jag att det inte finns någon domare i Sverige som vid en granskning av bevisningen kommer fram till något annat än att Bergwall / Quick är skyldig till alla de åtta mord som han dömdes för. Och jag frågade om någon kan hitta någon domare i Sverige som säger att han eller hon vid en granskning av bevisningen kommer fram till något annat än att Bergwall / Quick är skyldig till alla de åtta morden. Jag skrev också att jag i nyårsbetraktelsen skulle redovisa eventuella svar. Och några svar har inte kommit.
Av detta och mycket annat drar jag slutsatsen att de allra flesta som är någorlunda insatta förstår hur det ligger till: Sture Bergwall blev friad fastän han är skyldig. Det var en gigantisk rättsskandal som skedde när han friades utan ordentlig analys eller eftertanke.
Ett mycket omfattande arbete hade utförts för att få seriemördaren fälld för åtta av de mord som han hade begått. Nu förskingrades detta arbete genom ett enormt slarv. Det är pinsamt och förfärligt.
En mogen människa måste kunna erkänna att man har haft – och i många fall gjort – fel i en så viktig sak. Om man inte kan erkänna ett sådant fel, då saknar man enligt min mening civilkurage.
Jag uppmanar dem som vet att de har haft – och i många fall gjort – allvarligt fel i Quickärendet att erkänna det. Visa att ni har så mycket civilkurage.
22. Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2026
Råstam skriver på s. 217 ff. i sin bok Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare (2012) att alla Sture Bergwalls sex syskon berättade för honom att de hade blivit förhörda av polisen om eventuella övergrepp av fadern. Enligt Råstam existerar inte dessa förhör någonstans i materialet. Han gör klart att han menar att de gömdes undan för att de inte stämde med det som utredarna utgick från, nämligen att Quick hade utvecklats till våldsman och mördare som en följd bl.a. av sexuella övergrepp från fadern. Om syskonen förnekade all kännedom om övergrepp, var det enligt Råstam bäst att förhören inte blev kända. Och därför såg utredarna till att det blev så.
Dokumenterades dessa förhör, eller försökte faktiskt polisen gömma undan dem för att de inte stämde med Quicks påstående att han hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av fadern? Så här skriver Råstam på s. 221: ”Vad hände då med utskrifterna av förhören med syskonen Bergwall? – De diariefördes inte på Polismyndigheten i Sundsvall, och undanhölls uppenbarligen såväl allmänheten som medierna, juristerna och de domstolar som dömde Thomas Quick.”
När jag nu långt senare frågade förhörsledaren Seppo Penttinen svarade han att han själv höll förhör med tre av syskonen och att dessa förhör finns dokumenterade i förundersökningen. Enligt honom har säkert även de tre övriga syskonen hörts på samma sätt. Att förhören inte skulle vara protokollförda är enligt honom inte tänkbart.
I Bergwallkommissionens betänkande SOU 2015:52 refereras hovrättens beslut om resning avseende mordet på Charles Zelmanovits. I beslutet sägs detta på s. 171: ”Efter det att Sture Bergwall dömts för mordet på Charles har, med anledning av de andra förundersökningar mot honom som pågick, under perioden 1995–2001 förhör hållits med Sture Bergwalls syskon angående förhållandena i hemmet under hans uppväxt. I dessa förhör framtonar en annan bild av hemförhållandena än den som Lars Lidberg lämnat och som redovisats i domen.”
Det står alltså klart att alla syskonen hördes om förhållandena i hemmet. Genom vad som sägs i hovrättens nu nämnda resningsbeslut står det också klart att förhören fanns dokumenterade och tillgängliga. Därmed står det också klart att Råstams påstående att protokollen inte diariefördes utan undanhölls är felaktigt. Det kan visserligen vara så att ingen gjorde någon sak av dem i de rättegångar som följde, men det är ju något annat. Och med hänsyn till att de saknade betydelse för bedömningen i skuldfrågan var det inte heller något märkligt med att de inte hölls fram.
I Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok Rättsskandalen!? finns på s. 418 ff. en uppställning av vilseledande uppgifter i Hannes Råstams bok. Jag gör en motsvarande uppräkning av 60 fel i kap. 27 i Quickologi. Och Christer van der Kwast gör den kanske allra mest kraftfulla genomgången av Råstams fel i sin bok Bortom rimligt tvivel, s. 238 – 261.
Är det bristande respekt för sanningen eller en vilja att få fram ett särskilt budskap som skapar denna sorts fel? Förmodligen bådadera.
Det är nu sju år sedan jag skrev om Quickärendet till chefredaktörer resp. verkställande direktörer på landets sju mest betydelsefulla medier. Eftersom de under dessa sju år inte har gett uttryck för någon vilja att rätta sina fel, tyckte jag det var dags att nu göra det igen. För ju längre man väntar, desto mer fel blir det.
Så här skrev jag på midsommardagen, den 20 juni 2026, till Anne Lagercrantz (SVT), Cilla Benkö (SR), Lotta Folcker (AB), Klas Granström (Expressen), Peter Wolodarski (DN), Lisa Irenius (SvD) och Mathias Berg (TV4):
Bästa mediechefer
Jag skriver till er om det s.k. Quickärendet, liksom jag gjorde 2019. Som bekant har ni i er rapportering utgått från att det var en rättsskandal när Thomas Quick (numera Sture Bergwall) dömdes för åtta mord under åren 1994 – 2001. Mitt mejl för sju år sedan har inte föranlett er att rätta er felrapportering, som ledde till att de flesta i landet trodde att Thomas Quick dömdes felaktigt och att de personer som arbetade med fallet var mer eller mindre korrumperade. Era anklagelser mot dessa personer – framför allt Christer van den Kwast, Seppo Penttinen, Sven Å. Christianson, Claes Borgström och Birgitta Ståhle – var kränkande och grovt felaktiga.
Mot bakgrund av nedanstående bevisning (se längre utläggningar i http://goranlambertz.se/book-extra/sammanstallning-av-bevisningen/ och http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/ om ni behöver förklaringar) är det inte möjligt för någon att ärligt tro att Quick var oskyldig till de mord som han dömdes för.
Beträffande mordet på Charles Zelmanovits:
– sågen som hittades med metallsökare
– fyndplatsen som Quick hittade till längs en egen väg
– mossan och dikena som han hade nämnt vid förhör före vallningen
– hans berättelse om medbrottslingen som tog sitt liv
– den stora stenen där kroppen återfanns som var som en ”sugga”
– kroppens placering
– kroppsdelarna under mossan där vissa fattades
– den ena skon som var borta
– Charles sinnesstämning
– de fynd som gjordes efter att Quick hade erkänt och berättat
– bältet och jeansen
– jackan.
Beträffande mordet på Johan Asplund:
– styckningsplatsen
– det gröna huset
– Zampos markeringar på styckningsplatsen
– Zampos markeringar i Västansjö
– Zampos markeringar på Främby udde
– fosfathalterna i marken på de ställen Quick pekade ut
– Stefan med tröjan med mönstret
– ljudet som från en dieselmotor
– damen som ropade Lisa
– slamsugningsbilen
– Johans födelsemärke och bråck.
Beträffande mordet på Trine Jensen:
– fyndplatsen med den kraftiga trädgrenen
– vägen till fyndplatsen med den nya sträckningen
– stoppet på p-platsen
– kammen på kroppen
– väskremmen med strypsnaran
– skadorna på huvudet
– att hon var avklädd på underkroppen
– att hon låg i framstupa sidoläge
– kvistarna på kroppen som stämde
– den röda bilen som hade setts av flera
– Sven Å. Christiansons kunskapstest.
Beträffande de båda morden vid Appojaure:
– skissen över tältplatsen
– cykeln i Jokkmokk
– mannen på Domus
– Gällivare centralstation och konstnärinnan
– Farebrink
– besöken hos Nilsson
– attacken i tältet, skadorna, rättsläkarintyget.
Beträffande mordet på Gry Storvik:
– att man hamnade på fyndplatsen av misstag och att berättelsen stämde
– bergspartiet och kraftledningsstolpen
– byggtomten i prostitutionskvarteret
– kräkningen
– huvudskadan
– märkena vid ryggslutet
– likfläckarna
– blödningen från näsan
– presenningen
– klockan på armen
– det vita intill kroppen
– kroppens läge
– bilspåren
– Sven Å. Christiansons kunskapstest.
Beträffande mordet på Yenon Levi:
– det utsmetade blodet på undertröjan
– kniven av sameslöjd
– olika sorters skog i Piteå och Rörshyttan
– vägen till fyndplatsen
– skadebilden
– blödningen ur vänster öra
– axelskadan
– revbensskador och inre bukskador
– ordningsföljden på skadorna
– Levis matintag
– påken utan bark
– glipan mellan byxor och tröja
– Levis byxor.
Beträffande mordet på Therese Johannessen:
– inristningen i björken
– klipputsprånget
– sågbladet som hittades efter att Quick berättat
– bålplatsen vid Ringentjärn
– vägbommen
– huset och häcken vid Haerland kyrka
– Zampos markering i klippskrevan
– Zampos markeringar i övrigt i Therese-utredningen
– Oscars markeringar på pläden
– tiden då pläden hade lagts dit
– bräderna i Fjell
– balkongerna i Fjell
– skissen över Fjell
– p-platsen vid vägen mot Fjell
– daghemmet och banken
– den stängda vägen mot Fjell
– den vita plastkassen
– astmaandningen
– eksemet
– de utvuxna framtänderna
– den krockade Mazdan
– metallbiten och kolet vid en bålplats
– de möjliga benbitarna.
Och beträffande den utvidgade ursprungssannolikheten:
– erkännandena
– berättelsernas karaktär och sammanhang
– Quicks bakgrund med våld och tidigare övergrepp
– den psykiatriska diagnosen
– alla utredningar var nedlagda när han erkände och morden ouppklarade
– det finns ingen annan rejält misstänkt
– nästan alla upplevde att han i huvudsak talade sanning
– cigarrettpaketet med könshåren
– Zampos markeringar i ärenden som inte åtalades
– han hade inte alibi för något av morden
– det finns mycket få konkreta omständigheter som talar mot hans skuld
– inget i förundersökningarna gav skäl att misstänka att han ljög
– boken Kvarblivelse och Cajsa Lindholms analys
– han skrev grova sexualsadistiska texter på Säter
– den norska kvinnan som kom undan
– kraniet efter Alvar Larsson och dylik bevisning
– av protokollen framgår att nästan alla uppgifter kom från honom själv
– han kan inte ha fått veta mer än någon enstaka omständighet genom tidningsläsning.
Jag förstår er tvekan inför att rätta era fel, och att det tar emot rejält. Det är för det första svårt att erkänna att man har begått allvarliga fel. Det är för det andra svårt att veta hur man ska göra det. Och det är för det tredje särskilt svårt att veta hur man ska göra det när ett tillbakaträdande innebär att man riktar misstankar mot någon som har friats av rättsväsendet.
Särskilt det sista kan säkert göra att man anser sig kunna försvara den bekvämaste linjen, att inte göra något: ”Vi vet att vi har gjort fel, men att erkänna det skulle bara göra saker värre. Skönt, då kan vi ligga stilla.”
Låt mig förklara varför jag menar att detta är en oetisk och skadlig hållning:
Jag hoppas att den omständigheten att en omvärdering drabbar er själva inte ska hindra er från att göra det som är rätt.
Bästa hälsningar
Göran Lambertz
Jag har inte fått svar från någon av de sju.
Jag lyssnade på en del av God morgon Världen den 30 januari 2023, en diskussion om HG Axbergers då kommande bok Statsministermordet. Där sa programledaren Sara Stenholm Pihl att Karin Pettersson, som deltog i samtalet med HG och Lena Andersson, tweetat för en tid sedan: ”I Sverige har vi bara fyra berättelser. Det är Quick, det är Estonia, det är Tsunamin och det är Palmemordet. Och dom måste vi berätta om och om igen.” Sara och Karin verkade vara överens om detta.
Men kan berättelserna berättas på ett helt nytt sätt? Knappast Estonia eller Tsunamin. Men förmodligen Palmemordet. Och med all säkerhet Quick.
Sture Bergwall är i dag 76 år gammal och bor i ett samhälle i Jämtland. Han är sjuk och ser klen ut, går med rullator. Vad rör sig i hans huvud i dag när det gäller de åtta morden och förmodligen fler? Överväger han att på nytt säga som det var?
Oavsett vilket, kan han inte ha det så roligt. Men han skulle kunna förbättra sin roll i historien lite grand om han berättar som det var innan det är för sent: ”Det jag berättade om morden fram till 2002 var sant. Det var när jag ändrade mig 2008 som jag ljög.”
Ett typexempel på resningsåklagarnas sätt att misstänkliggöra utredningarna är det som skedde i resningen av domen för morden vid Appojaure. Där gjorde resningsåklagaren klart att utredarna hade medvetet svärtat ett drygt 10-tal sidor. Och att detta skett för att Quick i de svärtade delarna inte var trovärdig.
Seppo Penttinen körde personligen ner originalhandlingarna osvärtade till resningsåklagaren Björn Ericson. I handlingarna kunde Ericson och de andra resningsåklagarna lätt konstatera att Quick pratade om ett helt annat ärende i det svärtade avsnittet. Då hade de nog förstått (om de inte förstod det) att det var detta som var anledningen till att det inte borde finnas med i Appojaureutredningen.
Varför gav man sig inte tid att ställa en rak fråga: ”Varför svärtade ni de här sidorna?”
För övrigt dök dessa sidor upp i ett annat förundersökningsprotokoll, med hänvisningen att de var ett transumt ur Appojaureutredningen.
Det ryktas att advokaterna Per E. Samuelsson och Lena Ebervall, som är gifta med varandra, är på gång med en ny bok. Det ska vara en roman om Johan Asplund-fallet, alltså mordet på Johan Asplund i Sundsvall 1980.
Det blir spännande läsning. Romanformen är nödvändig om man vill göra det trovärdigt att någon annan än Thomas Quick låg bakom Johans försvinnande.
Alla de 22 Quickbetraktelser som jag har skrivit sedan 2015 finns samlade i ett dokument som återfinns här: (Länken finns inte i denna pdf-fil utan bara i motsvarande text i blogginlägget.) En innehållsförteckning till det dokumentet finns även sist i den här betraktelsen.
Innehållsförteckning till sammanställningen av de tjugotvå betraktelserna
En länk till sammanställningen i pdf-format finns här: De tjugotvå första nyårs- och halvårsbetraktelserna 2016-26
Det som hände åren 2008–15 1
Några kommentarer 3
Envisas eller inte? 3
Kort bakgrund 4
Mediernas roll – och vissa andras 5
Sannolikhetsberäkningar 7
Den nya tystnaden 8
Att komma ur knipan 8
Rättsskandalen 10
Sannolikhetsberäkningar, nu med Bayes´ sats 11
Sture Bergwalls bok 12
Varför trakassera Bergwall? 12
En domstolsprövning? 13
Det som är bra 13
Kevindokumentären, Dan Josefsson och Sven Å. Christianson 14
Sådant som inte har hänt sedan sist 14
Nedlagd skadeståndstalan 14
Sannolikheten för Bergwalls skuld 15
Förvånande oförmåga 16
Söndagsintervjun 17
Dreyfusaffären, skuld och feghet 17
Alla hundar är stora 18
Rättsskandalen som villfarelse – hur unik och hur gammal? 20
Vissa inblandade personers insikter och misstankar 22
Något om Bergwallkommissionen till sist 24
Orsakerna 24
Tillfredsställelsen 25
Rättsskandalen!? 25
Bevisningen 25
Tigandet 27
Justitiekanslern 27
Film 29
Norge 29
Betrakta? 29
PS 30
Argumentera? 31
Cajsa Lindholms bok 31
Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok 31
Christer van der Kwasts bok 32
Det som göms i snö 32
Blir det någon skadeståndstalan från Bergwall? 32
Quickärendet och ett par välrenommerade journalister 33
Att kunna erkänna fel – eller inta en reservståndpunkt 34
Jurister som hävdar rättsskandalen 38
Stimulansen av en villfarelse 39
Några saker som händer – eller inte händer 40
Hur hade det gått om inte vi i Öjegruppen hade hållit emot? 41
Kommentarer till de avsnitt i Christian Dahlmans bok
Beviskraft som rör Quick 42
rättsskandalen? 47
Jurister som tror på rättsskandalen 48
Bayes´ sats, boken Beviskraft och bevisningen mot Thomas Quick 49
Seminariet om Cajsa Lindholms bok 50
Fortfarande har Bergwall inte väckt talan mot staten om skadestånd 50
Något ytterligare om Bergwallkommissionen 51
Vilka personer har gjort mest för att lura svenska folket och
befästa villfarelsen? 51
Kan man säga att det inte var en rättsskandal och samtidigt tro
att Quick inte är skyldig? 52
Claes artikel i SvD och debatten efter den 53
Människors syn på saken efter Claes Borgströms ord 55
Varför inte ett förtalsmål? 56
När har Quickärendet vänt? 56
Diskussion med Alexander Barkman om bevisvärdet i Johanmålet 57
Mordet på Olle Högbom 57
Vad har hänt sedan sist? 59
Tioårsartikeln 59
Helena Nymans syn på saken 62
Den norska serien om mordet på Therese Johannessen 63
Filmen ”Quick” och vad den saknar 63
En sammanställning av bevis för alla åtta morden 63
Promemorian med advokaten Alexander Barkman 63
Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga
för villfarelser 64
Och nu då? 67
En analys av vad som hände 68
En fransk dokumentärfilm om Quick 69
Den norska serien om mordet på Marianne Rugaas Knutsen 69
En sammanställning av all bevisning med invändningar 69
Hur man värderar vissa bevis – lite om matematikens betydelse 70
Promemorian med advokaten Alexander Barkman 70
Är Quick-villfarelsen ett tecken i tiden? 71
Ansvaret för haveriet 71
En vändning? 71
Att ha och att få rätt 72
HG Axbergers bok ”Statsministermordet” 74
Sammanställningar av all bevisning med invändningar och
beräkningar 74
Sannolikheten för att Quick inte begick något av morden 75
Lennart Höglund har fyllt 80 75
Vilka tror i dag på rättsskandalen? 76
Ett av livets glädjeämnen 76
Kalla fall 77
Dokumentären om Appojauremorden 77
Boken om supersnuten 79
Handlar villfarelsen om den seriösa journalistikens förfall? 81
Vad har villfarelsen gett professionellt? 81
Varför visar sig inte Bergwall i Sverige? 81
Har det vänt? 82
Bayes, AI m.m. 82
Granskningsnämndens avgörande beträffande Appojaure-
dokumentären 84
Begick resningsåklagarna tjänstefel? 84
Sannolikhetsberäkningar och traditionella bevisvärderingar 85
Skälen till att villfarelsen inträffade och består – början till
en fördjupad analys 86
Poddar 87
Per Asle Rustads bok ”Hvem tok Therese?” 88
Vems är skulden till att en sex gånger dömd seriemördare
blev friad? 89
Bevisvärdering med AI 90
Vilka tror ännu att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden? 91
Att våga erkänna fel, debattera, forska och publicera 91
Samhällsmoralens utförsbacke 92
Varför Quickbetraktelser? 93
Debatten om hundsökens bevisvärde 94
Vilka tror i dag att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta morden? 94
Debatten på Publicistklubben 2012 95
Fusk i podden ”Spår”? 95
Berättelser från en resa i Sydnorge 96
Alla kommer undan ansvar pga allas intresse av att sanningen döljs 96
En påminnelse 97
Kronologi 97
What remains 101
Brittisk podd 102
Det som är bra 102
Alexander Solzjenitsyn 102
19 erkända mord 103
Hänt 1: En ny bok är på gång 103
Hänt 2: Quick i ett av de sista programmen ”Veckan” 104
Hänt 3: Sture Bergwall har fyllt 75 år 104
Hänt 4: Sättet att beräkna bevisvärdet har testats 104
Varför avslöjas inte villfarelsen? 105
Får man vara elak? 105
Hänt sedan sist 106
Bevisningens styrka, matematiken utvecklas 107
Civilkurage 108
En kortkort sammanställning av bevisningen, och ett nytt mejl
till mediecheferna 110
”Sveriges fyra berättelser” 114
Bergwall ser svag ut 114
Att mörka vad som har svärtats 114
En roman på gång 115
22 betraktelser 115